Sjunde året på Hogwarts

Jag log och tog handen
"trevligt att träffas" sa jag och log stort "det här är Draco min fästman och det här är Yaxley o ja han är väll min livvakt"
"så du är redan förlovad? O varför har du en livvakt?" sa Peter lite förvirrat
"har du något problem med att vi är förlovade?" frågade Draco irriterat och jag la en lugnande hand på hans arm
"du får ursäkta honom han är som han är. Men jag o Draco har känt varandra länge så det är inte så konstigt att vi förlovade oss och du har ingen amning om varför jag behöver en livvakt" sa jag lite roat
"har du problem med dödsätarna?" frågade han lite roat
"du annar inte" skrattade jag och log lätt "är det något jag kan hjälpa dig och din bror med?"
"hur orkar du vara så vänlig?" sa Yaxley lätt
"det är bara så jag är" sa jag och la huvudet på sned

Jag såg roat på Draco men sa inget utan väntade på Peters svar.
- Nej, egentligen inte vi har ett snokoskåp, det jag fick av dig Laura, så vi blir ju förvanade, sa Peter lätt men jag såg oroligt på honom.
- Är du säker?, Cara kan hjälpa er och vi kan lägga ut några skyddsförtrållningar, sa jag och såg på honom.
- Ja, mer skydd säger vi inte nej till, sa Peter vänligt och log mot Cara.
- Hur går det i skolan då?, frågade jag intreserad.
- Jo, jag pluggar till speldesigner just nu på gymnasie nivå förståss och jag får väll plugga vidare sen.
Men det åär inte lika kul som när vi var små, sa han roat och såg på mej.
- När vi fuskade på matten menade du?, sa jag glatt.
- Har du fuskat?, sa Dean förvånat.
- Jo, det var så att vi inte hade pluggat till ett matte prov och jag satt och önskade att vi skulle få MVG på det.
Och när vi fick tillbaka det sen så var det full pott, fatta vad förvånade vi blev.
Det var ju såklart mina krafter som jag använde, men jag visste inte det då.
- Nä, och sen när hon fick brevet, så förstod vi ju alla konstiga grejer som hade hänt henne, sa Peter och skrattadde.

"jag hjälper gärna till" sa jag och log lätt "jag pratar med min far"
"tror du det funkar? Jag menar dödsätarna har varit här nere några gånger o de har alltid slutat med dödsfall" sa Peter
"de kommer funka jag har mina metoder för att övertala. Min far" sa jag vänligt
"som att hota med att skada dig själv?" sa Draco och gav mig en vass blick men jag svarade inte
"jag förstår att brevet förklarade en hel del. Det måste vara konstigt att göra en massa saker som man inte kan förklara" sa jag lätt
"det var nog värre att förklara för de vuxne" sa Peter roat och jag nickade
"nå vad gör en speldesigner?" frågade jag och log "o säg inte gör spel för det fattar jag med"

Jag log tacksamt mot Cara, att hon hade tänkt att hjälpa Peter och Max.
- Du ska bara veta vilka problem jag har haft, sa jag med ett flin och Peter nickade instämmande.
- Som den gången när den där stora killen tänkte kasta ägg på Vilma och helt plötsligt hade han äggen uppstoppade i näsan.
Han fick åka in till sjukhuset och operera sig den, sa jag Peter med ett flin.
- Ja ingen ger sig på min syrra utan att bli straffad, fast jag tror det var lite hon också.
Hon hade kommit upp i åldern då magin brukar visa sej, sa jag och log åt minnet.
- Jo en speldesigner, designar och gör spel, sa han lätt.
- Han menar dataspel, inte sådana vi spel vi har visat er utan spel i en sorts maskin, sa jag förklarande och Peter nickade.
- Jag kan visa er i butiken då kan ni få träffa Max med, sa han vänöligt och såg tvillingarna komma till oss.
- Hej jag heter Peter, sa han vänligt och sträckte fram handen till tvillingarna.

"jag förstår det. Jag menar vi hade aldrig problem med sådant eftersom våra familjer kunde förklara vad som hände. Fast Severus var inte så glad när jag ändrade hans tapeter till rosa" skrattade jag och log sen när tvillingarna kom tillbaka
"Fred, George" sa Fred och pekade på sig själv och sedan på sin broder
"du hade rätt Cara de funkade inte så bra" sa George
"jag sa ju det. Folk i byn gillar inte magi" sa jag och ryckte på axlarna
"kan du klandra dem?" sa Dean
"nej det kan jag inte" sa jag och la huvudet på sned när några människor kollade argt på mig. "jag ser gärna butiken" sa jag och reste mig upp och vi lämnade puben
"hur står du ut med att alla glor på dig?" frågade Peter
"jag bryr mig inte om det och jag är van. Det ingår nör man har den fadern jag har" sa jag med en axelryckning och vi kom fram till en spelbutik och gick in
"Max!" ropade Peter och jag väntade på att hans bror skulle komma

