Sjunde året på Hogwarts

"det gör inget. Jag förstår dig hade det varit min familj hade jag reagerat på samma sätt så oroa dig inte" sa jag och log vänligt mot honom "och magi världen är inte så mystisk som du tror och du behöver inte oroa dig" sa jag vänligt och han log tillbaka ett äkta leende och jag vände mig mot Peter
"de är ingen fara jag har en lika dan person här. Du ska bara veta, han är hopplös" skrattade jag och tog Dracos hand
"det är jag inte alls" svarade han och jag himlade med ögonen
"han lär sig aldrig när han ska vara tyst. Och mat låter underbart" sa jag vänligt och bröderna slängde en blick på Yaxley
"jag chansar på att jag inte är välkommen" sa Yaxley och jag la huvudet på sned
"klandrar du dem?" frågade jag och han skakade på huvudet "gå du hem så kommer vi sen"
"du tror att jag lämnar dig igen?" sa han strängt
"Yaxley jag är inte ensam och det är ingen fara och det är en order att gå hem" sa jag och han bugade motsträvigt och försvann sen och bröderna såg förvirrat efter honom
"det är mycket ni inte vet eller förstår" sa jag roat och de nickade och vi gick upp till lägenheten. Den var inte så stor men mysig och lagom för två personer. Jag satte mig vid köksbordet
"så vad vill ni ha att äta?" frågade Peter

Jag såg när Yaxely avlägsnade sig och följde med upp till lägenheten.
- Så fint ni har fått, sa jag och log, Max nickad och försvann i sovrummet.
Jag reste mej upp och kollade in i kylskåpet, och log.
- Ja efter vad man ser i kylskåpet så blir det korv och makaroner, sa jag leende och plockade fram och Peter log och satte på spisen och borjade koka makaroner och steka korv.
Jag hällde upp två skålar med vatten och gav den ena till Kaname och den andra till Morgana, jag kollade upp när Max kom in i köket och räkte fram något till mig.
Jag såg förvånat på honom och tog emot föremålet.
Det var ett armband i silver och på en hjärtberlock var det ett stort V, det var Vilmas älsklingsarmband.
Jag satte mig ner på stolen och visste inte vad jag skulle säga, jag satte på mig armbandet och vände mig till Max.
- Vad hittade du det?, sa jag med kvävd röst.
- I ruinerna, jag sparade den till dig, saMax vänligt och jag log halvt till honom.
- Tack, du ska veta vad det betyder för mig, sa jag och kramade honom och Peter och tårar föll från vara kinder sakta.
Vi stod så ett långt tag, men sedan trokade vi ögonen och satte oss tillbords och Peter serverade maten.

Jag skrattade lite när de bara hade makaroner och korv i kylen men sa inget och Kaname hoppade upp i mitt knä efter att ha druckit vatten och jag kliade honom bakom örat och han verkade nöjd och jag tittade sedan på de tre vännerna när de höll om varandra och slog sig sedan ner och jag tittade på armbandet
"det är fint" sa jag till Laura och log och tog sedan lite mat och tittade sedan ut genom fönstret. Kan pappa göra något annat än att förstöra liv? Kan han aldrig låta någon leva
"Cara?" sa Draco och jag ryckte till "du fastnade i tankar igen" sa han och jag log
"sorry det var inte meningen. Jag tänkte på pappa" suckade jag
"kan du inte tänka på något roligare" sa Fred och jag log
"jo det kan jag nog. Maten var utsökt" Sa jag och log mot Laura och Peter
"hade jag inte ätit den själv eller vetat vad vi äter hade jag trott på dig" skrattade Peter
"är du tränad i artighet också?" sa George
"klart jag har" sa jag lätt
"vad är du för typ? Du anklagade inte nån av oss för att anklaga dig, du ville inte tvinga dig på oss trots vad Laura sa så lät du oss välja själv. Och du ska vara dotter till den där Voldemort som är den elakaste människan som nu lever" sa Max fundersamt
"jag må vara hans dotter men jag är inte han, jag är mig själv. Varför förvånar det alltid folk? Tror folk att han har klonat sig själv och gjort sig själv till mig fast som ett barn?" sa jag lite nyfiket

