De utvalda

Eletha skakade på huvudet, och kom upp på fötter, "Bättre att göra det med en gång." sa hon även om hon var slut så tillät hon sig inte att vila och inte visade hon för dem hur hon mådde heller utan ställde sig på sin plats.

Ethan granskade henne noga. "Säkert? För det är mest det vi har kvar nu, samt sätta upp något hinder för fåglarna". De hade inte så bråttom egentligen. "Vi äter lite innan vi fortsätter".

"Okej." säger Eletha och sätter sig åter i gräset. Hon var glad att få vila även om hon inte ville erkänna det. Men Ethan visste hur hon var, aldrig visa sig svag, ej aldrig.

Ethan satte sig bredvid Eletha och hans far satte sig mitt emot dem. Han plockade fram en del av deras mat ur en korg. "Här". Han räckte en varsin smörgås till dem. "Det finns mer sen".

"Tack, ser gott ut." ler Eletha och tar en tugga, maten gjorde henne bättre, vilan och vattnet med och det var gott riktigt gott, "Ann är duktig hon." ler Eletha mot dem.

Ethan åt snabbt upp sin smörgås och fick en till, den tog han det lugnare med men när den också var slut så la han sig ner i gräset med ett strå i munnen.
Lorad skrattade lätt. "Ja, hon kan göra en festmåltid utav lite torrt bröd, rovor och buljong". En knaper måltid annars.

Eletha ler mot Lorad, hon hade ingen aning om vad det var att svälta, hur det var att inte ha mat. Hon hade svält sig själv, då hon inte klarat av att äta, men det var inte samma sak.
"Jag är glad att ni har överlevt, trots hur ni haft det." säger hon lätt.

Ethan nickade sakta, han var också glad för det. Men aldrig skulle han kunna glömma hur det var att svälta. "Jag är glad att vi inte hade så mycket svält sedan mina bröder föddes..." sa han nerifrån marken. "De kommer få en bra uppväxt, och bli stora och starka människor". Han hade klarat sig rätt bra själv, men han hade varit betydligt magrare och mindre innan han kom till slottet med dess feta mat.

"De kommer de, absolut." ler Eletha och lägger sig vid honom. "Och de kommer få göra vad de vill och behöver inte straffas." sa hon lågt för det var hennes barndom. Att bo på slottet betydde inte frid och fröjd även om de hade mat på bordet och tak över huvudet.

Ethan la en arm om henne och drog henne intill sig. "Det är bra" log Ethan. De hade inte straffats så mycket i deras förra by, men om man retade upp lorden eller mjölnaren fick man räkna med stryk.