prs yehet & kkaebsong

Förolämpat stirrar de två nittonåringarna mot Yaosu, som de tvillingkompisar de är.
"Bäst för dig," skämtar Samuel strängt och rufsar till Noahs blonda lockar. Nej, det är klart Zihao inte vill bli vaktad, han är fortfarande människa och tar förändringen väldigt, väldigt bra. "Där uppe med Ethan, tror de bokar biljett till bussen.. han ska åka hem idag." förklarar nittonåringen med en lätt gäspning, dock vet han inte hur det går för de två turturduvorna. Mycket har förändrats de senaste två dagarna.

”Så det är okej att Weimin och Zihao stannar här? Kan inte mycket gärna skicka hem dem”, sade han och skakade lite på huvudet när nittonåringen började gnaga på tröjan han bar. ”Som sagt, vår kära mamma är inte speciellt trevlig”, förklarade han och slog löst till sin lillebror som var i full färd med ta sönder tröjans sköra tyg. ”Zihao, lägg ner!” Med ett ryck, vände den yngre brodern upp blicken mot den andre som vsr synligt irriterad. Okej, det var inte okej att nafsa på Yaosus kläder, punkt slut. Då hade han det klart för sig.

"Det får du väl fråga mamma, det är hennes hus trots allt," påpekar Samuel lätt och rycker på axlarna. Nej, det är inte som att de två nittonåringarna har någonting att säga om saken. Noah är bara och hälsar på för den delen, han bor inte ens här.. "Vi har ju helt klart ingenting att säga om det." Samuel kanske har mer att säga om det, men modern skulle bara bli irriterad om han försökte kasta ut Zihao och Weimin utan att ha pratat med henne först.

Alldeles för utmattad för att orka lyssna på Samuels ord, gäspade Zihao och därefter följde Yaosu hans exempel. Nittonåringen hade trots allt sovit väldigt dåligt under natten, vilket den äldre brodern tydligen också gjort.
”Mhm, gör det när jag vaknar”, mumlade tjugoettåringen sluddrigt och lindade armarna omkring sin lillebror, som redan somnat. De två bröderna var verkligen ohyfsade av sig. Nåja, Yaosu hade åtminstone hjälpt till med lunchen. Bättre än ingenting i alla fall.

Fyra hela timmar passerar, klockan närmar sig sjusnaret vilket leder till att Ethan och Joshua smyger ner för trappen där de två äldsta Xie bröderna har somnat.. kanske Noah och Samuel också. Det gör ont i hjärtat på artonåringen, han förstår inte vad det är som orsakar detta problem. Hur som helst fick han iallafall tillåtelse att följa sin pojkvän till bussen. Hela tiden verkar det som att Ethan håller sig borta från sin pojkväns ögon.
"Kan du åtminstone ringa mig när du kommer hem? Så att jag vet a-" dock blir han avbruten, med ord som får Joshuas hjärta att krossas mer för varje sekund.
"Jag orkar verkligen inte med det här Joshua, ingenting ut av det." börjar han med blicken fäst på månen som lyser i den mörka kvällsluften. "Kan du bara sluta ljuga för mig?"
"Vadå?" frågar han hest, känner hur en klump trycker i halsgropen.
"Herregud, tror du verkligen att jag är så jävla trög?" utbrister Ethan med spända ögon, låter blicken glida ner till det bedårande ansiktet. "Du och Zihao, det är helt uppenbart!" Joshua står där stumt försöker att ta tag i Ethans arm för att känna bekräftelse, men den längre rycker genast bort armen.
"Det är ingenting Ethan.. det vi hade var för två år sedan," viskar Joshua och känner genast hur tårarna trillar ner över de rosiga kinderna, samtidigt som vinden slår mot ansiktet.
"Okej, så kom med mig," säger Ethan med spända käkar, stärker sitt tag om sin väska som hänger över ena axeln. "Lämna honom här, och kom med mig." Bussen kommer körandes till deras station, lyser upp vägen. Men Joshua kan inte sluta gråta, varför dumpar alla han är med honom? Vad är det han gör fel?
"Det kan jag inte göra.." viskar han, rösten fastnar i halsen och får honom att snyfta till. Fy fan.
"Inte? Se.. hela den här skiten vi har hållit på med, har bara varit helt värdelöst." slänger Ethan ifrån sig, trampar gång på gång på artonåringens hjärta tills inga bitar kan synas längre. Snabbt tar Joshua tag om den andres större händer, försöker att dra honom intill sig men misslyckas.
"Snälla Ethan.. det är inte sant," nej, i hans ögon har deras förhållande varit guldvärd. Men Ethan lyssnar inte, inte ett dugg. Utan han sliter än en gång sina händer från den andres och tittar Joshua djupt i ögonen. "Snälla.." mer än det hinner han inte säga, för nästa sekund har Ethan hoppas på bussen.

