prs yehet & kkaebsong

Kroppen är så hemskt utmattad. Dagen har gått så fort och massvis med frustrerande händelser har tagit så mycket på honom, och Joshua kam inte hindra sig själv från att hoppas.. hoppas att han inte kommer vakna upp dagen därpå. Att han kommer somna och aldrig komma tillbaka, aldrig behöva hata sig själv eller bli ledsen, arg, frustrerad. Det är dumma tankar, så dumma. Men artonåringen kan inte göra något åt det, även om han innerst inne vet att det inte kommer att hända. Han kniper ihop ögonlocken, känner hur kroppen börjar vila ut sig och slappna av, tillåter den slanka kroppsbyggnaden och fulla huvudet att falla till sömns. Skönt.

Den natten låg Zihao i badkaret som en stor padda. Han hade varken lust att sova eller vara vaken, inte lust att leva men samtidigt inte lust att dö. När solen tillslut spred sina första strålar, som letade sig in genom badrumsfönstret, rullade han över på rygg. Jösses, det måste ha sett så jävla dumt ut, med benen rakt upp i luften och huvudet bakåtlutat så att världen omkring honom blev uppochnervänd. Först då hade han ro till att sluta ögonlocken och somna, i den underliga ställningen. Till hans stora försvar måste det ha sett väldigt gulligt ut, för han visste mycket väl att han var väldigt gullig. Gullig och mordisk, bra kombination.

Nej, Ethan verkar inte riktigt ha tagit morgondagen med kärlek, och det är helt klart förståeligt. Dock är Joshua väldigt tacksam över att pojkvännen inte sticker, att han faktiskt står ut och vågar prata med artonåringen om det.
"Hur är det med dig idag?" frågar den längre artonåringen med en arm om Joshua, låter fingrarna röra vid den stora bulan försiktigt. "Det ser ut som att du blivit misshandlad... fick du ett till slag igår? Du är alldeles lila." Joshua virar försiktigt sina armar om honom, gömmer ansiktet i hans bröstkorg. Han vill bara glömma bort allting, gå tillbaka till vad som är vanligt... även om han väldigt gärna vill ha Zihao omkring sig.
"Det är okej, jag blev bara oerhört arg på mig själv."
"Joshua.." börjar han och ser den mindre ungdomen skarpt i ögonen. "Att du är förvirrad är bara förståeligt, okej? Skada inte dig själv pågrund av det. Prata med mig istället, du vet.. jag vill inte bara vara din pojkvän, utan också bästa vän." Ja, Ethan är verkligen en ängel. Därför kan Joshua inte hindra sig själv från att dra in honom i en kyss, där de står i trappen.

Konversationen som pågick utanför badrummet fick Zihao att vakna till med ett ryck. Allt eftersom orden letade sig in genom de fluffiga öronen storknade han mer och mer. Ethans ord var så sliskigt perfekta att han ville kräkas, någonting han haft väldigt stor lust att göra det senaste dygnet. Men tankarna sköts genast bort när två väldigt bekanta röster ljöd genom huset. Med världens ryck for pälsbollen upp ur badkaret och ut mot trappan, där han trängde sig förbi de två turturduvorna för att sedan kasta sig nerför trappstegen. I nästa sekund hade han hoppat rakt på Yaosu. Den äldre brodern vacklade till och föll ner på golvet med en duns.
”Åh, Zihao”, utbrast han och började dra fingrarna genom den svarta, mjuka pälsen. ”Dumma, dumma Zihao. Förstår du inte hur oroliga vi har varit? Jävla idiot.”

Det verkar som att den kommande dagen faktiskt kan bli värre en dagen innan... Jippie. Joshua känner hur en snabb skepnad springer förbi dem, förstår direkt att det är Zihao som kommer ner springandes av hans bröders röster. Artonåringens blick faller ner mot sina fötter i trappen.
"Vilka är det?" frågar Ethan tyst, med rynkade ögonbryn. Visserligen känner han igen rösterna, men han kan inte riktigt sätta ett ansikte till dem.
"Yaosu och Weimin.. Zihaos bröder." svarar Joshua tyst, känner hur en djup suck lämnar hans läppar medan paniken fyller honom. Han visste att de skulle komma, men hade ändå hoppats på att Ethan skulle slippa allt det där.
"Skämtar du med mig.." mumlar han förstrött och stryker en hand genom sitt hår.
"Jag vet att du antagligen inte är så förtjust i det.. men jag behöver hälsa på dem iallafall."

