prs yehet & kkaebsong

Yaosus ord är nästintill skrattretande. Gud, varför verkar det som att alla i den familjen är dumma i huvudet.
"Han kom tillbaka, han hade ett val. De träffades av en slump, ja. Men det betyder inte att det är mindre fel att ta tillfället i akt när min naiva lillebror blir alldeles orolig." säger Samuel och skakar på huvudet åt tjugoettåringen, hur är han ens äldre än honom? "Att du kallar mig äckel förbättrar dina argument så mycket, jag blir så rädd av dem. Du känner mig inte ett endaste dugg, allt jag vill är att se till så att min bror, inte behöver gå igenom samma sak igen. Om det gör mig till ett äckel, då får jag väl bli det då." än en gång rynkar Samuel på ögonbrynen lyfter upp sina händer. "Hela vår familj är pacifister, vilket jag förstått att ni två inte är, under dessa fem åren. Så nej, att slåss har jag inget intresse i, jag tog endast tag i din arm för att du rusade iväg mitt från ingenstans utan att låta mig svara. Jag använder inte mina nävar, jag använder min hjärna."

Innan Yaosu han öppna munnen för att svara på Samuels ord, grep Zihao tag om sin äldre brors axlar och drog honom bakåt några steg.
”Sluta, han har rätt”, mumlade nittonåringen utan att lyfta blicken som var stint fäst i golvet. ”Allt är mitt fel, precis som vanligt”, viskade han därefter, hade tagit in vartenda ord den jämnåriga precis sagt. ”Det kanske är bättre om jag bara försvinner?” Med ett obehagligt leende på de smala läpparna, släppte han storebroderns axlar och vände sig mot ytterdörren. Tårarna slingrade sig nerför kinderna, vidare ner mot hakan för att slutligen falla mot golvet. ”Kom igen då..”, mumlade han för sig själv och hoppade på stället. ”Hur svårt ska det vara?” Och med de orden, med det första benet som knäcktes, slet han upp dörren. Jo, Samuel hade rätt. Han bara förstörde och sårade folk. Det var ingen idé för honom att förstöra mer.

Visserligen har Samuel precis skällt ut dem bägge två, men han tänker inte låta Zihao försvinna än en gång. Därför följer han efter den andra nittonåringen, griper tag om hans axel innan skiftningen. Inte hårt, utan bara tillräckligt för att hålla honom i styr.
"Du, allt jag sagt är sant, det är så jag tänker om dig.." viskar han och kliar sig bakom huvudet, kanske han gått överstyr. "Men stick inte nu, då gör du bara samma sak igen, precis som jag sa att du skulle. Visa att jag har fel istället, och stanna, även när du får skuldkänslor. Från vad jag förstått har du mest lämnat alla pågrund av rädsla, att du ska göra någon illa. Även om jag tycker det är fegt, försök att hålla dig kvar.. jag menar, Joshua gick ner samma förbannade väg med ätningen för att han trodde att du inte älskade honom. Om du går nu, kommer det bara att gå åt samma håll.." Samuel håller sig tyst med ett svagt litet leende.

”D-du kunde inte ha sagt det innan jag..aj.” På vingliga ben backade Zihao bort från Samuel och höll ut en darrande hand mot den jämnårige. ”Jag ska inte gå, jag svär på mig liv”, försäkrade han med käkarna ihopbitna och ansiktet alldeles kritvitt av smärta och ansträngning. Det gjorde visserligen inte lika ont som det gjort i början, men ben som bryts och går ur led är någonting som aldrig direkt är skönt. Han vände ryggen mot Samuel med ett leende som bara växte sig större på de smala läpparna. Visserligen ville han att det skulle sluta, vilket troligen inte var möjligt. Men han hade åtminstone fått det att börja, enligt sin egen vilja. Kontroll. För den första gången hade han faktiskt haft kontroll över det. Med ett lågt stön sjönk han ihop på marken, lät kroppen sköta sitt tills det hela var färdigt. Nittonåringen sträckte ut ryggen, ruskade lite på sig, alldeles för glad för att orka oroa sig över att de andra troligen sett allting. Def sket han faktiskt totalt i.

