Sjunde året på Hogwarts

Jag såg på de svartklädda ungdommarna, jag undrade vilka de var.
I den här byn bodde det inte många ungdommar och absolut inga gangstergäng eller vad man skulle kalla dem.
Jag tog fram mobilen och låtsades vara försjunken i den som en helt normal mugglare, men hade ögonen på ungdommarna.
Jag hörde några ord ur deras samtal mugglare, döda, men det var på någon utlänsk dialekt.
De fick syn på mig sittandes ensam på stenen och jag undrade vad jag skulle göra, snabbt drog jag upp staven ur stöveln och gömde den i armen på tröjan så att jag skulle kunna använda mig utav den.
Förmodligen skulle de ge sig på alla mugglare i mataffären nu när det var som mest morgontrötta personer där som skulle ha sitt nybakta bröd.
De ville nog bara skrämma mugglarna och visa sin makt, dessa ungdommar, tänkte jag och såg på ledaren som gick fram till mig.
Han studerade mig högoodigt men sa inget, förmodligen så funkade hela min mugglarförklädnad och han trodde att jag var en tvättäkta mugglare.
Jag funderade på vad jag skulle göra och studerade alla personer under tiden, jag skulle kunna ta mig därifrån hur lätt som helst men jag ville inte överlåta alla trevliga mugglare i deras händer.
Ledaren var en stor och kraftigt byggd kille i 20- årsåldern och resten av dem verkade va i samma ålder.
De flesta av dem var mörkhåriga och kraftigt byggda det var både tjejer och killar och jag tror att det var ca 15 stycken.
Med tanke på deras brytning och deras utseende så gissade jag att de var från Dumenstrang.
Men med tanke på att ingen av den var med under utagningen till magisk trekamp, så var de inte bland de bästa där.
Förmodligen hade de följt Karkaroffs stil och velat följa Voldemort.
Jag undrade om de var dödsätare, eller bara underlydande, eller om de ville visa sin trohet till honom genom att ha ihjäl en hop med mugglare.
Jag fäste åter blicken på dess ledare, och bestämde mig för att inte avslöja mina krafter ännu.
- Hej, så trevligt att se lite folk av min egen ålder här, sa jag vänligt utan att visa ett dugg rädsla.
De blev helt tyst förmodligen hade de väntat sig, att jag skulle vara rädd, vad trodde de om mugglare igentligen?
- Ja, vi är i din ålder fast äldre antar jag.
Men vi är inte samma folk som du, sa han och såg på mig.
- Nej, jag hör det och ser det, ni verkar komma utifrån Rysland?, sa jag och det syntes i deras ansikten att jag hade träffat rätt.
- Ja vi är inte här ifrån men vi är ändå inte samma folk, du är en mugglare och jag kan konster du bara skulle kunna drömma om, sa han spydigt åt mig.
- Jasså?, jo det ordet har jag hört förr, bevisa vad du kan då, sa jag med lugn röst och såg på honom.
Han tog fram sin stav och viskade ett ord och en sten i närheten sprängdes.
Inte ens ickeverrbelt, tänkte jag och himlade med ögonen.
De såg oförstående på mig.
- Är du inte rädd?, sa killen argt och riktade staven mot mig de andra tog upp sin och gjorde lika dant.
- Nej, inte egentligen, du borde träna på ickeverbala förtållningar för att inte folk ska upptäcka vad du håller på med, sa jag lugnt och såg på honom.
- Hur visste du det?, sa han förvirrat, och jag undrade verkligen om Voldemort skulle villa ha in dem här i sitt led.
Ledaren verkade inte va den smartaste och de andra följde bara hans order utan att säge ett knyst.
- Dumenstrang?, sa jag frågande och såg på honom.
- Ja, är du en häxa?, sa han förvånat och jag nickade.
- Hogwarts, sa jag och log.
- Blodstatus?, sa han högdraget och såg på mej och jag suckade alltid detta tjat om blodstatus.
- Halvblod, sa jag och drog fram staven ur ärmen.
Killen stoppade undan sin och lika så gjorde de andra.
Jag fattade mig inte på dem, de var flera än mig varför bara inte övermanna mig och göra de de har tänkt?
Sen kom jag på det, jag är halvblod och de visste inte vilken sida jag tillhörde.
Jag såg på resten av gänget de bettede sig verkligen underligt, de hade glasklar blick och gjorde inget alls som inte ledaren tecknade till dem.
Imperiusförbannelsen, tänkte jag för mig själv och betraktade ledaren.
Han kanske inte var så dum ändå?, men samtidigt fick de lära sig det i skolan.
Han skötte det inte så bra, de flesta brukade kunna göra det så att människorna kunde bete sig helt normalt och man inte märkte det.
- Vad hade ni tänkt göra här du?, sa jag nyfiket och ställde mej upp.
- Hade tänkt att skoja med mugglare och kanske skada några, sa han med ett elakt flin och väntade på min rekation.
- Jasså, och varför då om jag får fråga?, sa jag likgiltigt och såg på honom.
- För att vi ska söka tjänst hos herren och vi vill visa vad vi går för, sa han och såg hänförd ut.
- Vi?, sa jag undrande och såg på de andra.
- Okej, jag men de hänger med för att jag vill det, sa han stolt och jag såg på honom.
- Du borde ha skött det bättre, det syns på långa vägar att de är utsatta för imperiusförbannelsen, sa jag och såg på honom.
- Kan du göra det bättre själv då?, du tillhör väll ändå inte hans kretsar?, sa han och såg lite nervöst på mej.
Jag vände mej om och med staven målade jag dit ett falskt märke, det blev inte så dumt.
- Självklart tillhör jag herrens krets, sa jag och lät som en hänförd dödsätare och visade honom märket och han såg imponerat på mej.
Jag undrade för mig själv om jag borde bli skådespelare för detta var riktigt kul.
- Släpp förbannelsen över dem så att jag kan lägga dit en ny, sa jag bestämt och drog tröjan över det falska märket.
Han gjorde som jag sa och jag vände mig snabbt mot honom och lamslog honom.
Innan jag tog bort de falska märket och gick bort till de förvirrade ungdommarna.
Jag kände igen en utav killarna som hade vart med under tuneringens sista dag.
Jag berättsde vad som hade hänt och de nickade och såg ilsket på sin fallna ledare.
De tackade sedan mig och tog med sig den andre innan de bröt av hans stav.
Jag tog åter kassarna och transfererade mig hem till stugan.
Det där skulle Cara sett jag kan minsan klara mig själv, tänkte jag glatt medans jag plockade upp varorna och gav Morgana mat.

