Sjunde året på Hogwarts

- Cara, snälla vakna kom tillbaka, sa jag mjukt och knäböjde vid henne, jag struntade i att byta om jag ville att hon skulle vakna.
Kaname hoppade upp på soffan och och började gny och slicka henne i ansiktet.
Till och med Morgana la sig intill henne och kurrade mjukt.
Killarna höll sig i bakgrunden och jag vände mig till dem.
- Gör te till henne, och typ nån macka om hon vill ha det, sa jag och vände mig åter till Cara när de försvann.
- Cara, snälla jag ber dig, vakna jag behöver dig, du är min bästa vän lämna mig inte, sa jag med gråten i halsen och väntade på en reaktion från henne.
Jag tog hennes hand och kramade den mjukt.
- Snälla Cara, sa jag med enträgen röst och väntade.

Jag hörde en röst och öppnade ögonen och såg en svart klädd figur och ryggade tillbaka
"vill du döda mig kan du väll bara gör det! Du behöver väll inte släpa mig runt hela england" sa jag tyst och slöt ögon och väntade på att allt skulle bli svart

Hon öppnade ögonen, men ryggade tillbaka, jag slog mig själv på pannan jag hade ju inte bytt om.
- Ledsen Cara, sa jag vänligt och tog av mig klädnaden och färgade tillbaka mitt hår i sin vanliga färg.
Killarna kom in och jag gjorde likadant med deras hår och tog bort våra märken.
- Gå och byt om och lämna oss i fred en stumd, sa ajg och killarna avlägsna sig.
Jag tog fram teet och mackan till henne.
- Cara, det är jag Laura, öppna ögonen är du snäll jag har te och macka.
Jag är ledsen om jag skrämde dej, sa jag mjukt och vänligt till henne.

Jag öppnade ögonen och mötte Lauras blick och nickade men orkade inte säga något och tog i mot makN och tog en tugga innan jag mådde illa och sköt bort den och kröp ihop. Jag hade ingen aning om vart jag var men så länge jag inte var i Azkaban så var jag nöjd. Jag slöt ögonen igen och hopades att det inte var en dröm

Jag såg oroligt på Cara, men la undan mackan och teet på soffbordet och satte mig i fotöljen mitt emot henne och svepte en filt om mig.
Och jag kände hur jag slappnade av, jag hade varit skräckslagen att någon skulle upptäcka oss eller att någon skulle bli dödad då hade det vart mitt fel eftersom jag drog med dem.
Jag hoppades på att Cara skulle bli okej, och jag såg oroligt på henne.
Sen slöt jag ögonen och försökte sova, jag var dödstrött jag hade inte sovit ordentligt sen vi vakande i Carashus.
Men när jag slöt ögonen såg jag skräckbilder framför mig och på de människor jag hade tortera.
Jag snyfftade till och Peter och Max kom ut, Max såg på mig och log lite och gick in i sitt rum för att soma.
- Är det bra?, undrade Peter och jag nickade svagt innan han gick in och la sig.
Jag slöt åter ögonen men jag drömde oroliga drömmar.

Jag undrade vart jag var men om Laura var där så kunde det inte var så farligt. Jag slöt ögonen och var genast tillbaka i Azkaban och Scabbior stod med Grårygg och skrattade och jag kände smärtan igen och skrek till och satte mig upp och andades häftigt och såg mig panikartat runt och drog sedan upp knäna till hakan och började skaka och tårarna rann

Jag vaknade tvärt av att Cara skrek till, och satte mig panikartat upp.
Jag såg henne sitta i soffan och tårarna rann från hennes kinder.
Jag suckade ut av lättnad, jag trodde det var nån av dem jag hade torterat och om Cara grät så hade åtminståne dementorernas depretion över henne släppt.
Jag gick fram till henne och la tröstande armen om henne.
- Hur är det?, Vill du prata om det?, sa jag mjuk och tröstande till henne.
- Jag är här och jag tänker inte låta någon göra dej illa, sa jag vänligt och kramade om henne.

Jag mötte Lauras blick och skakade förskräckt på huvudet. Vad skulle jag säga? Jag fick inte fram ett ord. Jag ville bara glömma alltihop. Jag lutade mig mot Laura och höll fast i henne som om allt bara skulle vara en dröm. Jag hoppades inte det, jag ville inte vakna och inse att allt var en dröm. Jag vågade inte sluta ögonen rädd för att somna och sen vakna. Jag stirrade rakt fram och dörren öppnades och Max kom ut och jag jag flyttade mig så långt bak i soffan som jag kunde och försökte komma bort från honom utan att släppa Laura
"hur är det med henne?" frågade Max

Jag kände Cara gripa krampaktigt tag i mej, jag ville låtsa på hennes händer men förstod att hon ville ha mig nära.
Jag hoppades att han skulle låtsa greppet en aning för det gjorde ont, jag såg Max komma ut och besvarade hans fråga.
- Skräckslagen, du vet hur dementorer är och sen har hon förmodligen blivit torterad av Scabbior och grårygg.
Sen är hon rädd för dig med, vilket man kan förstå, sa jag och såg på honom.
Max nickade men sa inget han visste inte vad han skulle göra.
Han satte sig i fotöljen och såg på oss.
- Och hur är det med dej då?, sa han och såg på mej.
- Sådär, är dödstrött men kan inte sova har mardrömmar, du förstår jag har alldrig gjort allt det jag gjorde idag,
Det var hamskt att va sådär elak, sa jag och ryste till och la armen skyddande om Cara.
Så att hon visste att jag var där och inget ont skulle hända henne.
- Cara gumman, jag är här och jag ska skydda dej från allt ont, sa jag lugnande till henne och svepte om oss filten.

Jag stirrade på Max men sa inget och tittade sedan upp på Laura och nickade och lättade taget om henne men inte helt. Jag var inte säker på vart jag var och jag gillade inta att Max var här. Jag undrade vad han gjorde här och hur han ens vågade fråga hur det var med mig. Vad trodde han? Och hur kunde han? Jag hade aldrig gjort honom något! Och jag undrade vad Laura hade gjort som gjorde att hon inte kunde sova. Men jag var glad att hon var här och att hon inte skulle gå någonstans, om allt var verkligt vill säga. Jag såg först på Laura och sen på Max som bara stirrade på mig och log lite och jag böjde huvudet och drog filten över mig som om den skulle skydda mig