Life - Lupple & Medi PRS

Han satte sig vid henne och började att äta av mackorna och såg på henne med ett leende.
"Det kanske inte är så gott men du behöver inte bita mig. " Han suckade.
"även om jag vill det."

Mi mötte hans blick, lite oförstående först men sedan förstod hon och då log hon försiktigt. " Det fungerar som supplement. "Försäkrade hon och smekte hans kind försiktigt. "Åh jag kommer inte bita dig på lång stund. Jag kommer inte bita någon. "Viskade hon mjukt. " Så håll ut käraste. "Bad hon och pussade hans kind.

Han nickade.
"Jag ska hålla ut men du kommer få kyssa mig mer. Jag är så sugen." Han nästan hoppade upp och ner där han satt.
"Snälla jag vill ha en liten nu." Han skakade på huvudet.
"Vill sen läsa för dig."

Hon såg på honom och fnissade tyst. " Har ingen lärt dig att den som väntar på något gott, aldrig väntar för länge?" Viskade hon mjukt och la en hand på hans axel och försökte få honom att bli lite mer stilla. "Du ska få tio pussar efter att jag druckit upp. "Lovade hon ömt och nickade lite. "Det får du så gärna. "Viskade hon.

"Okej tio pussar. Det låter bra." Han log och skrattade.
"Jag vet att jag låter barnslig men du gör mig så lycklig. Du är som ett paket på julafton och jag är 5 år igen. Du gör mig så lycklig."

"Bra. "Viskade hon och la sig lite tillrätta i sängen, det gjorde henne nästan matt. Hon tog några hastiga klunkar av blodet och såg på honom. " Så länge du är lycklig, älskling. Så länge du är lycklig kan du inte vara barnslig. "Viskade hon och såg på honom, leendes. Det var en fin syn att se om hon nu skulle dö.

"Mi?" Han såg på henne och tog hennes hand. Något var fel och han såg oroad ut.
"Mi du ser inte frisk ut. OLIVIA!" Han såg oroad ut.

Olivai ryckte till och for upp. Iklädd pyjamas for hon in i Ethans rum.
"Vad händer?"

Mi nästan hoppade upp ur sängen när han började skrika. Väl sittande så nästa snurrade rummet, det hade hon nog aldrig upplevt. "Ethan. " Sa hon förvirrat och varnande. "Varför skriker du?" Frågade hon lite irriterat och såg på Olivia som kom in. "Oroa dig inte (hennes mormors namn), allt är som det ska. "Sa hon leendes och tog sig upp ur sängen och gick mot fönstret i vad hon ansåg var stabila steg och studerade morgonen. "Vi borde skörda, snart kommer vintern. " Log hon och rörde lätt vid fönstret.

"Mitt namn är Olivia. Mi Du pratar om min mormor." Hon gick gram och lade en hand mot hennes axel.
"Kom med mig. Vi kan prata på kontoret. Det är ingen fara." Hon såg på Ethan som såg oroad ut.
"Allt ska bli bra."

Mi såg på henne, väldigt förvirrad. "Såklart, ursäkta mig Olivia. "Viskade hon och nickade. " Absolut, vi kan prata." Log hon och såg med ett stort leende på Ethan. "Kommer snart mitt hjärta." Vinkade hon och gav honom en slängkyss innan hon började gå med Olivia. "Du är bara väldigt likt din mormor, när hon var i din ålder. "Förklarade hon lugnande. Gabriel som kommit in till rummet såg med ett mjukt leende på Ethan innan han följde Mi med blicken. "Varför har du inte berättat att du inte läker Mi?" Frågade han ömt och hon skakade lite på huvudet. "Struntprat, såklart jag gör. " Skattade hon och Gabriel skakade lite på huvudet. "Okej om du säger det så. "Sa han tvekande innan han gick och satte sig på sängkanten och såg på Ethan.