"Vad tror du de gjorde här?" frågade Max efter en stunds tystnad och jag la huvudet på sned
"Antagligen så letade de efter campare, eller så letade de efter dödsätarna jag dödade eller så letade de efter mig" sa jag med en axelryckning
"Sände din far dem?" frågade Max hoppfull men jag skakade på huvudet
"Knappast, han vet att vi inte kommer överrens och han litar inte på dem när det gäller mig. nej han hade sänt Yaxley eller någon" sa jag vänligt och han nickade
"Hur är han som far?" frågade han försiktigt och jag log
"underbar, eller jag för det mesta. vi bråkar i mellan åt men han bryr sig om mig och för mig är han som en far inte mörkrets herre." sa jag och la mig ner på mage
"jag hade inte velat se dem bråken" sa Max lite roat
"Det brukar Draco också säga, fast han har j varit med under några. nej vi hade ett nu på lovet och till o med jag trodde vi skulle skada varandra och aldrig mer bli sams" sa jag
"Vad handlade det om?" frågade han intresserad
"Laura! min far skulle tortera henne men jag ställde mig i mellan så han torterade mig i stället" sa jag med en axelryckning
"Han gjorde vad?" sa Max lite förvånat
"Bli inte så förvånad, jag visste vad som skulle hända och jag ville skydda Laura" sa jag och log
"Ni verkar bra kompisar" sa Max och jag nickade
"Hon är en avmina bästa vänner det är väll därför jag tyckte jag inte hade behövt vara så kylig mot henne innan vi skildes, jag menar hon har ju räddat mitt liv med" sa jag och log. "När sa du till din bror att du skulle vara hemma?" frågade jag vänligt
"Det sa jag inte. funderar du på att fortsätta din tur?" frågade Max och jag nickade
"Jag an följa dig hem eller så kan du följa med, det var faktiskt lite skönt och få prata med någon som man inte brukar umgås med 24/7" skrattade jag och han nickade
"Jag kan följa med, jag menar hemma finns ju inte så mycket att göra nu ändå" skrattade han och jag packade ihop sakerna och vi gick ut ur grottan
"Har du ridit nån gång?" frågade jag och han skakade på huvudet. "Ingen fara du får sitta bakom mig i så fall" sa jag och hoppade upp och drog sen upp Max och Kaname hoppade glatt bredvid och började sedan springa och vi red längre in i skogen

