Skriv vad du GRYMT GÄRNA VILL SÄGA TILL EN SPECIELL PERSON MEN KAN INTE-TRÅDEN

Mina föräldrar;

hej mamma och pappa jag är genderfluid och nej det är ingen fas och nej det är inte mugglis fel. Acceptera det.

Till Sandra:

Hej. Kommer du ihåg när du hade en enda kompis som bytte skola utan att säga något till dig? Kommer du ihåg när alla i din klass tyckte att du var skitjobbig? Kommer du ihåg att jag stod upp för dig och höll om dig när du grät? Kommer du ens ihåg vad jag heter?

Tycker du att det är okej att göra det du har gjort mot mig nu? Att ignorera min sms och samtal? Att vilja träffas men sen inte komma eller ställa in fem minuter innan när jag står och väntar på dig som en idiot? Tänk om rollerna var ombytta, om jag hade gjort så mot dig? Du hade aldrig förlåtit mig. Nu valsade du in i mitt liv och trodde att allt var okej, säger att du har saknat mig och att vi borde ses oftare. Ljuger mig rätt upp i ansiktet, säger att du är upptagen när jag vill ses fast jag vet att du inte är det.

Du har bytt ut mig mot några nya coolare kompisar, festar, super, röker, knarkar gör du säkert också, strular med alla. Hur hände det? Jag inser nu att jag helt missbedömt dig. Du ville aldrig vara min vän, jag var bara en del i din strategiska plan att "bli cool". Jag känner mig väldigt dum. Jag vet att det inte finns nån plats för mig i ditt nya liv. Jag är längst ner på prioriterings-listan.

Jag trodde verkligen att du skulle höra av dig, vilja ses, eller iaf svara på mina sms. Förlåt om jag tog dig för givet, förlåt om jag varit dryg eller gjort fel. Förlåt.

Men nu orkar jag inte jaga efter dig som en jävla skugga, för jag har fattat vinken nu, klart och tydligt, du vill inte ses, du vill inte höras. Så det här är väl hej då.

Ska jag hälsa om jag ser dig på tunnelbanan?

*avslutar med en lång kram och tack för fina stunder men det är slut nu, vi ses inte mer, vi är inte vänner längre. det här är slutet av vår vänskap*
*du går hem och tycker synd om dig själv, kanske ringer en ny vän och vrider på sanningen så att jag är the bad guy och du är offret som inte gjort någonting. Kanske går du hem och gör läxan och bestämmer morgondagens outfit och bryr dig inte ett skit*
*hur som helst bryr jag mig inte längre. jag har släppt det nu. jag är inte glad, inte ledsen, bara lite nostalgisk men försöker blicka framåt.*

Fattar du vilket jobbigt beslut jag var tvungen att ta? När jag redan är i ångest som det är ändå? Jag vill egentligen inte se dig IRL överhuvudtaget just nu och jag vill absolut inte höra dig prata om ett ämne som är så känsligt för mig. Jag vill inte veta vad du gör med någon annan, det som jag helst av allt vill göra med dig.

Jag undrar om du kommer att tänka på att jag inte är där. Om du kommer undra. Eller känna lättnad. Förmodligen tänker du inte på det alls eller känner något alls. För jag är ingen.

Jag äter inte alls för lite. Eller oh well, det kanske är "för lite" egentligen. Men det var inte meningen att du skulle märka det? Bara släpp det.

Jag vill inte med ikväll. Jag vill helst bara stanna hemma! Jag vet, vi har bestämt. Men jag vet inte om jag klarar av det!

Jag vill inte med ikväll, jag vill bara stanna hemma! Får jag det?

Dear tillfälliga astma,

Fuck you.

Sincerely,
Andrea

Ni kommer aldrig må bättre om allt ni gör är att tävla om vem som har det värst av er. Ta tag i era problem och jobba med dem i stället för att älta dem till varje person som kommer runt hörnet.

Du har tur att den bara är tillfällig.

Har du flickvän? Lol om du har det så är jag fan besviken på dig. Du har raggat järnet på mig i flera veckor och den så ba "Här är min flickvän" (om jag då hörde rätt)