"Men hur skulle jag kunna veta att du skulle springa din kos!" påpekar Samuel aningen roat och skakar på huvudet, tar tag i den jämnåriges hand. Då skiftningen verkar gå lite si sådär vänder han direkt på blicken, nej Zihaos nakna kropp har han absolut ingen lust att se. Därför slänger han återigen en filt över hans kropp. "Jag kommer komma ihåg det där ska du veta, svära på ditt liv är aldrig det bästa alternativet." skämtar han.

Av någon anledning kunde Zihao inte låta bli att mjukna lite inför den andres ord. Visst, han och Samuel hade aldrig tyckt om varandra, men nu kunde han inte undgå att önska att de kunde bli vänner. Till skillnad från Yaosu, som såg sur och tvär ut borta i dörröppningen, var Samuel ärlig och faktiskt ganska rolig när allt kom omkring. Jösses, nittonåringen måste verkligen ha varit glad för att lyckas tänka sådana tankar. Han snappade upp filten från marken och lämnade den vid den jämnåriges fötter där han sedan lipade. Dumma Samuel, dumma Yaosu, dumma Zihao, dumma Noah. Alla var så jävla dumma att det inte var sant.

Samuel suckar djupt åt den andres agerande, ser hur nöjd Zihao verkar vara. Nej, hans ord tyder inte på att han vill ha en vänskap byggandes. Aldrig. Efter allt Zihao gjort går det inte bort som ett knäpp med fingrarna, förhoppningsvis förstår nittonåringen det. Plus tänker han inte vara vän med sin brors ex pojkvän, aldrig i livet.
"Du är aldrig rolig Samuel, kunde ni inte ha börjat slåss istället?" muttrar Noah som stått och betraktat dem. Kanske Xie bröderna tror att han är helt värdelös i slagsmål, vilket får honom att visa att det inte är fallet.. efter tio års träning i Karate kan man rätt jävla mycket.
"De skulle inte klara av det, du vet, vi använder det bara i nödfall," påminner nittonåringen och slingrar en arm om sin väns axlar.

”Klara av dig? Jodå, det finns nog en här som skulle klara av dig utan några problem, men han råkar vara en riktig jävla knähund”, snäste Yaosu, som fortfarande var arg som ett bi. Nej, han kanske inte var speciellt skicklig när det kom till att slåss egentligen. Han rätade lite på sig och greppade tag om Zihaos nackskinn för att sedan släpa in sin yngre bror mot huset. ”Sluta bete dig som en glad hund, du är nitton år”, muttrade han och föste in lurvbollen i hallen, där den yngre slutligen fick nog och slet sig från Yaosus grepp. Vad hade flugit i storebrodern egentligen? Det var väl klart som fan att Zihao inte ville börja slåss med någon, absolut inte.

Med rynkade ögonbryn sväljer Samuel en djup suck.
"Jag prata inte med honom. Det var du som fråga om jag ville slåss, Zihao har aldrig nämnt det." påminner nittonåringen med sval röst, nej nu börjar han ogilla Yaosu riktigt rejält. "Men vad vet jag, ni kanske har gått på karate i tio år och är hyfsat duktiga? Hur som helst, slåss vi bara i nödvändiga situationer, eller självförsvar snarare sagt."

Yaosu tittade efter Zihao med bittra ögon, när denne gick för att leta reda på Joshua. Med en suck drog han händerna genom det mörkbruna håret.
”Nej, Zihao är duktig på wushu, men tror helt ärligt att han inte kunde bry sig mindre om sådana fånigheter för tillfället”, muttrade han och skakade huvudet. ”Förlåt, jag tappade självbehärskningen..antar att det går i släkten”, fortsatte han tyst. ”Jag är bara rädd att han ska bli bortskrämd, han är så feg och osäker...och det kanske är svårt att föreställa sig just nu, men han är faktiskt min lillebror och jag älskar honom patetiskt mycket.”