In the dark PRS Vidomina & Medi

Bella hade sett Ivan knuffa Ivy och hon tog sig fram och såg oroad ut.
"Mår ni bra miss Ivy?" Hon lade huvudet frågande på sned och såg efter sin lord.
"Han verkar så motiverad." Viskade hon och skakade på huvudet.

Ivy borstade bort smuts från sina kläder. "Det är bra, Bella. Ivan.. han är inte sig själv just nu.", muttrade hon lågt och såg mot hans håll. Hon gillade inte vilken inverkan blodet hade på honom. Hon funderade över ifall det var olika reaktion beroende på mängden? Om han bara skulle, så att säga, smaka? Ivy svalde och drog in luft i sina lungor. "Jag tror det är bäst att jag drar mig tillbaka, till mitt rum, mina tjänster verkar inte vara önskade just nu. Imorgon kommer kanske förstärkningen jag har skickat efter. Då ska vi sätta en skyddsformel på slottet." Ivy kollade på Bella. När deras blickar möttes log hn då lite trött. Bella hade alltid haft så strålande humör, trots hur hon blivit behandlad av de andra. "Du borde äta och sova du med, Bella. Det är en ny dag imorgon." Ivy svalde och lämnade sedan Bella för att gå till sitt rum.

"Jo det har jag märkt. Han är så.... kall och hård nu. Det är rätt skrämmande." Hon log och nickade.
"Åh miss Ivy ska inte oroa sig. Jag har ätit och tänker dra mig tillbaka nu. Jag är nämligen Alices kammarjungfru. Jag tänker ta väl hand om henne."
Hon neg och försvann upp för att lägga sig i rummet intill Alices.
Pul hade matat klart och stoppat om Alice och drog handen genom håret.
"Han måste ta det lugnt med hene."

Ivan klev ut i den kalla snön för att dra in ett kallt andetag och tippa huvudet bak i behag av ruset. Han skrattade igen och slöt ögonen. Kände sig glad på livet och sig själv. "Det här.. det här är otroligt.", viskade han och öppnade ögonen när han kände inpulsen för att göra något annat. Han vände sig om och gick tillbaka in i slottet. "Pul! Pul, var är du? Jag känner mig.. stark! Fri! Förstår du vad det här innebär? Jag kan göra vad som helst! Jag behöver aldrig mer vara rädd för någonting!" Han gick ivrigt i korridoren för att leta reda på honom. Men han syntes inte till. Tankarna rusade i honom. Isabelle. Var var hon? Hon skulle säkert förstå och uppskatta hans idéer. "Isabelle, min kära.. Är du vaken?"

Pul hade stängt dörren efter sig och han hörde hur Ivan ropade efter honom. Han hade ingen lust att ropa tillbaka och troligen väcka Alice. Men han smög ner och såg på honom i smyg och suckade.

Isabelle såg upp och log.
"Jag är vaken. Jag ska sova snart. Jag behöver vila lite mer nu. Jag fryser så lätt som du kanske förstår."

Ivan skyndade sig mot sovrummet där Isabelle befann sig. "Isabelle!", utropade han när han upptäckte henne. Han log stort och gick fram för att fatta hennes händer och se in i hennes blick. "Isabelle, jag vet att vi är säkra här. Jag vet att vi kommer att klara det här. Jag känner det. Jag vet det. Jag ska skydda oss alla. Med Alices blod.. så kommer det att gå." Han lät upprymd och skrattade efteråt kort för att sedan andas in. Han nickade åt hennes ord. "Ja, sova. Sova, det ska du göra.. Jag.. Jag kommer snart till dig igen.", sa han och sträckte sig fram för att kyssa hennes kind och backa undan för att börja lämna rummet han nyss kommit in i.

"Ivan ta det lugnt du pratar för fort." Isabelle såg på honom men log sedan.
"Jag har inga tvivel om att du kommer att svika oss. Jag är havande med ditt barn och vi håller världens mest viktigaste person fången."
Hon log av kyssen. Läpparna var varma och hon log.
"Jag älskar dig så."

Ivan nickade. "Ja, ja.. Ja, precis.", mumlade han och vände sig om för att gå därifrån med tankarna rusande än. Han beslöt sig för att försöka fånga dem. Varenda tanke kändes som den rätta, som om han fick svar på frågor han aldrig ställt, men ändå viktiga. Han gick till salongen där han slog sig ner i en av sofforna och greppade en papper och penna för att börja skriva febrilt. Han skrev slarvigt och ivrigt. Orden verkade inte hänga samman och det blev, för en utomstående, mest uppfattat som klotter. Men för Ivan verkade helt logiskt. När han suttit så i några minuter slog han sig plötsligt av upplevelsen av trötthet och kände hur ögonlocken blev tunga. Han gäspade och höjde bladet i sin hand för att se på sitt verk. Men för trött för att läsa satte han ner papperet på bordet och reste sig upp från soffen för att gå till sovrummet igen. Ruset, det var som borta. Kanske han återgått till det normala då. Han ögnade Isabelle när han kommit in i sovrummet och gick sedan fram till sängen för att dra av sig sina kläder och lägga sig i bädden. Han slöt ögonen och strax därpå somnade han.

Isabelle hade somnat kort efter Ivan hade lämnat rummet och vaknade till av att han kom in efter några timmar. Hur han jobbade med att få av kläderna och hon log trött. Hon ville fråga hur det gått men det hade inte blivit av. Så fort han hade lagt sig hade han somnat och hon smekte hans hår innan hon lade sig och somnade om. Hon var som lyckligast i hans närhet. Hon hade alltid varit det ända sedan hon hade blivit räddad.

Morgon därpå vaknade Ivan av doften av matlagning. Han slog upp ögonen och förstod genast att han vaknat upp i sin egen säng, i sitt eget palats. Lättat satte han sig upp och upptäckte Isabelle bredvid sig som fortfarande sov. Han ögnade henne, men bestämde sig sedan för att kliva upp och klev ur sängen för att dra på sig rena kläder. Han mindes gårdagen, efter att han bitit Alice. Hans beteende.. vad hade han gjort? Han funderade på sina anteckningar, han skulle kolla på dem senare, kanske han lyckats skriva ner något intressant. Han lät håret falla bakåt, slickat över huvudet och iakttog sin spegelbild innan han lämnade rummet för att gå till matsalen. Han var utsvulten. Förmodligen hade massa energi gått åt när han levt på Alices blod.