Sjunde året på Hogwarts

Jag transfererade mig in i lägenheten och Peter hoppade skrämt till och lugnade ner sig sen.
- Ledsen om jag skrämde dej, sa jag och Morgana hoppade ner och la sig i soffan och somnade.
- Och vad för dig hit?, undrade Peter nyfiket efter att ha lugnat ner sig.
- Jag letar efter Cara och undrar om du har sett henne, men han skakade på huvudet.
- Max är också försvunnen och jag hittade hennes hund i skogen, sa hanoch pekade på Kaname.
- Han mår bra nu, men han var rejält skrämd över något.
Hittade hästen med och ställde den utanför deras hus och hoppades på att någon skulle ta hand om den, jag nickade tacksamt och log mot honom han var verkligen snäll och tänkte på andra.
- Och Max är försvunnen?, vart skulle han?, sa jag undrande.
- I skogen och fiska, men han har vart borta länge nu, sa han oroligt.
- Kom vi går till skogen, eller vi tranfererar oss dit, sa jag tog hans hand och transfererade oss till skogen, jag såg roat på honom.
- Lite yr?, sa jag roat och förvandlade mig till varg och han hoppade till.
Jag log glatt för mig själv satte nosen i marken och följde doftspåren, jag hittade strax Max sen två andras som jag inte kände igen, det ena var välbekant och det andra luktade blod och svett.
Med onda aningar följde jag lukten och hittade Max avsvimmad på marken.
Jag förvandlade mig åter tillbakaoch vi såg ner på honom.
Han låg där som en trasdocka som någon slängt ifrån sig när de använt honom klart.
Jag satte mig ner vid honom och försökte att väcka upp honom.

jag hörde någon skrika och satte mig upp. kunde jag åtminstone inte få en issolerad cell? dörren öppnades igen och Grårygg kom in och jag gav även honom en hatisk blick även om det inte skulle funka, jag han knappt reagera innan han slängde crucio över mig och när han avlägsnade den andades jag häftigt
"Det är otroligt hur lätt lurad du är. trodde du verkligen Max ville vara din vän?" fnös han och jag svarade inte tan koncentrerade mig på att andas. "Han var väldigt användbar, lätt lurad, vi fick honom att tro att han var din vän sedan slå ner dig och sedan torterade vi honom och lämnade honom" skrattade Grårygg och jag gav honom en blick full med avsky och han slängde crucio över mig och när han var klar orkade jag inte ens öppna ögonen
"Det verkar som vi börjar knäcka henne" hörde jag Scabbior säga och sedan skratta innan han stängde dörren och jag blev själv igen och skriken blev tydliga igen jag satte mig ansträngt upp och dnkade huvudet i väggen tills jag svimmade

Efter ett tag vaknade Max och jag lät honom hämta sig, han såg på mig och jag läste skyldighet i hans ansikte men sa inget.
- Hur mår du?, sa jag vänligt.
- Bra, tack, sa Max och jag spände ögonen i honom.
- Och vad har du gjort?, sa jag med behärskad röst och han undvek min blick men tog ett djupt andetag och berättade.
Jag blev så förbannad på honom att jag knöt nävarna, det syntes förmodligen för han backade flera meter från mig.
- Så du trodde på Grårygg och Scabbior men inte på mej?, sa jag med behärskat lugn och såg på honom.
Han nickade ynkligt och kröp ihop inför min vrede.
Jag slängde en hatisk blick på honom och vände mig om för att lugna ner henne.
- Så, då är det bäst att vi åker och räddar henne, sa jag bestämt och såg på killarna.
- Vi?, sa Max skrämt men jag bara såg på honom och han tystnade.
- Okej, nu ska vi vara dödsätare, sa jag och trollade fram klädnander till oss.
Ni vet hur dom beter sig, ni är mina två tjänare eller vad man ska säga.
Ni håller er i bakgrunden och håller tyst, det kommer höras på en gång annars att ni är mugglare, sa jag och slängde åt dem en varsin trollstav.
'- Men vi kan inte använda de här, sa Peter nervöst.
- Nej jag vet men ni får ha dem för syns skull, sa jag och målade dit märket på dem och mig själv, jag färgade allas hår svart och hoppades på att detta skulle fungera.
Kom de på oss var vi dödens men det tänkte jag inte säga till killarna, jo jag var väll skyldig dem det, tänkte jag och tog ett djupt andetag och berättade var vi gav oss in på de nickade men ville ändå göra det.
Jag tog dem i varsin hand och transfererade oss till bryggan.

Jag hörde dörren öPpnas igen och jag orkade inte vände mig om
"så ni fick tag på henne" hörde jag en okänd röst och jag orkade inte bry mig
"ja det fick vi" skröt Grygrygg
"ja jag får väll gratta er. Får jag?" sa rösten
"självklart" sa Scabbior och jag kände snart smärtan igen och jag orkade inte reagera och de skrattade och jag hörde deras skratt eka i huvudet och de stängde dörren och tårarna rann ner för kinderna

