prs yehet & kkaebsong

Det är nästan komiskt hur snabbt och bra Zihao kan läsa av artonåringen, vilket Joshua inte riktigt kan tyda om det är bra eller inte. Tyvärr. Kanske Yaosu är genuint tacksam, men det får inte tankarna att lugna ner sig. Snarare tvärtom. Kunde han inte ha hittat nittonåringen tidigare? Han låter sig dock le ett genuint leende mot Zihaos storebror, han har redan varit oförskämd nog, mer kan han inte låta.
"Det är ingenting att tacka över.. jag ville ju själv hitta honom." erkänner Joshua, ja att gång på gång vakna under nätterna och undra vart hans föredetta pojkvän befinner sig var aldrig nyttigt. Modern måste ha hört de bekanta rösterna, för det tar inte någon lång stund för henne att komma gåendes ur sitt rum.
"Nejmen ser man på!" utbrister hon välkomnande och drar in tjugoett åringen i en kram, då Weimin är lite upptagen med att krama sin bror.

”Hej, Ms Lewis”, sade Yaosu glatt och lämnade varsin liten kyss på hennes kinder. Jo, den äldsta Xie brodern var väldigt mycket trevligare än de andra två surpupporna, varav den ena satt och klängde på den andre som slickade honom över ansiktet. Vilken lustig men samtidigt konstig syn. Zihao hade inte trott att han skulle bli så glad över att se sina bröder igen, men när han väl hört deras bekanta stämmor hade glädjen runnit honom över öronen. När Weimin sedan slutligen slet sig från nittonåringen för att också hälsa på Ms Lewis, välte han över Joshuas fötter med en utmattad suck. Allting hade blivit så mycket på en och samma gång att benen helt enkelt vek sig under honom. Att artonåringen inte mådde riktigt bra kändes inte heller något vidare. De hade inte setts på två år och han kunde fortfarande läsa av den andre som en bok.

Joshua kan inte hindra sig själv från att jämföra de olika typerna av hälsningar. Nej, han hade verkligen gjort bort sig och gjort Zihaos bröder besvikna.. fan vad han hatar sig själv. Yaosu ser mycket gladare ut över att stöta på hans mor, kramar om henne, Weimin som inte hälsat på honom överhuvudtaget ställer sig upp. Själviskt, det vet han.. men minnena från två år sedan sitter fortfarande fast som en rot. Hur han så gärna velat göra ett gott intryck på de två bröderna, visar sig att han misslyckats totalt. Och av någon anledning gör det honom så ledsen, så besviken på sig själv. Säkerligen förtjänar han inte Xie brödernas accepterande, men ändå tar han åt sig något förskräckligt. Tillräckligt mycket för att få ögonen att vattnas på nytt. Ethan, som försöker krama om sin pojkväns hand är det också riktigt synd om. Varför måste Joshua bara förstöra allt för alla? Nej, han får inte gråta, då skulle han bara göra allt mycket värre. Så han bestämmer sig istället för att släppa Ethans hand, för att sedan smyga upp till övervåningen så försiktigt han kan, där förstör han åtminstone inte lika mycket.

Varken Weimin eller Yaosu märkte när Joshua flydde sin kos. Men Zihao, uppmärksamma, dumma lilla Zihao märkte minsann när artonåringen tassade upp för trappan, även om denne försökte vara diskret. Kanske han ville vara ifred? Kanske han inte ville bli följd? Däremot sket nittonåringen fullständigt i detta och skyndade sig efter den andre på lätta tassar. Då bröderna var upptagna med sitt och han inte brydde sig ett skvatt om Ethan, verkade ingen direkt märka att han stack. När han kommit upp för trappstegen stannade han till och betraktade Joshua med huvudet lätt på sned. Vad var det som var fel egentligen? För han kände på sig att någonting inte riktigt stod rätt till, men kunde samtidigt inte sätta fingret på vad det var som var fel. Försiktigt tippade han fram till den föredetta pojkvännen, personen som han älskade som inte längre var kär i Zihao själv. Det spelade dock ingen roll.

