prs yehet & kkaebsong

Läpparna spricker än en gång upp i ett leende när han märker hur nittonåringen följer efter.
"Om jag springer så snabbt jag bara kan, kanske jag kommer iväg från honom." skämtar Joshua och kliar Zihao försiktigt över huvudet. Nej, som varulv blir den äldre antagligen en hel del snabbare, vilket gör det bara svårare. Nu har han ju ingenting emot Zihaos sällskap, inte alls.. men kanske han har lust att vara med sina bröder istället? Kanske han bara är orolig, det ska han inte behöva var. "Eller kanske låsa in mig på badrummet, då blir det svårt för dig att följa efter." påpekar Joshua med blicken fäst på den lurviga bollen.

”Nåja, om du verkligen vill bli av med honom kan du väl egentligen bara transferera dig någon annanstans, är ganska säker på att han kan bryta sig igenom en dörr eller två”, sade Weimin och satte sig på huk snett intill sin bror, lyfte lite på en av tassarna för att undersöka den närmare. ”Usch, de här klorna är faktiskt riktigt otäcka..Zihao du är väldigt skrämmande”, muttrade han och släppte ner tassen med en grimas. Sextonåringen valde kanske inte alltid de bästa orden, åtminstone inte i det fallet eftersom Zihao tog åt sig extremt mycket. Inte ens Joshuas beröring, som han levde för, gjorde saken bättre.

"Jag var sarkastisk," påpekar Joshua och skakar lätt på huvudet, nej att bli av med Zihao är verkligen inte ett måste. Han kan inte undgå att känna sig aningen sur av Weimins ord, nittonåringen har trots allt varit ute i vildmarken i över två år, kan man förvänta sig något annat? Nej. Dock har han ingen lust med att skälla på sextonåringen, som antagligen inte tänkt på vad han sagt. Det är ju inte hans ensak. "Vi kan klippa dem senare Zihao, det är lugnt." viskar han försäkrande och kliar nittonåringen försiktigt bakom öronen.

Trots att han klart och tydligt hörde Joshuas ord, hängde nittonåringen buttert med huvudet. Dumma Weimin, han hade fan en lika stor käft som Zihao själv. Den yngre brodern verkade däremot inte ha uppfattat att någonting av det han sagt var elakt, då han glatt studsade nerför trappan utan några som helst bekymmer. Zihao sneglade upp på den andre med glansiga ögon. Var han verkligen det? Skrämmande och läskig, ett mörkt väsen? I hans egna ögon var han inte det, utan snarare bara en väldigt fluffig sak med stora ögon och svart päls. Men skrämmande och frånstötande? Kanske han trots allt var det?

Det är inte särskilt svårt för Joshua att förstå hur Zihao tänker, att han verkligen tagit åt sig orden som blivit slängd mot honom. Han sätter sig tyst ner på trappsteget och kupar den söta ansiktet i sina små händer.
"Han tänkte inte på vad han sa." viskar han försäkrande och lutar sin panna mot den äldres. "Det är klart att dina klor växt, håret och tänderna, du har varit ute i vildmarken Zihao.. vi förväntar oss ingenting annat." tröstande kramar han om nittonåringen, känner hur hjärtat dunkar. Nej, han vill inte se Zihao ledsen. "Du är inte det minsta skrämmande."

Eller så tänkte han visst på vad han sa? Weimin var trots allt lika dum i huvudet som Zihao på ganska många nivåer. Han var åtminstone lika okänslig som sin äldre bror. Försiktigt strök han nosen mot Joshuas ansikte, i ett försök att visa hur mycket han faktiskt uppskattade den andres ord. Men sedan blev han tvärt avbruten av en alldeles för upphetsad röst.
”Hallå, det är lunch”, sade Yaosu, som var alldeles täckt av mjöl och annan skit. ”Gör dig av med den där pälsen va? Har lagat baozi till dig”, fortsatte han och log mot både Joshua och Zihao på samma gång. Det där dumma, charmiga leenet..Nittonåringen fnös och ruskade på sig. Han kunde inte direkt bli av med den bara sådär, han hade ingen kontroll för fem öre, stackarn.

Joshua ler svagt mot den äldre, osäker på om hans ord hjälpt någonting alls. Försiktigt rufsar han till pälsen över Zihaos huvud innan han ställer sig upp för att fortsätta till köket. Då han inte ätit någon frukost alls är han väldigt hungrig, hur mycket han än hatar sig själv över det. I köket är det tätt med folk, Samuel och Noah har kommit upp från den lilla stugan vid sjön och snott till sig varsin plats på bordet. De två Xie bröderna är redan där, modern och Ethan. Plus Joshua och Zihao då, hela åtta personer inne i det mysiga, välkomnande köket.

Zihao som inte trott stt det ens var någon mening att försöka övergå till sina två ben och armar, hade haft extremt fel. I samma sekund som doften av Yaosus matlagning nådde den känsliga nosen började benen knäppa och knäckas. Oj oj oj, baozi var verkligen hans favoritmat. Att någonting så litet kunde utlösa skiftningen var ju bara komiskt.
”Åh, ge mig en såndär”, utbrast han, återigen utan att fundera över bristen på kläder, och snappade åt sig en av de runda, varma, fyllda bullarna. Han satte sig ner på en ledig stol och stoppade in hela knytet i munnen. Ohyfsad som vanligt, men han hade trots allt inte ätit på över två dagar.

Varför hade inte Zihao sagt att han gillar baozi så mycket? Det verkar vara det enda som nittonåringen kan äta.. inte någonting Joshua eller modern gjort. Åh, lika känslig som vanligt, dumma, dumma hjärna. Artonåringen tar åt sig lite av den vegetariska rätten, sittandes bredvid Ethan som betraktar sin pojkvän i tystnad. Kanske det varit okänsligt att bara lämnat honom där nere? Äsch... den längre hade mycket väl kunnat följa efter om han velat, han visste mycket väl att pojkvännen varit ledsen. Dumt.

”Gå och sätt på dig kläder, Zihao..så jävla ohyfsad som vanligt”, muttrade Yaosu och satte sig uppgivet bredvid sin yngre bror. Men Zihao hade ingen lust att flytta sig från stolen, utan var fullt upptagen med att äta upp de köttfyllda knytena. De var så starka att ögonen tårades, precis som mat borde vara i alla Xie syskonens ögon.
”Sorry, men jag har faktiskt ingen lust att sätta på mig några kläder. Kommer ändå bara råka förstöra dem förr eller senare”, påpekade nittonåringen, med munnen fylld till bredden med mat.