prs yehet & kkaebsong

"Såklart ni inte har," säger Samuel lätt och rycker på axlarna, ignorerar helt och hållet de mordiska blickarna han får av de äldre två Xie bröderna.
"Det hela beror på vad det är för problem personen har, alla tekniker hjälper inte alla, förstår ni." svarar hon med ett svagt leende, fascinerad över hur de inte vet någonting om hennes arbete. "Men det hela går mest ut på att prata, finnas där helt enkelt. Det beror på vad de som individer behöver för hjälp. Ibland krävs medicinering."

”Hm, låter faktiskt en hel del bättre än en vanlig läkare”, konstaterade Zihao och slängde ytterligare en mörk blick mot Samuel, som gick honom på nerverna. ”Så länge det inte involverar nålar, det vill säga”, lade han snabbt till och tuggade fundersamt på sin baozi. Om han kom ihåg rätt hade Joshua talat om depression och ätstörningar för några år sedan, så den delen var inte helt ny för honom. Att drt däremot fanns läkare för den typen av sjukdomar hade han inte vetat om innan. ”Vad skulle du säga om jag sökte hjälp hos dig? Blir nyfiken.”

Det som kommer ut ur Zihaos mun näst får Joshuas ögon att åka upp på direkten, vänta va? Nittonåringen kan väl prata med någon annan psykolog, terapeut eller kurator, som inte är Joshuas egna mor? Eller? Nej, artonåringen måste påminna sig själv om att Zihao inte litar på många människor, kanske Ms Lewis är det bästa alternativet, i såna fall. Det verkar som att modern själv blir aningen förvånad, hon också.
"Jag kan inte ta till mig egna klienter, det hela går igenom föreningen," förklarar hon med ett svagt leende. "Men du får jättegärna prata med mig, men om du vill ha min tystnadsplikt behöver du skriva upp dig och ansöka, det kan jag göra åt dig, såklart." Hon är en aning skämtsam, då hon verkligen inte skulle säga Zihaos hemligheter till någon, även om de inte går den officiella vägen. Nej, hon vill att alla som känner att de behöver någon, ska kunna lita på henne.

Med en baozi i munnen, rynkade Zihao på de svarta ögonbrynen. Han tuggade kvickt i sig bullen och svalde ner allt på en och samma gång.
”Är det så krångligt at få prata med en..uh..psykolog?” Undrade han förvirrat och skakade lite på huvudet. ”Nej, då skiter jag i det”, konstaterade han kort därefter och lutade sig bakåt mot stolsryggen. Diskret snappade han åt sig en bit av Yaosus köttgryta och stack ner den under bordet där en glad Haru snabbt slickade i sig den. Han log snett för sig själv, fann hundens beteende på tok för likt hans egna. ”Får jag plocka upp Haru eller är det förbjudet vid matbordet?” Trots att han betett sig ritkigt oartigt under både gårdagen och dagen till ära, var det dags att bättra sig. Hjärnan var faktiskt inte helt inkapabel till att tänka.

"Det är inte det minsta krångligt Zihao," försäkrar Ms Lewis, vilket Joshua inte håller med om. Nej, han hade alltid avskytt det hela.. visserligen verkar hans mor vara en bättre psykolog än de han haft, men han har ingen lust att prata med henne om alla svårigheter. "Det är själva processen att få en psykolog, men jag är gärna din, utan något krångel." vilken tur Zihao har, anser artonåringen.
"Förbjudet är det ju inte, men om man pratar om hyfs, Zihao.. så är det inte särskilt artigt med en hund som slickar ens tallrik i i hamnen." börjar Samuel innan modern hinner svara. Himlandes med ögonen skakar Ms Lewis på huvudet.
"Vi får göra ett undantag, ta upp honom du."

Efter att Zihao gett Ms Lewis det gulligaste leendet han någonsin åstadkommit, vände han kvickt ögonen mot Samuel.
”Hur mår halsen Samuel? Stramar den lite kanske? Kan gärna bryta av dig nacken om du önskar”, fräste han och plockade upp Haru i famnen. Det elaka ansiktsuttrycket rann dock genast av honom när hunden slickade nittonåringen i ansiktet. ”Mhm, visst är Samuel dum, eller hur Haru? Bra att du håller med”, kuttrade han och kliade hunden över ryggen, med de vassa naglarna. Av någon anledningen hade de två blivit väldigt bra kompisar. Kanske det inte var speciellt konstigt, då de hade ganska mycket genensamt. Det var däremot ingenting positivt, utan snarare ganska sorgligt.

