Förändrad värld Lupple & Medi

Hon satte sig mödosamt ner och blickade upp på honom. Nickade sedan sakta medan hon tittade ner.
"Förlåt .... Rafael." Viskade hon och slöt ögonen.

Han log mot henne, ömt. Hon hade kallat honom vid hans namn. Det var underbart. "Du behöver inte be om ursäkt. Saken är avklarad." Sa han mjukt.

När hon var klar tog hon sig upp och såg upp i hans ansikte.
"Ja." Hon såg på honom och svalde sedan.

Flora hade sjunkit ner på en stol och satt nu och borstade håret. Hörde steg utanför dörren och reste sig snabbt.

Han log mjukt. " Ska jag bära dig tillbaka?" Undrade han lugnt.

Hon nickade och sträckte upp armarna
"Förlåt att jag är så trött." Hon såg ner på sina ben och gnydde.
"Jag minns smärtan. Jag är livrädd för honom."

Han skakade på huvudet. "Jag förstår." Sa han lugnt och tog upp henne i sin famn. "Försök och inte tänka på det. Han är inte här." Sa han lugnande.

"Det är svårt. Jag hör piskan ringa i öronen. Kommer aldrig sluta höra dem." Hon kved av minnen och vände huvudet.

"Mästare.." Sa hon och föll ner på knä.
"Ni är väntad.."

Han nickade sakta. "Men det kommer att låta svagare och svagare. Det är det förtjusande med människominnet. Allt bleknar." Viskade han.

Allan stirrade på henne, oerhört missnöjd. "Jag tror inte att du gör någon nytta här." Sa han torrt.

Hon såg på honom och nickade. Såg sedan mot matsalen och lutade huvudet mot honom.
"Kanske det Rafael."

Hon såg på honom och bleknade. Hon såg ner och skakade på huvudet.
"Snälla döda mig inte. Straffa mig..."

Han log svagt och bar in henne till matsalen och satte varsamt ned henne på en stol.


"Du verkar inte förstå straff." Fortsatte han ilsket.