PRS Lupple & Medi

"Dåså." Maria reste sig och hämtade två påsar blod och la in dem i micron och såg på honom.
"Ska jag hämta omslagspapper?" Hon lade huvudet på sned och såg på mobilen.
"Sen måste hon skicka ett sms till alla nummer och skriva vem det är så de inte gör henne förvirrad när de pratar italienska med henne."

Dorian nickade sakta och följde henne med blicken.
" Gör det. " Sa han och såg sedan på micron och flinade till.
" Absolut. Vilka nummer tror du hon vill ha? Nej jag vet." Sa han med ett svagt leende på läpparna och förde hennes mobil närmare sin.

"Alla våra nummer, Alexander, Allie självklart , Sophies kanske du kan få genom byrån och så har vi Franz. Han är van vid mirakelbarn." Hon öppnade ett litet skåp och drog fram ett glittrigt papaer och log.
"Duger detta?"

" Tycker du jag ska göra i ordning mobilen innan jag slår in den? " Frågade han och skakade sedan på huvudet.
"Nej det roliga är ju att starta upp den. "Log han och nickade. "Blir bra." Sa han och höll ut handen för att ta emot pappret.

"Du kan hjälpa henne säkert." Hon log och räckte över pappret och tog fram två koppar och ställde fram dem och tog sedan fram blodet.
"Så vad ska ni killar göra imorgon?"

Han reste sig och hämtade tejp innan han satte sig och måttade upp det han behövde och började slå in telefonen i ett fint inslaget paket.
Han skrattade till. " Vet inte. Jaga kanske. " Sa han tyst och tejpade ihop och såg på paketet. Det var riktigt fint.
" Hey mamma, om du är med under shoppingturen. Försök luska ut vad för ringar hon gillar." Log han på latin.

"Åh det vet jag inte. Kan du inte fråga Armelle eller Allie? Självklart kan jag luska men jag tror de vill vara själva." Hon log och tog en klunk av blodet och lade huvudet på sned.

Dorian suckade irriterat och såg på henne. " Självklart kommer jag prata med dem också. Alla behöver ta reda på det på ett så snyggt sätt som möjligt." Sa han och såg på blodet. Det var som om han inte hade någon aptit alls.

Hon log och såg på paketet och nickade.
"Det är jättefint Dorian. Hon kommer bli glad ovavsett hon vet om det eller inte." Hon skrattade mjukt.

" Vad är poängen om hon vet det? Det ska ju vara som en överraskning." Mumlade han och stirrade på koppen framför sig. Snurrade lite på den och svalde hårt.
"Hon kanske inte vill." Sa han och skrattade lågt. "Jag menar jag skulle förstå. Hon kan inte få ett liv med mig." Sa han tyst och fortsatte snurra på koppen.