Jag tog åter upp mobilen och svarade på Peters sms jag berättade var jag var och att jag mådde bra.
Sen skrev jag att jag hade tänkt att besöka gravarna och att han kunde följa med om han ville.
Jag tog upp Morgana i famnen och transfererade mig en bit utanför kyrkogården, i en ödelagd trädgård till en stor och fin vit villa.
Jag älskade det huset, där ville jag flytta in när jag blev stor, tänkte jag för mig själv och log och gosade med Morgana.
(Huset där jag och Dean flyttar in i med tvillingarna )
Jag gick bakom hudet ut på den stora hagen och gick efter en skogstig fram till kyrkogården.
Jag såg en man där som skötte om gravarna, förmodligen en vaktmästare.
Jag gick fram till honom och frågade var graven låg, han pekade och jag gick dit.
Jag satte mig ner framför graven och kände att tårarna började rinna, det var jobbigt att se dem såhär, namnen på stenen, det gjorde det mera påtagligt att de var döda.
Jag lutade mig mot stenen och kurade ihop mig och lät trårarna rinna medans Morgana kurrade tröstande i min famn.

(Haha du bara här ska vi bo xD)

"Har du ridit här förut?" frågade Max och jag skakade på huvudet till svar och lät Ballerina välja väg när vi kom till ett vägskäl och hon svängde vänster och vi kom fram till en glänta som låg på en kulle med ett stupp på ena sidan, en liten damm på andra
"Här blir väll bra?" sa jag och stannade Ballerina och klappade henne och Max hoppade av och jag kom efter och gav hästen ett äpple och borstade sedan iordning henne och satte sedan upp tältet och fixade en brasa och allt
"Jag antar att det här inte är första gången du gör det här?" sa Max och tittade på när jag fixade lägret
"Nej jag har gjort det här flera gånger innan" skrattade jag och slog mig sedan ner och slängde en blick på Ballerina som betade en bit bort och Kaname som hade hoppat i vattnet och jag skrattade när han kom upp och pälsen låg slickad runt honom, han kom fram till oss och skakade av sig
"Kaname" sa jag och skrattade och han viftade på svansen och jag bara log och torkade honom sedan och gick sen fram och la mig vid stupet och tittade ner och Max la sig bredvid
"Man kan se byn där borta" sa han och jag såg något väldigt litet långt bort, det var snarare röken från skorstenarna som avslöjade dem och jag slängde en blick på mitt enga hus
"Ert hus är egentligen jätte fint synd att han bor där" sa Max och jag log
"ja det är jätte fint, jag antar att det är min farfars förtjänst och han är inte så hemsk som man tror"
"Din farfar vad hände med honom? och vad hände med din farmor?" frågade Max
"Min farmor var en häxa och hon bodde i det fall färdiga huset som ligger i andra sidan byn och hon blev kär i farfar men han inte i henne så hon gav honom en kärleksdryck och de rymde sedan och ett tag senare blev hon gravid och slutade ge honom kärleksdrycken ihop om att han skulle stanna men han lämnade henne och hon dog när min far föddes så han växte upp på barnhem och när han blev sexton tog han sin morbrors som nu bodde i den fallfärdiga stugans stav och dödade farfar och hans föräldrar" sa jag med en axelryckning
"Ja du har ju ingen rolig familje historia, inget roligt att berätta för dina barn" sa Max och jag puttade på honom
"Barn behöver inte veta allt och jag vet det, varför tror du jag inte berättar för folk vem jag är" skrattade jag och tittade bort mot byn

( Ska cykla iväg och hämta medicin till min mor kommer snart ♥ )

