PRS Lupple & Medi

Lathan log roat. "Båten stannar i hamn ikväll, kan hjälpa till då." Sa han lugnt. "Vet du exakt vart han befinner sig?" Undrade han.

Dorian studerade Emma och log roat. "Det är okej. Jag klarar mig." Log han för att sedan se på Halo. "Ville inte skrämma dig förut." Förklarade han mjukt.

"Paris skulle jag tro eller varför inte new york?" Sa han trött.
"Får prata med de andra. Men vi pratar senare."

Hon såg på honom och gäspade trött.
"Det är okej. Jag är en tuff kaka. Klarat mig fån dummisar förut." Hon gned kinden mot hans kind.

"Det gör vi." Sa Lathan lugnt och la på telefonen.

Dorian log mjukt och kysste hennes panna. "Vila." Viskade han ömt.

"Är allt okej?" Maria tog hans hand och såg sedan på sitt armbandsur.
"Jag ska se vad vi kan göra för lättare lunch. Kanske får ändra lite."

Hon nickade och slöt ögonen och somnade.

Emma hade rest sig och gick till kylen och hämtade vatten åt sig och såg mot Alexander.
"Det är tur vi har dig."

Lathan log mjukt och förklarade telefonsamtalet för Maria. "Ja låter klokt. " Sa han och smekte hennes kind.

Alexander log mjukt mot Emma. "Du är så vänlig." Log han mot henne.

Dorian kände som en tung sten hade lättat, kanske var allting inte förstört.

"Jag måste sedan vila någon minut. Jag är uppe i varv."

"Men det är sanningen. Jag skulle aldrig ha gissat jag var drogad." Hon pekade på sitt armveck.
"Du måste vara så andvändbar." Skrattade hon.

Lathan nickade sakta. "Mycket klokt." Sa han och kysste henne mjukt.

Alexander skrattade lågt. "Jag har mina stunder." Log han roat.

Hon försvann sedan för att kolla till alla givare med nyckeln hon hade och hjälpte de som behövde hjälp men de flesta sov och hon kom snart tillbaka.
"Sådär. Det blir soppa till de som vill ha och kanske något tuggbart till kvällen till de som orkar."

Hon nickade och satte sig ner igen och lade sig sedan mellan Lucas och Halo innan hon somnade.

Lathan nickade sakta. "Ta och vila lite nu." Bad han ömt.

Dorian studerade de tre som sov och tog sedan blodet och drack några klunkar.

Hon slog sig ner på sängen. Tog av sig skorna och lade sig sedan.
"Ja och sen är de flesta förstående. Vi kunde ju inte veta.." Hon blinkade.
"Några var faktiskt rätt roade att de kunde få vila lite mera än de fick betalt för."