Max såg på Cara och funderade.
- Ja, men de flesta barn brukar likna sina föräldar i mycket, sa Max fundersamt.
- Ja, se på oss, våra föräldrar var data och speldesigner och du ser hur det har blivit av oss, sa Peter med ett flinade Peter.
- Ja men mamma och pappa jobbade på teater och spelade upp pjäser för folk där vi bodde och jag gör inte det, sa jag och såg på Peter.
- Visserligen men jag är säker på att du skulle kunna men det finns ju andra yrken i er värld, sa Peter med en axelryckning.
- Jo så är det väll, man liknar sina föräldrar i mycket men väljer sin egen värld och sina egna val och det är precis så det är med Cara, sa jag och såg på Max och Peter.
-Jo du har väll rätt antar jag, sa Max och såg på mej.
- Självklart jag har alltid rätt, sa jag med ett flin och Max himlade med ögonen åt mig.
- Det är skönt att veta vad som egentligen händer, sa Max och log.
- Vadå som egentligen händer?, sa Dean förvånat.
- Ja att det är trollkarlar som gör alla saker och inte naturkatastrofer och sådant, sa Max och log.
- Ja, jag tror vi hade en dementor här omkring en gång, sa Peter och ryste till av minnet.

"dementorerna är hemska!" sa Fred och ryste
"jag förstår att det måste vara lättare att veta att det inte är naturkatastrofer, utan magi. Jag menar det känns overkligt att det skulle vara stormar och grejer" sa George och bröderna nickade och jag svarade på föräldrar grejen
"ja men era föräldrar gjorde normala saker. Jag är inte lika kallblodig som min far och går runt och mördar folk hur som helst" sa jag och log lite
"så du har aldrig mördat någon?" sa Peter och jag slog ner blicken och tog ett djupt andetag
"jo det har jag men inte för nöjes skull" suckade jag
"men har ändå gjort det?" sa Max argt
"ja men jag var tvungen" suckade jag
"man är inte tvungen att döda någon! Var det på uppdrag av din far?" sa Max argt
"nej han ger mig inga uppdrag och de gällde våra liv och jag tänker inte spela snällt när någon försöker döda oss! Då hade jag varit död redan" sa jag bestämt och gav honom en vass blick
"det är ändå mord! Hur kan du leva med dig själv? Du borde ha mardrömmar, ångra dig och inte kunna leva med dig
själv" sa han argt och jag suckade
"tror du inte jag har mardrömmar? Tror du inte jag ångrar mig? Tror du jag lever ett normalt liv? Jag gör vad jag måste! Ingen av de andra kunde göra det" sa jag och skakade på huvudet
"du är en hemsk människa och du är kanske som din far ändå" sa Max argt
"nej det är jag inte! Och jag tänker inte sitta här och bli anklagad. Vi syns hemma!" sa jag och reste mig upp och lämnade lägenheten och började gå hemåt

