Sjunde året på Hogwarts

Cara drog filten över sig och jag såg undrande på henne.
- Max har blitt utsatt av imperiusförbannelsen och sen torterad Cara, sa jag lugnande till henne.
Jag lockade till mig Kaname som hoppade upp i soffan och kröp ner under filten till Cara.
Jag tog Morgana i famnen och gosade med henne, jag kände mig hemsk men jag tänkte vara där för Cara nu hon hade det värre.
Peter kom ut och satte sig i den andra fötöljen bredvid Max och log lite åt oss.

Jag kände Kaname sätta sig i knät och slickade mig lite i ansiktet och jag klappade honom och såg på Laura hon såg lite trött och blek ut. Jag undrade vad hon hade gjort. Jag hörde en till komma in i rummet och sänkte filten och såg Peter komma in. Vart är vi? Och vad gör de här? Och vadå imperiusförbannelsen? De hade Scabbior inte sagt något om. Jag tittade sedan upp på Laura och det såg ut som hon behövde sova och jag ville inte hindra henne. Nu var jag ivägen igen. Jag tittade oroligt på henne och hoppades hon skulle sova. Men jag kunde fortfarande inte prata, men man kan kanske inte prata i drömmar?

Jag såg på Cara som mötte min blick men hon sa fortfarande inget, hon såg bara förvirrad ut så det var väll bäst att berätta alltihop.
Jag drog efter andan och sukade och sen började jag.
- Efter jag hade lämnat er försvann jag till vår sommarstuga.
Jag gjorde fint där, laga allt och städade hela huset, för jag inte kunde sova.
Sen upptäckte jag att det inte fanns nån mat så jag transfererade mig till mataffären och handlade på vägen därifrån mötte jag ett gäng ungdommar typ i 20 årsåldern och ca 15 stycken.
Ledaren hade kastat imperio på de andra och han tänkte tortera lite mugglare för att få tjänst hos Voldemort.
Jag trollade dit ett märke och låtsades att jag var i hans tjänst, sen övertalade jag honom att släppa förbannelsen över dem och jag lamslog honom sedan och resten av ungdommarna försvann med honom.
Sen gick jag åter hem och ville besöka mina föräldrars gravar, när jag var där mötte jag resten av snappargänget och en vaktmästare och jag överkanna dem och låste in dem i ett skjul.
Vaktmästarn var mugglarfödd och jag lät honom övermanna mig för att en av stavarna skulle bli hans.
Sen gjorde jag lika med hans familj så att de fick stavar.
Efter det så fick jag brev från Dean och att han Draco och Blaise är på Hogwarts.
Jag sa att jag skulle komma men ville leta på dej först, så jag begav mig till Peter där även Max var försvunnen.
Jag förvandlade mig till Varg och letade reda på honom, sen fick vi reda på hur de hade övermannat dej och du blivit förd till Azkaban.
Imperiusförbannelsen var då släppt från Max.
Sen förklädde vi oss tilldödsätare och vi begav oss till Azkaban, tydligen var jag mycket övertygande dödsätare för alla verkade rädda, sa jag och snyftade till och kände att tårarna började rinna, jag kunde inte fortsätta.
- Sen så drog vi ut dej ur Cellen, och nu är du här i vår lägenhet, sa Max lugnt och Peter nickade instämande.

Jag nickade långsamt och höll om Laura. Jag visste hur svårt det var att kasta förbannelserna på någon, och jag visste hur svårt det var att skada andra särskilt när man inte var tränad i det och jag strök Laura över håret och lugnade henne.
"du verkar ju inte vara så illa tilltyglad om du orkar trösta Laura" sa Max men jag bara stirrade skrämt på honom, jag litar fortfarande inte på honom. Men jag var orolig över Laura och log ansträngt mot henne och hoppades hon skulle må lite bättre

Jag log tacksamt mot Cara med tårdränkt ansikte och vände mig sedan mot killarna.
- Skulle ni inte kunna lämna oss, gå och lägg er vi klarar oss, vi behöver få vara ensama, sa jag och killarna nickade och gick.
Jag vände mej åter mot Cara och log svagt.
- Det är inte jag som behöver tröstas det är du det måste vart hemskt där inne.
Jag avskydde varje minut, och du var ju där länge.
Jag hoppas du mår bättre, sa jag vänligt och log mot henne.

Jag tittad efter killarna som lämnade rummet och vände mig sedan mot Laura och la huvudet på sned och bara skakade på huvudet. Jag ville bara försöka glömma allt. Om det här nu var verkligt? Tänk om allt bara var en dröm? Jag vet inte hur duktiga Scabbior och Grårygg är på legimering. Jag lutade mig mot Laura och tittade upp men sa inget utan bara önskade hon skulle bli okej. Jag visste att hon skulle ha mardrömmar och jag önskade jag kunde ge henne en dryck så hon kunde få sova. Jag skakade åter på huvudet, jag kände mig så hjälplös när jag inte kunde hjälpa henne. Hon hade hjälpt mig och jag kunde inte göra något för henne

Cara lutade sig mot mig men sa inget, varför sa hon inget?, jag började känna mig furstrerad.
- Cara, varför säger du inget?, sa jag oroligt och såg på henne.
- Jag är verklig och jag är här, jag överger dej inte men kan du inte prata med mig?, sa jag och såg på min vän.
Jag önskade verkligen att jag skulle kunna göra något för henne men jag visste inte vad, jag kände mig hjälplös.
Jag slöt ögonen men öppnade dem genast, hemska bilder kom fram och jag ville inte se dem.
Jag maserade tinningarna jag hade fått huvudverk med av sömnbristen, men att sova det var det sista jag ville.

Jag la huvudet på sned och nickade och tittade på Laura
"är du verkligen verklig?" frågade jag försiktig rädd för att få ett nej till svar. Tänk om hon inte var det. Men skulle jag märka någon skillnad? Hur vet jag att hon är verklig? Jag menar klart hon säger att hon är verklig men hur vet jag att det är sant? Jag höll fast i henne och önskade att hon var verklig

Jag log glädjestrålande mot henne över att hon pratade.
- Självklart är jag verklig, jag heter Laura Pevesie och min patronus ör en brunbjörn, min animagusform är en varg svart med gröna ögon.
Jag vet att vargar inte kan klättra i träd och deffinitivt inte på repstegar, sa jag med ett flin.
Jag har en svart uggla med gröna ögon som heter Tristan, en pygmepuss som är röd och heter Lancelott och min fina kattunge Morgana som du ser här.
Henne fick jag av Dean min kille.
Jag brukar ofta handla först och tänka sen, sa jag med ett flin och log mot henne.
- Något mer du vill veta eller litar du på mej?, sa jag och log stort mot henne.

jag nickade och förstod att hon var verklig och log och kramade glatt om henne och skakade på huvudet glad över att hon var riktig.
"Nej jag lit..." jag vågade inte avsluta meningen, jag vågade inte lita på henne helt, jag vågade inte på någon just nu. men jag log ändå åt henne och tittade ut i mörkret och undrade om jag kunde göra något för henne
"Hur är det själv?" frågade jag vänligt