prs yehet & kkaebsong

Samuel rycker på axlarna med ett magert leende strykandes över läpparna.
"Ingenting att be om ursäkt över." säger han lugnt och börjar bli dragen till vardagsrummet av Noah som vill se på en film. Visserligen har de en teve i stugan, men inte lika bra som den här i huset. Tyvärr. "Prata med honom då? Kommunikation gör vidunder." påpekar nittonåringen medan han har en dryg dragkamp med sin bästa vän. Noah vinner dock, och de börjar röra sig mot vardagsrummet. Där Joshua typiskt nog inte är, inte Ethan heller för den delen.
"Ska vi spela kortspel?" frågar Noah och slänger sig ner i soffan.

”När jag har lärt mig hur man kommunicerar med djur ska jag se till att ta ett rejält snack med honom”, muttrade Yaosu bittert och följde efter Zihao som tassat in i köket, där Weimin satt och samtalade med Ms Lewis. Den yngsta av Xie bröderna tittade upp mot tjugoettåringen för att sedan låta ögonen vandra ner mot en viss lurvig sak. Vart var Joshua nu då? Allt nittonåringen kunde tänka på var att hitta honom och rulla ihop sig i famnen som han älskade så förbaskat mycket. Det var ju egentligen fel, men efter Samuels vassa ord ville han bara känna sig säker och omtyckt.

"Eller så kommunicerar du med honom när han är i mänskligform, funkar ju det också." Säger Samuel ironiskt och gosar in sig hos Noah medan de lägger ut sina kort, samtidigt som filmen spelas i bakgrunden.
"Är du säker på att du vill åka nu?" Frågar Joshua med tunn röst och rynkade ögonbryn, pillar förstrött med Ethans långa fingrar. Ethan stirrar framför sig och nickar lätt.
"Ja, nästa buss går vid sju tiden, eller hur?"

När Zihao lade sig på golvet, vid Weimins fötter, himlade Yaosu med ögonen och gick tillbaka ut i vardagsrummet, där han sjönk ner så långt bort från de andra två som möjligt.
”Tror inte att han har någon lust att prata med mig just nu”, erkände han och pillade lite med sina perfekta naglar. Tjugoettåringen må ha betett sig riktigt illa nyss, men han var faktiskt inte så dum som han nyss framställt sig själv. Nej, han hade gått ut med högsta betyg i skolan och brukade i vanliga fall vara extremt samlad - därav anledningen till att han skämdes extremt mycket för tillfället.

Joshua rynkar på ögonbrynen, vart kommer det ifrån?
"Mamma kan säkert skjutsa dig.. jag kan skjutsa dig." Försöker artonåringen och försöker innerligt få ögonkontakt med den längre. Men ingenting.
"Nej, Joshua. Jag tar bussen." Säger Ethan tvärt, rösten får hela kroppen att rysa, någonting kommer definitivt att hända. Samuel låter blicken glida mot Yaosu med höjda ögonbryn med Misha huvud mot sin bröstkorg.
"Då får du väl helt enkelt vänta."

”Jo, men jag har inte direkt mycket tid på mig. Har faktiskt ett jobb att sköta”, muttrade Yaosu och drog upp benen under sig, lutade huvudet mot fåtöljens armstöd. ”Ni kanske tycker att det låter hur fånigt som helst, men det är inte alltid lätt att vara modell.” De flesta brukade trycka ner honom på grund av arbetet. För det första jobbade han för mugglare och för det andra hade han valt det helt själv. Det hade inte gått att motstå frestelsen när han blivit erbjuden att jobba för Burberry, som den snobb han var. Tacka generna.

"Har vi sagt att det är lätt?" Frågar Noah förvirrat med rynkade ögonbryn, nej han förstår inte vart allt det här kommer ifrån. Samuel suckar djupt och pausar filmen, då de inte vill missa något pågrund av Yaosus klagande. "Det är inte lätt att vara arbetslös heller, ska du veta." Lägger han till muttrandes, visserligen lever han livet, men att studera på universitet är han verkligen inte intresserad i.
"Du får väl bestämma om Zihao eller om det är ditt modelljobb som är viktigast." Lägger Samuel till och petat lite i Noahs ansikte.

Butter och skamsen, sneglade Yaosu mot de andra två. Visst, de hade en poäng. Vad var egentligen viktigast? Zihao, såklart. Men om ingen av syskonen hade ett jobb skulle de bli beroende av föräldrarna, vilket inte skulle bara vidare bra.
”Hm, jag önskar att det vore så lätt..” mumlade han och skakade på huvudet. ”Men det fungerar inte så när man har en mor som är en riktig häxa och tycker att allt och alla är fel..” Han tystnade tvärt när nittonåringen hoppade upp i hans knä, trots att han var på tok för stor. ”Litar på att ni kan ta hand om honom, faktiskt”, avslutade han tyst med ett blekt leende och borrade in ansiktet i den svarta pälsen.

Det tar en stund för de två nittonåringarna att förstå vad det är han menar, ta hand om Zihao? Nej, det hade Samuel verkligen ingen lust med.
"Samy, jag kom inte hit för att sitta barnvakt," påpekar Noah med en liten grimas, nej han är här för att slippa sina fosterföräldrar. Usch och fy dit vill han inte. Men kanske han åker tillbaka dit ifall han måste sitta barnvakt dag in och dag ut.
"Ta hand om honom? Som sagt, vi är arbetslösa." berättar Samuel roat och sparkar lätt sin vän på benet, han vill inte bli kallad Samy. "Annars får du väl prata med Joshua, han gör nog det arbetet betydligt bättre än oss."

”Precis, ni är arbetslösa”, sade Yaosu instämmande och strök förstrött Zihao mellan öronen. ”Driver mest med er dock, tror inte att han har någon lust att bli vaktad direkt”, fortsatte han snabbt när nittonåringen gav sin bror en lång, förolämpad blick. Nej, han ville absolut inte ha någon barnvakt, det var ju bara pinsamt. Att de ens talade om något sådant var inte okej. Usch och fy. ”På tal om Joshua förresten, vart är han?” Undrade tjugoettåringen och såg sig omkring i vardagsrummet. Det var någonting som Zihao också undrade. Vart höll artonåringen egentligen hus?