Ms Lewis höjer på ögonbrynen åt Zihaos ord, precis som Joshua anser hon de två nittonåringarna som barnsliga.
"Det är bra tack, tycker bara att det är extremt sorgligt att du pratar med hundar, istället för det mänskliga sällskapet du har framför dig." skjuter Samuel tillbaka. Fy fan vad löjligt. Joshua drar till sin bror i hans mörka lockar för att få tyst på honom.
"Får man gå från bordet?" frågar Joshua lagom irriterat sin moder, men än en gång tar Samuel tillfället i akt med sina klyftiga comebacks.
"Om vi nu låter Zihao ha en smutsig Haru i knät, borde vi väl ändå låta Joshi gå, eller hur?" de får seriöst honom att vilja kräkas upp på dem. Än en gång slår Joshua löst till sin bror i bakhuvudet innan han tar både emot några tallrikar för att ställa i disken.
"Vilken kärleksfull lunch!" utbrister Noah glatt och tar en klunk av sin svala öl, som de köpt till sig igår. Ethan bråkar inte med Samuel, Samuel bråkar inte med Ethan, påminner Joshua sig själv då de går ut ur köket, flyr från kaoset. Nej, det är riktigt vidrigt hur alla nittonåringar i huset beter sig som rent jävla skit.

”Samuel, vet du inte hur man håller käften? Kan gärna visa dig hur man gö-” började Zihao för att genast tystna när Yaosu ställde sig så hastigt upp från bordet att stolen föll bakåt och föll i golvet.
”Du, din lilla skitunge”, väste den äldre brodern som sällan brukade reta upp sig själv på saker. Nu hade han däremot gjort det. ”Ge helvete i att terrorisera min bror, din attityd är verkligen rutten precis som ditt fula, frånstötande ansikte”, spottade han därefter ur sig och reste upp stolen. Hoppsan, för en gångs skull var det faktiskt någon som försvarade Zihao, nu när Joshua inte verkad vara angelägen att göra det. Yaosu bugade sig lätt med ett bistert leende på läpparna innan han slet tag i nittonåringen och släpade denne med sig ut från köket, utan att säga ett ord till.

Samuel kan inte hindra sig själv från att skratta bittert, åh gud. Visserligen vet han att han beter sig ruttet, men i hans ögon förtjänar Zihao det mer än någon annan. Innan de hinner komma mycket längre än ut i hallen, griper han tag om den äldre broderns arm med ett hårt tag. Han har inte lärt sig hans namn än.. äsch.
"Kan jag påpeka att din lillebror här, terroriserade min lillebror i fem jävla år, förrän han tillslut från ingenstans insåg att han egentligen är förälskad i honom?" utbrister Samuel, en hel del mer seriös nu. Nej, han finner det inte roande längre. "För att sedan, lämna honom två jävla gånger, komma tillbaka och tro att det bara går att va med honom när han själv känner för det? Förlåt om du blir sårad för att jag terroriserar Zihao, men efter allt skit han gjort, förtjänar han lite uppfostran. För han verkar fan inte fatta att det han gjort de fem åren, går inte att glömma bort."

Yaosus ögon, så lika Zihaos egna, mörkade med vartenda ord som Samuel yttrade. Jodå, han visste mycket väl att hans kära lillebror varit riktigt vidrig under de fem första åren av skolan, att han lämnat Joshua utan ett endast ord. Han förstod sig absolut inte på varför Zihao betett sig som en idiot under de där åren, inte för fem öre..men han förstod på sätt och vis varför brodern stuckit.
”Jag vet, jag vet att han är hur korkad och idiotisk som helst, det måste vi inte konstatera ytterligare”, började han i ett försök att vara samlad. ”Men just nu, måste vi faktiskt inte tala om alla dumheter som min kära bror här haft för sig. Om jag har förstått saken rätt kom han inte ens tillbaka, utan det bara hände av en ren slump. Du kan inte skylla allting på honom, ditt jävla äckel”, fortsatte han och tittade ner mot den andres hand som slutit sig hårt on hans handled. Långsamt vände han upp blicken igen med ett höjt ögonbryn. ”Vill du slåss eller? Tror du verkligen att du skulle ha en chans mot mig?”