Vi stod på bryggan och såg ut över det stålgrå havet, jag gick fram till båten och hoppade i och killarna kom efter.
Mannen i båten hoppade till, och sa med darrande röst.
- Jag får tyvärr inte skjutsa vem som helst över, sa han försiktigt.
- Visst men då blir det värst för dig själv, sa jag skarpt och kastade crusio över honom.
Han föll ihop och ställde sig sedan flämtande på fötter, jag tyckte verkligen synd om honom, men det gällde Caras liv och då fick han utstå lite smärta.
- Du dör nästa gång, sa jag kyligt och mannen nickade skrämt och styrde ut båten från bryggan.
Jag var väl medveten om att jag inte kunde döda honom, men hot brukade alltid gå fram.
Efter en evighet kom vi fram och vi klev ur, och jag såg ner på mannen i båten.
- Stanna här om livet är dej kärt, vi kommer att ha en fånge med oss, sa jag kyligt och hoppades på att det skulle vara sant.
Killarna såg förskrämt på mig men sa inget och vi gick in i byggnaden.
En skock med svartklädda personer kom emot oss med stavarna lyftade.
- Lägg ner de där om ni inte vill bli skadade, fräste jag argt och ett par av dem gjorde det.
- Lägg ner dem, sa jag kyligt och kastade crusio över en som inte hade gjort det.
Jag upphörde med förbannelsen och såg de andra backa undan, och jag fundera än en gång om jag borde spela teater, jag verkade vara övertygande åtminstone.
Jag böjde mig mot den fallne mannen och sa med iskall stämma.
- Kan du visa mig till herrens dotters cell, hon och jag ska ha ett samtal innan hon dör, sa jag kyligt och drog upp mannen på fötter och knuffade honom framför mig.

Jag hörde dörren lön as men orkade inte bry mig. Vad var vitsen? Jag kommer ju ändå dö så varför vända sig om. Jag tänkte på pappa och var glad att vi var sams nu innan jag skulle lämna honom och sen tänkte jag på Draco och hoppades han skulle klara sig och jag ångrade att jag inte sagt hejdå till honom på riktigt men han visste att jag älskade honom, sen hade vi Sev och jag önskade att han skulle klara sig och ingen skulle komma på honom. Sen tänkte jag på Laura och ångrade att jag varit elak mot både henne och Dean. Det var inte snällt av mig att snäsa åt dem. Jag önskade att jag hade fått träffa Blaise och se han och Simon faktiskt flytta ihop och skaffa en familj och trion jag hoppades de skulle överleva och resten av alla personer. Vem vet jag kanske hamnar i himmelen och kan skicka en skydsänglar till dem fast med tanke på vem jag var och vad jag gjort lär jag väll hamna i helvetet. Jag kände den salta smaken i munnen och väntade på smärtan

Mannen förde oss fram till en dörr och pekade på den.
- Öppnad den, din idiot eller vill du känna på min vrede?, sa jag ilsket om och mannen kröp ihop framför mina fötter.
- Snälla jag får inte, grårygg eller scabbior måste gådkänna, sa han snyftande.
- Hämta nån av dem då, fräste jag med en äcklad min och såg ner på honom och gav honom en spark.
Han reste sig upp och efter ett tag kom han med Scabbior, jag vände mig om och granskade honom kallt.
- Vad gäller saken?, sa han lismande med inställsam röst.
- Jag ska träffa fången he ett samtal med henne och sen göra mig av med henne för gått, något emot det?, sa jag kyligt och såg på honom.
- Ja det är vår fånge, sa han och såg på mej.
- Nej det är min, sa jag kallt drog fram staven och hans stav flög iväg, jag riktade åter staven mot honom och han skrek till jag höll förbannelsen kvar länge av ren ilska mot honom och allt han hade ställt till med.
- Har du ändrat dig?, sa jag när jag släppte förbanelsen, han skakade på huvudet och jag höjde åter staven och han skrek till.
Jag släppte förbannelsen och han ställde sig upp och öppnade dörren.
- Du kan avlägsna dig nu, sa jag högdraget.
- Förresten vad är hennes stav?
Du vet väll att det ör extra plågsamt att torteras med sin egen stav, sa jag med elak övertygande röst, han slängde åt mig staven och avlägsnade sig.
Jag stoppade staven innanför klädnaden och vi gick in i cellen.
Där satt Cara ihopkuren på golvet och jag kände ett stygn i hjärtat när jag såg henne.
Men jag avslöjade inte vem jag var utan frammande rep och band fast henne och nickade åt klillarna att dra ut henne ur cellen.
Lika bra att spela övertygande hela vägen, så att ingen misstänker något, tänkte jag för mig själv och väntade på killarna.

Jag orkade knappt reagera när någon band mina händer och lyfte upp mig från golvet. Visst om ni inte vill döda mig här så visst mig spelar det mig ingen roll bara jag får dö. Jag orkade inte säga något och bara väntade på att allt skulle ta slut, ta mig vart ni vill, vad bryr jag mig om det?

Killarna drog upp henne från golvet och släpade ut henne ur cellen.
Jag funderade oroligt hur det var med hanne medans vi gick ut ur en av korridorerna.
Jag såg mig ilsket om och folk bakade undan, vi kom smärtfritt och välbehållna ut ur Azkaban och släpade fram henne till båten som tur var stod kvar.
Jag klev i och killarna släpade efter Cara.
- Kör här ifrån eller vill du att jag ska övertyga dej?, fräste jag ilsket och jag och riktade staven mot honom, men han skakade på huvudet och jag såg ner på Cara och undrade hur det var fatt.
Efter ett långt tag var vi åter framme och jag tog tag i Cara och killarna och transfererade mig till deras lägenhet jag löste upp hennes bakbunda händer och la henne på soffan med en filt över sig.

Jag kände hur det blev kallare och jag antog att det var fler dementorer men sedan kände jag hur marken rörde sig upp och ner och jag undrade vad jag hade hamnat och sedan kände jag hur jag förflyttades och jag undrade vart vi var på väg. Sen kände jag något mjukt och repen försvann och jag undrade om de lämnade mig i skogen? Jag orkade inte bry mig jag bara önskade att allt skulle ta slut