När Zihao slutligen slog upp ögonlocken, efter sin lilla tupplur, fann han sig själv ligga på golvet utan varken päls eller kläder. Typiskt. Med ett stön, satte nittonåringen sig upp och sträckte armarna över huvudet. De andra tre verkade som tur var ligga nöjt och bekvämt, fortfarande med ögonlocken slutna. Försiktigt kom han upp på fötter och drog åt sig en av filtarna som hängde över fåtöljens ryggstöd, och lindade det mjuka tyget runt den slanka, muskulösa kroppen. Nu gällde det bara att hitta någonting att ha på sig vilket inte direkt var en lätt uppgift. Yaosu borde ju haft med sig åtmsintone ett ombyte, eller? Tyst, tassade han in i köket och böjde sig ner intill Weimin. Den yngre brodern tittade långsamt upp mot Zihao med ett höjt ögonbryn, samtidigt som han sänkte koppen med te från de röda läpparna.
”Ville du någonting särskilt eller?” Undrade han och lutade på huvudet, vilket fick honom att se extremt gullig ut. Precis som en gräddbakelse faktiskt.
”Har Yaosu med sig några kläder?” Undrade nittonåringen och drog filten lite tätare omkring den bara kroppen.
”Nej, men jag har.” Den andre plockade ännu en gång upp sin lilla väska som var alldeles för liten för att kunna rymma några kläder..eller inte. En efter en, drog Weimin upp sin tre år äldre brors gamla kläder. När han sedan var färdig med att rota i väskan, knöt han ihop den och slängde plaggen mot Zihao. ”Sådär, varsågod.” Alldeles chokad över hur mycket den där lilla påsen rymt, stirrade den äldre stint på det oskyldiga ansiktet framför honom.
”Du är riktigt läskig ibland, vet du det?”

Joshua vet inte hur länge han står där, kanske tio minuter, kanske en timme. Men tårarna slutar aldrig. Kylan börjar bli alldeles för mycket för den slanka kroppen, och benen rör sig darrande mot huset igen. Där inne möts han av värmen som slår mot ansiktet, får honom att knippa efter andan.
"Gubben, kan du vecka de andra och säga att kvällsmaten är klar?" frågar modern från köket då hon hört hur dörren öppnats. Omedveten om vad som just hänt. Artonåringen drar sina små fingrar över kinderna, tvingar bort tårarna från de röda ögonen och puffiga kinderna.
"Jag är inte hungrig.. jag tar något senare," säger han lätt, lyckas låta glad och pigg, övertala modern om att allt är okej. Benen rör sig diskret mot trappen, och när han väl vet att ryggen är det enda i moderns synfält låter han tårarna trilla ner igen, tar aldrig slut. Hur patetisk kan man vara? Vad är fel på honom, om alla han har haft ett förhållande med lämnar honom? Kroppen faller ner mot golvet efter han stängt dörren efter sig. Fan.

Zihao, som varit fräck nog att unna sig en varm dusch i badrummet på övervåningen, ryckte till när ljudet av en duns letade sig in genom de känsliga öronen. Kläderna, som för en gångs skull satt bra över kroppen, var redan påklädda och nittonåringen var i full färd med att försöka reda ut det tjocka håret. Men han bestämde sig snabbt för att det kunde vänta, i samband med just den där mystiska dunsen. Vart hade den ens kommit ifrån? Dörren gled ljudlöst upp framför honom och han letade sig genom den korta korridoren på övervåningen med lätta steg. Tvekande stannade han framför Joshuas rum, det enda rummet som var stängt.
”Joshua?” Frågade han försiktigt med rynkade ögonbryn och knackade löst på dörren. ”Jag lämnade mina strumpor därinne, är det okej att jag kommer in?” Fortsatte han trevande och viftade lite med sina bara tår. Nej, det var aldrig en bra idé att ta med sig strumpor in i badrummet. Risken att de blev blöta var ju enorm på ett sådant ställe.

Kroppen rycker till av rösten, känner hur hjärtat sjunker än en gång. Joshua gömmer sitt ansikte i handflatorna innan han stryker bort tårarna med sin tröjärm, stirrar sig själv i spegeln.
"Vänta lite," säger han, försöker sitt bästa med att hålla en stadig röst. Ögonen är alldeles sprängfyllda, kinderna alldeles röda. Usch. Artonåringen drar åt sig några servetter och börjar försiktigt försöka få bort den flammiga färgen över ansiktet. När han tillslut bestämmer sig för att det inte är alldeles för synligt, tar han tag i strumporna han förmodar är Zihaos och öppnar dörren lite på glänt. "Här," med ett svagt litet leende sträcker han fram strumporna till den äldre.

Joshuas ansikte synes förvisso knappt genom den magra springan i dörren, men Zihao anade att det fanns en anledning till att han inte ville visa sig själv fullt ut. Osäker på om hans aningar var korrekta eller ej, slöt han fingrarna om strumporna.
”Joshua..” började han och pressade upp dörren så att han kunde se ordentligt på artonåringen. ”Har någonting hänt? Det känns som om någonting har hänt”, mumlade han och skakade lätt på huvudet, så att det nytvättade håret guppade omkring. Hela auran omkring den yngre gjorde honom mer än misstänksam. Kanske det var fel att bara tränga sig på som han precis gjort, men det var viktigare att veta att Joshua mådde bra än att gå därifrån i ovisshet.