Plötsligt stelnade Morgana till i min famn och började fräsa, kunde jag aldrig få vara i fred?, tänkte jag tyst och torkade mina ögon och höll trollstaven berädd under tröjärmen.
Sedan ställde jag mig upp och såg på de som analkade sig.
Det var samma snapare som förr men med ännu en ny ledara, Var hade Johanna tagit vägen?, tänkte jag fundersamt.
De åtta snapparna närmade sig mig och jag tänkte trött att de aldrig ville ge sig.
Plötsligt hörde jag en hög smäll och en snappare föll ner, jag såg förvånat på vaktmästaren som åter höjde sin spade.
- Ta fram staven, flicka, sa han till mig och jag lamslog en utav dem.
Ytterligare tre föll ner innan de han reagera och började kasta förbannelser, vaktmästaren hade hunnit träffa ännu en innan han blev träffad av en förbannelse och föll ner.
Nu var det bara tre kvar och de riktade stavarna mot mig och började kasta förbannelser jag duckade och kastade förbannelser tillbaka och de föll ner.
Jag lamslog de som jag inte hade lamslått och undrade vad som hade hänt med dem, de var inte speciellt bra det kanske var förlorandet av två ledare efter varandra.
Jag band ihop dem med hjälp av rep från staven och låste in dem i ett skjul innan jag tog deras stavar och föll på knä vid den skadade vaktmästaren.
För att se vad jag kunde göra.
Jag kanske borde börja lita mer på mig själv och inte bara på Cara, jag klarade faktiskt av grejer på egenhand, tänkte jag och kände mig stolt.
Det hade nog vart bra att vara ifrån henne ett tag för att upptäcka det.

(Okej ♥ då hinner jag duscha och fixa mig innan jag ska till stan hörs ♥ )

Kaname skall till och jag undrade vad det var nu och jag såg Scabbior och Grårygg komma ut i gläntan och jag suckade och reste mig och drog pp Max på fötter och gick bort från stuppet så jag stod mitt i mot dem och stirrade argt på dem
"Vad vill ni nu?" fräste jag argt
"vi vill ha smutsskallen" sa Scabbior och jag suckade
"Har ni inget bättre för er? så som göra något viktigt?" sa jag och blängde argt på dem
"Nej faktiskt inte, vårt uppdrag är att fånga in smuttskallar" sa Grårygg och log elakt och jag lät ögonen bli röda och blängde på honom och han backade ett steg
"Hon är bara ett barn" sa Scabbior och Grårygg nickade och morrade till lite.
"Så hunden vill leka" sa jag tort och han knöt nävarna
"Kan inte ers höghet bara vara så vänlig att lämna över smuttskallen" sa Scabbior ironiskt och bugade
"Nej, kan inte herr bästa idiot bara gå här i från?" sa jag tort och tog fram staven
"Vad tänker du göra? kasta expliarmus på oss? kalla på din far?" sa han tort och jag utalade expliarmus ickeverbalt och sedan levicorpus och de båda männen hängde snart upp och ner och jag bestämde mig för att tortera dem och slängde crucio över dem och de skrek till i luften och jag tog bort den efter en stund och Max såg blekt på mig, men jag struntade i det.
"Ni borde tänkte på att jag både har haft Severus och min far till lärare" sa jag kallt och de försökte komma ner men log sedan mot varandra och ett tiotal snappare kom ut ur skogen
"Orrrr, kan jag aldrig få vara själv?" skrek jag till dem och de ryggade tillbaka lite och men kom sedan på att de var fler än jag och drog sina stavar och jag avbeväpnade dem och sköt sedan iväg pilar från en båge som jag trollade fram, bara för att få mig själv på bättre humör, sen blev allting svart.
jag satte mig upp och kände att jag hade en bula i huvudet och att jag blödde från ett sår i pannan. jag såg mig runt och märkte att jag var i en cell och kände genat igen den obehagliga kännslan av dementorer och jag visste direkt att jag var i Azkaban och jag suckade dörren öppnades och Grårygg kom in och log elakt
"Du kan ju tacka din vän Max om du kommer ut, han var till stor hjälp" sa han och skrattade sedan och låste. Max? ja jag borde väll genomskådat det, men jag orkar inte vara på vakt hela tiden och jag ska sluta bry mig om andra. det här är vadd man får som tack. jag kröp ihop i ett hörn och undrade vart Ballerina och Kaname var

( Ska äta nu hoppas vi hinner rolla en stund efter in´nan du ska iväg till stan )

Jag mumlade några ord över mannen och testade även ett par av de ord jag hade hört Cara använda.
Till min förvåning funkade någon utav dem och mannen satte sig upp och hostade till.
Han tänkte ställa sej upp men jag höll honom tillbaka.
- Lungna ner dej, har du ont nån stans?, frågade jag honom men han skakade på huvudet och jag log tacksamt.
- Är du en ynk eller mugglarfödd?, sa jag till honom vänligt.
- Mugglarfödd, de bröt min stav, sa han och jag drog fram de åtta stavarna.
- Övermanna mej och ta en av stavarna då blir den din, sa jag leende.
Han log nervöst och höjde sedan spaden när jag tog en utav stavarna i handen.
- Är du säker?, sa han och jag nickede, jag hatade det de gjorde med mugglarfödda och jag tänkte motarbeta det.
Jag kände en skarp smärta i bakhuvudet och allt blev svart.
Efter ett tag vaknade jag och mannen stod över mig och helade mitt sår, han log tacksamt mot mej.

