prs yehet & kkaebsong

Nej, det är ju klart att Zihao inte vet om detta. En hel del har verkligen hänt de senaste två åren. Joshua blir en aning förvånad över att Weimin pillar med hans hår, det som brukar ligga så bra, dock bestämmer han sig för att inte påpeka det.
"Under tredje omgången på den där löjliga tävlingen blev Cedric mördad," viskar han och flätar lite med nittonåringens lurvigapäls. "Cornelious Fudge ville inte tro på att Voldemort var tillbaka så han bestämde sig för att skriva en massa rappakalja om Dumbledore och Harry. Han fick en stor käftsmäll förra året när han mötte Voldemort själv." fortsätter Joshua med lugn, tyst ton, det är klart att det är något Zihao behöver veta.

Cedric? Den Cedric som gått i samma årskurs som Zihao? Och nu Dumbledore? Vad höll egentligen på att hända med världen? Weimin, som kände sig färdig med att stöka omkring med Joshuas hår, började istället dra fingrarna genom nittonåringens toviga svans. Tovor var farliga grejer det.
”Mm, men det har inte blivit något bättre för det”, påpekade sextonåringen och försökte ignorera broderns försök att nafsa honom i fingrarna när han av misstag luggade den andre. ”Det börjar bli riktigt mörkt därute, och inte bara på Hogwarts...det går en massa rykten om att Voldemort rekryterar folk till någon slags armé. Vi började faktiskt bli oroliga över om någon av hans anhängare lyckats lägga vantarna på dig, dumstrut. Varulvar är ju enligt sägen mörka väsen..hur man nu kan definiera dig som det, jävla knähund”, rabblade han vidare med ett bittert skratt.

Joshua kommer ihåg fenixorden, Dumbledores arme. Det var där han stötte på Ethan för första gången.
"Han har ju avgått. Snart kommer Voldemort säkert ta över ministeriet också, bara en tidsfråga." suckar artonåringen och sluter ögonen, jo det kommer definitivt att bli ett krig på snarare tid. Utan att säga någonting mer stryker han fingrarna över det lena pälsen. Det känns som att han borde lämna de två bröderna ensamma, de har trots allt inte setts på två hela år.

”Jag tror redan att han har lyckats infiltrera ministeriet, om jag ska vara helt ärlig. Han har ju haft anhängare inom olika sektorer där hur länge som helst, eller hur?” Mumlade Weimin och skakade lite på huvudet. Det var troligen sanningen, även om han starkt önskade att det inte var det. ”Hur som helst, vad har du gjort det senaste året, Joshua?” Frågade han och log snett, med ögonen fästa på broderns svans. Att det faktiskt var Zihao som låg och såg förvirrad, bedrövad och sur ut på samma gång på golvet, var svårt att banka in i skallen för sextonåringen. Men ögonen avslöjade helt enkelt hela identiteten på den svarta lurvbollen, på samma sätt som hållningen och den generellt buttra auran.

"Inte ministern själv dock," påpekar Joshua, även om det antagligen bara är en tidsfråga innan de får död på honom. "Ministern kan bara göra så mycket, antagligen hemskt jobbigt när i princip alla som han jobbar med kan vara anhängare till Voldemort." jo, den nya ministern har han ingenting emot, dock kommer han snart att falla han också. Typiskt. En liten rynka bildas mellan ögonbrynen, ja, vad har han gjort under det här året? Förutom att ha legat inlagd på sjukhus? "Jag är praktikant hos en auror, det är ett väldigt jobbigt arbete i såna här lägen.. sen har jag mest bara fotograferat, målat, funderar fortfarande på om jag vill ha ett mugglarjobb eller inte."

Weimin slängde en nyfiken blick mot Joshua och nickade fundersamt.
”Hm, Yaosu jobbar ju för mugglare, så den idén är nog inte helt dum”, sade han och strök fingrarna över Zihaos bakben, där såret från fällan fortfarande syntes. ”Men vad häftigt att få praktisera hos en auror, dina betyg måste ha varit strålande”, utbrast han därefter med lysande ögon och plockade fram någonting från en liten väska han hade bredvid sig. Försiktigt doppade han en liten bomullstuss i någonting som luktade starkt av alkohol och baddade försiktigt över den smala skåran, vilket fick nittonåringen att ilskna till. Men det brydde sig inte Weimin ett skit om. ”Vad har hänt med hans bakben förresten? Det är nästan läkt i och för sig..men ändå.”

Jo, Joshua själv hade nästintill tuppat av pågrund av att vara så exalterad över att få träffa en auror. Professor Moody hade visserligen också varit i det yrket, men häftigt att få följa med någon annan var det definitivt.
"Jo.. det hela är tack vare McGonagall, hon presenterade oss." förklarar han. Visserligen var betygen alltid på topp, men det var faktumet att han engagerade sig som fick henne att ta till kontakten. Blicken vilar på Zihaos tass och bakben, stackarn. "Han fastnade i en fälla."

Med ett bestämt grepp om Zihaos bakben började Weimin fästa ett bandage runt såret. Det fick ju inte gå och bli infekterat, nej det skulle sextonåringen inte tillåta.
”Måste fråga henne om hon kan introducera mig hos någon som jobbar på St Mungos, vill verkligen bli läkare”, sade han med en kort nickning och klappade den äldre brodern på huvudet, innan han lade ner allt i sin lilla väska igen. ”Eller jag kanske borde fråga madam Pomfrey istället?” Eller så frågar du bara pappa, han kan säkert få in dig vartsomhelst, tänkte nittonåringen bittert. Jo, att få jobb där han helst önskade skulle inte bli något som helst problem för någon som Weimin.

Blicken glider ner mot Zihaos bakben, noterar hur Weimin börjar lägga ett bandage runt. Har han gjort bort sig igen? Besvärjelsen skulle ha fått såret att gå bort, precis som han lärt sig.. annars skulle han ha lagt ett bandage själv. Besviket ser Joshua ner mot sina fingrar igen.
"Jo, gör det. Du kan ju prata med båda två, ingen ut av dem skulle ha något emot det." säger han lugnt innan han ställer sig upp, ja han borde lämna de två bröderna själva. Försiktigt stryker Joshua sina fingrar över Zihaos huvud. "Jag går ner så länge." med ett svagt leende låter han blicken glida mellan de två bröderna innan han rör sig mot trappen igen.

I samma sekund som Joshua började gå, följde Zihao efter med Weimin tätt bakom sig. Benet hade i princip redan läkt, det enda som funnits kvar var en liten, nästan obefintlig, skåra. Sextonåringen fick alltid för sig att saker och ting var betydligt värre än vad de egentligen var.
”Jag tror inte att du kommer kunna slita dig från honom, han följer ju efter vart du än går”, påpekade den yngre brodern och himlade med ögonen åt nittonåringen, som gick och tryckte sig intill sin föredetta pojkvän. Nej, han ville mycket riktigt inte lämna den andres sida. Inte när personen i fråga dunkat sitt huvud i golvet ett flertal gånger inom loppet av knappt ett dygn.