Jag såg irreterat på Max under samtalet med Cara men sa inget.
Cara reste sig upp och gick ut ur lägenheten och jag såg efter henne och vände mig sedan om till Draco.
- Följ efter henne du, jag ska ta ett allvarligt samtal med denna unge man här, sa jag och nickade mot Max och Draco försvann efter Cara.
Jag vände mig ilsket om till Max och han ryggade tillbaka, vi hade bråkat förr och han visste vem som skulle vinna.
- Var du tvungen?, sa jag argt och stirrade ilsket på honom.
- Men hon har ju mördat, sa Max och stirrade på mig.
- Ja, men hon har blivit uppfostrad annorlunda och hon har som han sa aldrig dödat för nöjes skull, sa jag ilsket.
- Nej, men hon har ändå mördat, mord är mord, sa han bestämt.
- Nej, det är det inte måste man döda för att inte själv vill bli dödad så måste man det, sa jag argt och såg mig om.
Peter och Dean satt uppkrupna in till väggen och såg skrämt på oss.
Jag visste att Max skulle kunna slå ner mej så lätt som ingenting, men jag hade vart med om det förr och han brukade bara använda det som en sista utväg.
- Så du tycker det är helt okej att döda?, sa Max ilsket och knöt händerna.
- Nej, det tycker jag inte men jag har aldrig hamnat i den situationen heller, har du det kanske?, sa jag spydigt.
- Nej, men jag skulle ändå aldrig döda, sa han argt och händerna skakade av ansträngningen att inte klippa till mig.
- Jasså det säger du?, jag hoppas verkligen inte att du kommer i den situationen för då märker du väll att hon her rätt, sa jag sarkastistiskt och såg honom stint i ögonen.
Plötsligt kände jag en skarp smärta i käken och jag föll ner på golvet, jag kände blodsmak i munnen.
Dean hoppade fram och drog sin stav och Max backade undan, Peter gick fram till mig och drog mig på fötter.
- Sluta Dean, vi har gjort det här förr, jag vet vad jag gav mig in på, sa jag och lutade huvudet bakåt för att stoppa blodflödet och satte mig ner på dtolen.
Dean la undan staven, men såg ilsket på Max som hade lugnat ner sig och såg på mej.
- Ladsen Laura, sa han med ett skeft leende.
- Det gör inget, vi brukar ju lösa våra problem så här, sa jag och log och Peter himlade med ögonen åt Dean.
- Det är faktiskt sant. När de bråkar och det händer inte ofta går det till så här.
Och det slutar med att Max klipper till Laura och att Laura vinner striden och att Max ändrar sig, sa Peter och log.
Max kollade ilsket på sin bror, men sa inget.
- Ja, du har kanske rätt, jag gillar det inte men jag ska inte ge mig på henne mera, sa Max och log och jag nickade.
Jag gick fram till diskbänken och sköljde munnen och Dean såg oroligt på mej.
- Ska du inte läka med magi?, sa han och såg på mej.
Men jag skakade på huvudet.
- Nej, det har slutat blöda nu, men en värktaböett vore på sin plats, sa jag och Max hämtade en och jag sköljde ner den och satte mig åter vid bordet och undrade hur Cara mådde.

"Cara!" jag stannade och vände mig om Draco kom fram till mig och slog armarna runt mig och jag lutade mig glatt mot honom
"är du arg?" frågade han och tog min hand och vi började gå. Kaname kollade på oss och hoppade glatt framför oss
"lite men jag är mest sorgsen över att folk inte förstår och över att folk inte kan tro på mig" suckade jag och han kramade min hand och vi gick upp till huset under tystnad och Yaxley satt i köket och tittade på mig men jag skakade på huvudet
"jag förklarar för honom" sa Draco och kysste mig, Kaname följde efter honom till köket och jag gick upp till rummet och smälde igen dörren och kröp upp i fönstret och bröt ihop, tårarna bara rann. Hur kan han tro att jag inte ångrar dem som jag dödat? Det är ju inget jag gör med glädje. Men jag vill inte dö och hag tänker inte spela snällt, jag vill ha livet i behåll. Jag trollade fram en filt och kröp ihop under den och föll i orolig sömn