(det hoppas jag med )

Jag tittade in i stenväggen och hörde nån av de andra fångarna skrika och drog upp knän till hakan och böjde ner huvudet. Jag suckade och tänkte på mina vänner. Undra vad de gör nu? Undra vad min far gör nu? Det finns inte en chans att jag kan kontakta honom, inte ens genom tankar. Dumma murar! Jag hörde dörren öppnas och en snappare kom in med mat och jag blängde argt på honom och han lämnade snabbt maten och låste dörren. Jag såg ner på mat brickan lite brödkanter och vatten, kan de inte bara döda mig om det nu är det de är utan efter? Jag tog en brödkant men spottade snart ut den när jag kände den äckliga smaken. Jag drack upp vattnet och satte mig i hörnet igen och lyssnade på vågorna utanför. Ja det verkar som jag kommer få bo här ett tag, ja kanske för alltid. Jag menar vinner Harry så får jag ju sitta kvar här och pappa har ju knappast tid med mig! Och han tror att jag är på skolan och Severus kan ju inte springa runt och leta efter mig. Jag la mig ner och slöt ögonen

- Tack, sa mannen och hjälpte mej på fötter jag kände på bakhuvudet men det var helt återställt och jag log mot honom.
- Ingen orsak jag vet hur det är att vara jagad, sa jag med ett leende.
Jag såg en svart uggla närma sig i skyn och den landeade på mig axel, det var Tristan, undra vad hanville, tänkte jag tankfullt och tog brevet.
Det var från Dean hon berättade att han, Draco och Blaise hade återvänt till skolan och han hoppades att jag mådde bra.
Jag skickade ett svar tillbaka att jag mådde bra och att jag skulle komma tillbaks när jag hade pratat med Cara.
Var nu hon kunde vara?.
Jag såg eftet Tristan som blev mindre och mindre.
- Är det okej i övrigt?, sa jag frågande till mannen.
- Ja, vi gömmer oss jag och min familj, i skogen vi campar kan man säga och jag tjänar pengar på att vara vaktmästare här, sa han sorgset.
- Jag har en stuga ni kan få låna, sa jag vänligt och transfererade oss dit.
Mannen nickade tacksamt och han transfererade sig iväg och efter ett tag kom han tillbaks med sin familj, sin fru och två döttrar, förstaård elever från Rawenclav om jag inte tog fel.
Jag log vänligt mot dem och mannen förklarade allt.
Jag lämnade åter tre av stavarna till familjen som fadern tog av mig med expeliermus, de fick väll övermanna honom sen.
Jag lämnade dem utan ett ord, nu var de i säkerhet, med massa skyddsförtrållningar och nya stavar, jag stoppade de fyra återstående i ryggsäcken tillsammans med lite mat och tog Morgana i handen och transfererade mig till Peter, han hade kanske fått syn på Cara hon borde ju va någonstans i närheten.

Dörren öppnades igen och Scabbior kom in och jag såg hatiskt på honom
"var du inte hungrig? Jag hoppas du uppskattar gästfriheten" sa han elakt och jag svarade honom inte. Det skulle ändå inte tjäna något till. "tappat talförmågan?" skrattade han och drog fram sin stav och jag kände snart den välbekanta smärtan från Crucio men jag vägrade skrika och tillslut gav han upp "jag kommer tillbaka! Och ja jag lämnar en dementorer utanför" skrattade han och stängde dörren och låste och jag andades ut, men jag orkade inte röra mig. Det var värre än pappa och jag visste att det berodde på att Scabbior hatade mig lika mycket som jag hatar honom. Jag kände hur all glädje försvann men orkade inte bry mig. Varför skulle jag vara glad? Jag menar vad finns det att vara glad åt? Det är krig, jag kommer se de jag älskar dö och jag kommer hamna här efter kriget ändå. Jag slöt trött ögonen och lyssnade på vågorna