Max kom ut från lagret och stirrade på oss.
- Max, sa jag glatt och sprang fram och kramade honom.
Han var en kopia av sin bror, bara ca tre huvuden längre.
- Laura, så du överlevde du med, sa han förvånat.
- Ja, och jag är glad att ni gjorde det med, sa jag glatt och Max kollade på de andra.
- Oj, så oartig jag är, det här är Draco och Cara, de är förlovade, mina bröder Fred och George och min kille Dean, sa jag och pekade på alla.
- Bröder?, sa Max och Peter förvånat.
- Rättare sagt halvkusiner, men jag bor hemma hos dem nu, sa jag leende.
Max tittade fientligt på Cara och knöt händerna.
- Lungna ner dig Max, det är inte som det verkar, sa Peter till sin bror och la armen om honom.
- Är det inte?, Är inte hennes far Voldemort kanske?, är det inte de som skickar ut alla dödsätare och de som döda vår familj kanske?, sa Max argt.
- Jo, det är sant, men hon är inte som honom, hon är min bästa vän och om du inte lugnar mer dej kastar jag en förhäxning på dej, sa jag och stirrade på honom.
- Du skulle bara våga Laura, sa han förskräkt och lugnade ner sig.
- Jo, tro mig jag vågar, sa jag leende och Peter visade oss längre in i affären och fram till en dator.
Han startade den och förklarade för de andra hur man gjorde och så.

Jag vek ner blicken när Max skällde på mig och jag förstod honom. Det var lättare att anklaga mig än min far och jag var van men jag log lite när Laura försvarade mig till o med Peter försvarade mig och vi gick längre in i butiken och satte oss vid en skärm och Peter visade hur man gjorde men jag tappade snart bort mig och Max blängde argt på mig han kanske inte sa något rädd för att Laura skulle säga något men jag förstod att han inte ville ha mig där och jag suckade o lyfte upp Kaname
"jag väntar utanför" sa jag och lämnade butiken. Jag tänkte inte tvinga mig på, ville inte Max ha mig där så skulle jag inte stanna. Yaxley kom ut och satte sig på en bänk och granskade mig men sa inget. Jag trollade fram en pinne till Kaname och kastade iväg den och han hämtade den glatt och jag kastade iväg den igen

Jag såg på Cara när hon gick ut följd utav och vände mig ilsket till Max.
- Var du tvungen eller?, sa jag ochstirrade på honom.
- Vadå ja gjorde inget, sa han med en axelryckning och försökte låta orberörd.
- Nä men som du uppträdde i sättet, fattar du inte hur hon har det?
Alla misstror henne pga av hennes far, hur tror du det känns?, sa jag argt och ställde mig upp.
Han var minst tre huven längre än jag och muskulös.
- Som om jag skulle bry mig, hennes pappa dödade våra familjer, sa han och stirrade ner på mig.
- Ja, men inte hon, det var som när Markus hade slått sönder det där fönstret och du fick skulden, men jag intygade rektorn att det inte va du.
Minns du hur det kändes eller?, så känns det fär henne nu att vara oskyldigt anklagad, sa jag och stirrade ilsket på honom.
Max höjde sig över mig och knöt sina händer men jag stod kvar och såg på honom.
Han slöt sina ögon och räknade till 10 tills han hade lugnat ner sig.
- Okej Laura du har rätt, kan du be henne om ursäkt från mig?, sa Max och jag skakade på huvudet.
- Det får du minnsan göra själv, sa jag och pekade mot dörren.
Han suckade djupt och gick ut till Cara och vi följde efter.
Han sträckte fram handen mot henne, och log ansträngt, men han log iaf.
- Jag är ledsen, jag vet hur det känns, eller lite iaf, sa han vänligt och väntade på att hon skulle ta emot ursäkten.

Kaname hoppade efter pinnen och jag kastade iväg den igen
"är du upprörd?" frågade Yaxley och jag skakade på huvudet
"nej jag är snarare ledsen för att folk alltid misstror mig. Jag tycker det är synd att folk inte kan ge mig en chans" sa jag lite sorgset och satte mig ner på marken och kliade Kaname på magen
"alla är inte som du" sa Yaxley och jag nickade
"jag vet. Och jag är glad att ex Laura struntade i det och gav mig en chans men de flesta gör inte det" sa jag sorgset och Kaname skall till och jag kastade iväg pinnen och hörde hur dörren öppnades och såg hur de andra kom ut och jag log lite lätt och Max räckte fram handen och log ansträngt och jag tog den
"ingen fara. Jag förstår dig" sa jag och log "du behöver inte le bara för att Laura sa det. Jag kan inte tvinga dig att gilla mig" sa jag och la huvudet på sned och släppte hans hand och kastade iväg pinnen åt Kaname igen. Max visste inte vad han skulle säga och vände sig mot de andra för att söka råd

Jag ryckte på axlarna, jag visste hur Max var och jag visste hur Cara var, vad skulle jag säga?
Max väde sig åter till Cara och såg på henne.
- Jag vet hur det är att bli beskylld för saker man inte rår för, det har jag blivit hela mitt liv.
Även om det inte är så stora saker som du får stå ut med.
Men det är att det är min familj och jag har liksom inte kommit över det än.
Och sen gör hela magivärlden mig nervös, sa han leende mot Cara och hoppades att hon skulle förstå.
Peter såg roat på sin bror och himlade med ögonen.
- Du får förlåta honom, han är av den misstänksamma typen mot alla han möter, sa Peter lätt och vände sig sedan till oss andra.
- Är ni hungriga?, vill ni bli bjuden på lunch uppe i lägenheten?, sa Peter glatt och log mot oss.