Jag reste mej upp, det började skymma och jag såg på de båda bröderna.
- Bäst att vi går nu, sa jag med ett leende och gav dem varsin kram.
- Hej då Laura, det var trevligt att träffas, sa Peter och log.
- Ja hoppas vi ses snart, sa Max och jag och Dean gick.
- Är du säker på att vi inte ska fixa det med magi?, sa Dean och såg på det stora blåmärket efter slaget.
- Jo, men jag ville inte göra dem mer nervösa än vad de är för magi, sa jag och tog Deans hand och vi gick sakta genom byn.
- Jag tycker inte att man ska hota eller visa mugglare, magi om de är rädda för det, sa jag och såg på Dean och la Morgana tillrätta på min axel.
Vi fortsatte att gå under tystnad och såg oss runt i den tysta byn.
Tyst, det var lite för tyst i byn och kallt hade det också blivit.
Det kunde bara betyda en sak dementorer, vi drog fram stavarna och såg oss om.
Och ut ur mörkret uppenbarade det sig ett antal mörkklädda figurer med dementorer bakom sig.
Det var samma snappar gäng som förr men utan sin ledare.
Jag såg kalt på dem och Dean höjde sin trollstav med.
- Sa inte Voldemort att ni skulle låta oss vara?, sa jag och såg på dess nya ledare.
- Jo, dej men inte honom där, sa en kall kvinnoröst och pekade mot Dean.
- Ni skulle bara våga, sa jag och höjde min stav och kvinnan föll ner ryckande i kramper.
- Ni låter honom vara, sa jag ilsket och lät förbannelsen upphöra.
Ledaren ställde sig flåsande upp på fötter.
- Gör vad ni vill med henne men döda henne inte pojken tar jag hand om, sa hon ilsket och vände sig mot Dean.
Vad som sen hände gick så snabbt att jag inte hann reagera, jag slog ner tre stycken med lamslagningsförbannelser.
Jag vände mig sedan om för att se hur det gick för Dean men blev träffad i korsryggen av en förbannelse och sjönk ihop på knä.
Jag blev åter träffad av något och allt blev svart, jag hörde Dean skrika till och sen hur de transfererade sig iväg, innan allt åter blev svart.
Efter en stund vaknade jag av att det började regna men orkade inte resa mig upp.
Jag såg mig om oroligt efter Dean men han var försvunnen, det var bara jag och fyra till nedslagna.
Jag skickade iväg min patronus till Cara och hoppades att den skulle komma fram.
Jag kände att jag inte hade tillräckligt med krafter till en riktigt fungerade en.
Jag undrade med ett styng i hjärtat vart de kunnat ha fört Dean och jag hoppades på att nån skulle komma.
Det gjorde ont i korsryggen där förbannelsen hade träffat och jag kände blod från pannan.
Jag hoppadesoroligt på att det hade gått bra för Dean innan jag slöt ögonen.

"Cara?" jag slog panikartat upp ögonen och kände hur svetten rann Draco såg på mig. "mardröm?" frågade han mjukt ock jag nickade och han höll om mig
"jag behöver ta en dusch" sa jag och reste mig försiktigt upp
"jag väntar här" sa han och gav mig em kyss och jag kikade och steg in i badrummet och satte på duschen och lät det varma vattnet skölja över kroppen och steg sedan ur och torkade håret och lät det hänga över ryggen och satte på mig en svart klänning och en tröja över med luva. Jag drog upp luvan och gick ut till Draco
"du ser ut som en ängel från helvetet" sa han roat och jag skrattade lite och vi gick ner till köket och Kaname skall till och jag klappade honom och tittade sedan ut genom fönstret, dimma
"dementorer" sa jag och steg ut på trappan och Draco kom efter och jag såg något silvrigt komma mot oss
"det är Lauras patronus" sa Draco och jag nickade
"det måste ha hänt något. Jag skulle inte lämnat dem" sa jag förskräckt och sprang mot byn och Draco kom efter. Jag fann Laura på marken med fyra lamslagna personer och jag knäböjde bredvid min vän
"Laura, Laura!" sa jag försiktigt och lyfte upp hennes huvud i knät "vad hände?"

Jag hörde steg och log matt när jag såg att det var Cara och Draco.
- Dementorer, snappare, de tog Dean, sa jag osammanhängande och föll i gråt.