Kanske Joshua inte varit så diskret som han hoppats, eller så är bara Zihao väldigt uppmärksam.. spelar ingen roll, det är uppenbart att han oroat den äldre, vilket bara får honom att hata sig själv ännu mer. Försiktigt stryker han bort de små tårarna som trängt sig förbi murarna med ärmen på hans lena kofta med ryggen mot lurvbollen. I tystnad sätter han sig ner framför Zihao.
"Du har saknat dem märker jag," säger han och läpparna spricker upp i ett leende, låter de små, ringklädda fingrarna röra vid nittonåringens mörka päls, kupar vargansiktet i sina händer. "Tror ni att ni kommer åka snart?" han vill inte det.. verkligen, verkligen inte. Men ändå är det nog bäst för de tre bröderna, så förstör Joshua inte ännu mer för dem.

Urk, varför var Joshua tvungen att vara kär i den där Ethan nu när Zihao själv var så förbaskat förälskad i artonåringen. Han lutade pannan mot den andres och skakade lätt på huvudet. Nej, de skulle trevliges stanna ett litet tag för att försöka lösa mellanbroderns brist på kontroll. Annars skulle det hela säkert sluta med att deras kära mor låste in honom källaren och till råga på allt slog honom med en stekspade över nosen. Enligt Yaosu och Weimin var hon allt annat än glad på honom, vilket var ganska förståeligt. Och så ville han stanna med Joshua, trots att det gjorde så förfärligt ont i hjärtat. Men det var inte den yngre tvungen att få reda på, nej absolut inte.

Joshua kan inte undgå att känna sig aningen lättad.. att han ska få se Zihao lite mer innan de åker iväg.
"Bra," viskar han med ett svagt leende, känner hur pälsen kittlas mot ansiktet. Artonåringen vet att det inte är rättvist, inte mot Zihao. Att vara så nära honom, hålla om honom, när han vet att den äldre fortfarande har känslor för honom. I tystnad sluter Joshua sina ögonlock, han är självisk.. så självisk. Även om hjärtat fortfarande är brustet efter Zihao lämnade dem, efter allt som har hänt, så har han ingen rätt till att vara så osäker som han är.

Det kändes väldigt bra samtidigt som det kändes extremt dåligt, att vara tillbaka i Joshuas famn. Han älskade de smala armarna, den söta, lugnande doften och lena huden. Däremot avskydde han att veta att de där känslorna var ensidiga, från hans sida då. Men nu när de väl satt sig så bekvämt ville han inte dra sig undan, nej det var bättre att sitta kvar och låtsas att allting var bra en stund. På nedervåningen verkade Yaosu ha funnit sin väg in i köket där han nu insisterade på att laga mat medan Weimin letade sig upp för trappstegen.
”Åh, jag trodde att han stuckit igen”, mumlade den yngre brodern och slog sig ner bredvid Joshua. ”Hej, förresten, det var länge sedan”, fortsatte han och gav artonåringen en liten, gullig kram.

Blicken glider upp till sextonåringen, som ser lika söt och änglalik som för två år sedan. Joshua känner hur värmen sprider sig över kroppen, tacksam över den lilla kramen som hälsning. Jo, han tar åt sig väldigt mycket i såna här stunder, överanalyserar och vrider på folks agerande.
"Det var väldigt länge sedan," säger artonåringen med ett litet leende strykandes över läpparna medan fingrarna kliar Zihao över pälsen. "Hur är skolan?" med tanke på att Dumbledor dött under terminen och McGonagall för närvarandet sitter som rektor, finns det säkert många förändringar. När Voldemort är tillbaka, usch skolan kommer bara gå neråt.

”Den är rent utsagt bedrövlig”, mumlade Weimin och rynkade på ögonbrynen. ”Snape härjar omkring och har för sig en massa dumheter..vet inte hur McGonagall ska lyckas hålla systemet intakt faktiskt. Å andra sidan är ju Umbridge borta, vilket är skönt”, fortsatte han sedan och började pilla med Joshuas mörka hår, som den perfektionist sextonåringen var. Allting skulle ligga precis rätt. Zihao, som slutit ögonlocken och låg och hade det bra när Joshua kliade honom, slog upp ögonen och sneglade förvirrat bak mot de andra två. Va? Vad hade hänt med den gamle tokstollen?
”Åh, just ja, du vet förstås inte”, började Weimin och slängde en snabb blick mot Joshua. ”Dumbledore är död, Zihao.”