Rollspelare & Wolfy prs

”För en del av mig gillar att se dig uppskrämd, springandes till Jason för hjälp.” Flinade han och kollade på henne med ett flin.

Hon såg på honom med lätt särade läppar, fick nästan gåshud bara av hans blick. Vad hon en gång sett i Damon visste hon inte - han var galen.
”Är du inte rädd för Jason då?”

”Han kommer döda mig, frågan är bara hur långt jag kan gå tills dess.” Log han och kollade på henne. Han hade insett det efter att ha åkt på stryk av Nate, det var verkligen en tidsfråga tills Jason tog hans liv.

”Du svarade inte på min fråga.” Det kanske var en onödig fråga trots allt, Damon hade flera gånger avslöjat att Jason skrämde honom med tanke på hur hans tonläge alltid förändrades till exempel vid telefonsamtal. ”Vad menar du med hur långt du kan gå?”

”Hur länge och hur grovt kan jag terrorisera dig tills Jason dödar mig.” Förklarade han, som om han talade till ett barn. Han lutade sig bakåt och tog hennes kaffe som han drack upp. ”Så, upp med dig och följ med mig ut.” Flinade han.

”Nej.” Nervöst fumlade hon med mobilen i handen, ville inte riktigt än smsa Chris. Dels för att det inte var någon annan Damon ville åt än henne, och för att hon inte ville att något skulle hända Chris på grund av henne.

”Jo älskling, annars ställer jag till med en scen.” Sade han och såg sig omkring med ett leende på läpparna. Han njöt lite av att ha makt, var nöjd över att hon kommit ensam.

Olyckligt tittade hon upp på honom innan hon gav med sig, höll mobilen i ett stadigt grepp mellan sina fingrar. Hon var beredd på att smsa Chris vilket öglnblick som helst eftersom det här inte kunde båda gott.

"Så, ska vi gå?" log han och kliade sig om ögonen. Han sov inte särskilt bra om nätterna längre och var gränsen till att bli galen.

Nu passade hon på att skicka en uppdatering till Chris, uppmanade honom ändå att följa efter på avstånd. Hon visste inte vad Damon planerade men det kunde inte vara något bra.
”Vart då?” Hon reste sig upp från stolen och kliade sig på armen.