Med armarna lindade hårt om den yngre brodern, gömde Yaosu ansiktet i den svarta pälsen. Weimin följde den äldres exempel och så satt de där i en trasslig hög och bölade. Yaosu som nu var tjugoett hade på något sätt blivit ännu snyggare med sitt mörkbruna hår och slanka kropp. Den yngre brodern såg fortfarande ut ungefär som en gräddbakelse, med stora mörka ögon och svart hår som ramade in det änglalika ansiktet.
”Mamma och pappa är så jävla arga på dig, ska du veta”, sade sextonåringen och lutade sig bakåt en aning. ”Hon har lovat att hon ska slå dig med en stekspade om hon någonsin får syn på dig..” Han skrattade till och skakade på huvudet, begravde ännu en gång ansiktet hos brodern.
”Vi har saknat dig så jävla mycket, du förstår inte ens hur svårt det har varit..” sköt Yaosu in och kliade Zihao bakom öronen med tårfyllda ögon. ”Försvinn aldrig sådär igen, då kommer jag också slå på dig med en stekspade.”

Joshua biter sig hårt i läppen, osäker.på hur han ska agera och bete sig. Men det gör honom glad, hur bröderna välkomnar Zihao med öppna armar, tidsskillnad från honom själv.. visserligen hade han hjälpt nittonåringen, men han är hyfsat säker på att Zihao inte blivit lös glad över att se honom, som att se sina bröder.
"Joshua.. jag tror det är bättre om jag sticker här ifrån, iallafall ett tag." Viskar Ethan, vilket får Joshuas tankar att brista. "Jag kan komma senare i veckan, känns bara som att jag gör det väldigt mycket svårare för både dig och Zihao just ni."

När Yaosu fick syn på Joshua som stod och tryckte en bit längre bort, torkade han tårarna med handryggen och kom ostadigt upp på benen.
”Tack, tack för att du tog med honom tillbaka hit och förlåt för allt jävla trubbel han har ställt till med”, rabblade han på och stack fram en hand mot den yngre, fortfarande med kyssen som skett två år innan i tankarna. Nej, det skulle bara bli pinsamt att omfamna den andre. Weimin, som satt och klängde på sin tre år äldre bror, vägrade att lyfta blicken från den svarta pälsen. Även om han och Zihao aldrig kommit något vidare bra överens så var de trots allt bröder och de älskade varandra oavsett alla små tjafs. Han var inte alls lika trevligt lagd som Yaosu, inte ens i närheten.

Orden som når öronen får Joshua att än en gång stirra ner på sina fötter i tystnad. Varför gör han allting fel? Skrämmer iväg Ethan, skrämmer iväg Zihao.. han förtjänar verkligen ingen av dem. När Yaosu sedan kommer fram till honom igen, gör det ingenting bättre, ingenting alls. Det påminner bara artonåringen hur han lyckas förstöra precis allt. Nej, nu har han än en gång lust att gråta.. gud det var länge sedan han varit så känslig, sina egna tankar så dömande. Blicken åker upp till Yaosus ansikte, varför blev han så nedstämd helt plötsligt. Med ett svagt, bittert leende skakar han den äldres hand. Verkar som att han förstört relationen med Zihaos bror också, finns ingen chans att den där kyssen kommer att försvinna. Ja, Joshua förtjänar verkligen att dö. Han borde ha slagit i huvudet ännu hårdare, orsakat en inre blödning och dött. Istället för att få ett stort blåmärke över ansiktet. Dumma Joshua.
"Nej är ingen fara," viskar han lätt, det är snarare artonåringen själv som ställt till med allt trubbel. Allt, allt är hans fel. Om han inte hade lämnat Zihao ensam i hans rum, skulle han aldrig ha försvunnit.. och då hade inte Yaosu eller Weimin behövt bli alldeles förstörda.

Under tiden som Weimin satt och klängde på Ziaho och Yaosu hedrade Joshua, fick nittonåringen klart för sig att någonting inte riktigt stod rätt till. Han släpade med sig den yngre brodern, som tvärt vägrade släppa taget, bort mot de andra och slog sig ner med ens duns vid artonåringens fötter. Nej, han hade ingen dom helst aning om hur han riktigt skulle bete sig. Inte nu när Joshua gjort klart för honom att han var kär i Ethan och inte Zihao. Det var inte precis som att han kunde klandra honom, för vem vill egentligen vara ihop med en pälsboll som försvinner titt som tätt? Inte många. Med en suck, placerade han huvudet på golvet, mellan framtassarna. Återigen med tankarna på hur grymt och elakt livet var mot sina medborgare.
”Det är det visst”, protesterade Yaosu och skakade på huvudet. ”Han är världens mest jobbiga bror, men vi älskar honom ändå så..tack”, upprepade han ännu en gång och nickade allvarligt. Jo, tjugoettåringen var verkligen tacksam, vilket både hördes och syntes på de lysande ögonen och charmiga leendet.