PRS Lupple & Medi

"Åh okej" Hon tog fram och smsade honom snabbt och log mjukt.
"Tack Tristan. Jag kan plocka in." Hon log vänligt mot honom.

"Tack men nej tack. Jag fixar detta, ingen fara." Han log och började att plocka in allt och såg över axeln.
"Lägg in någon läroapp för henne med. Kan vara bra." han log och ställde sig och såg på dem.
"Kanske lägga in några spel eller något."

Han fick ganska snart smset och la in hennes nummer och studerade det en stund tills han hade memorerat det. Han log svagt och nickade.
" Det borde jag göra. Och vi alla borde tala italienska med henne. Det är snabbaste sättet att lära sig." Sa han innan han tog hennes mobil med ett leende på läpparna och sökte fram en app om språk som verkade lovande och laddade ned den.

"Det är väl lite elakt? Att börja vips bums?" Han log.
"Om hon mår dåligt och säger min pannkaka gör ont." Han flinade.
"Då skulle Alexander bli fundersam vad ni gör egentligen."

Hon kunde inte hålla sig utan brast ut i skratt och vek sig över bordet.
"Aj." Hon satte sig upp och torkade bort tårarna.
"Jag skrattade för hårt. Pannkaka." Hon fnittrade igen.

Dorian såg på honom och flinade. " Inte hela tiden. Bara slänga in ord sådär ibland." Sa han och skrattade sedan.
" Alexander fattar det mesta." Flinade han och såg på Willow som skrattade riktigt mycket.
Vilket fick även honom att skratta.
" Älskling." Flinade han och smekte hennes rygg sakta.

Hon vände sig mot honom och log mjukt.
"Ja? Ska du döpa mig till pannkaka i mobilen?" Hon log och tog sin mobil och slog in ett lösen och visade.
"Så du vet. Jag vill inte att den kommer i fel händer."

" Kanske." Flinade han och såg sedan vad hon slog in och nickade.
" Bra tanke." Sa han leendes. " Du är så klok min pannkaka." Flinade han och pussade henne lätt på pannan innan han återgick till sin mobil.
Funderade på att ordna ett lösenord på den med, men vad skulle det vara i så fall?

Hon skrattade och reste sig.
"Jag måste gå och lätta på trycket bara." Hon log urskuldande och lämnade köket och kom tillbaka efter några minuter.
"De har börjat komma tillbaka." Hon suckade.
"De vill liksom inte lämna mig ifred."

Dorian såg på henne, oro i blicken och förstod sedan. De dödas ögon. Han svalde hårt och stirrade omkring sig även om han visste att inga var där.
"Vill de nått speciellt?" Frågade han tyst och lite osäkert och studerade henne.

"Bara skrika på mig att släppa dem fria." Hon såg trött ut och suckade.
"Jag orkar inte höra dem mer." Hon lutade sig mot honom och slöt ögonen.
"De skriker bara så jag vill bara ta min medicin och sova."

" Säg att de är fria då." Sa han oroligt. La armarna om henne. " Det kanske fungerar." Sa han och smekte hennes rygg sakta.
"Okej vi går upp."Sa han sedan och reste sig la armen om henne och ledde henne mot trappan.