Skriva av sig-tråden

childhoodlight: Okej, det jag skrev kändes lite drygt
Men ååååh, hatar folk som dissar och hatar att bli ignorerad !

Hug me :'(

Sanneli
en ed för mig i detta sammanhang är typ en wannabee ritual :O
ett löfte mer.
jag svor att jag inte skulle gå, för att jag visste att det kunde bli problematiskt.

SweWolf

Okej okej. Har hon hållt sina löften till dig då? Well. Anyway. Sätt inte andra före dig själv bara ~

Sanneli
jag är nog mer en accepterande typ. jag ställer inte många krav på en människa. Ärlighet är nog det enda, till vilket pris, den som ljuger för mig tappar ALLT mitt förtroende.

Ingen behöver svara på det här , jag är bara lite full och känner att jag vill skriva lite. Jag gick just hem fr´ån malmberget'(typ 5-6 kilometer) kanske, det var fan jobbigt och nu täner jag sova! godnatt mugglisar omd et finns någon kvar där!!!

'Smile and it make the world grow happy', ett citat jag intallat mig för mycket. Leenden, började hela skiten.

Fjärde klass.

Första gången jag började känna det var i fyran. Varje leende jag av var liksom.. stelt. Och, ovanligt. Som något annorlunda, något fel. Jag började förlora det där lilla 'extra'. Jag var inte lika glad längre. Men jag visste det inte då. Jag bara fortsätte göra det där saken som förstörde allting senare. Jag fortsatte le.

Några månader senare började jag känna av det mer. Känna att ett leende inte var så där enkelt att hålla uppe lika mycket längre. Men jag fortsate le, jag fortsatte med det där falska leken, som bara förstörde allting året efter. Jag hade dock någon det året. Jag hade min 'livlina', min vän. Hon som man var med på rasterna, där man inte behövde hoppa och le och vara 'IIIIHHHH', det där du lagt på dig själv. Det som fastande. Du kunde vara dig själv med henne. Du kunde vara med henne.

Början av femman

Nu var jag inte bara trött och hänging. Jag var ensam. Den enda som någonsin förstått, och jag berättat det för. Var borta. Från skolan, but still. Det var annorlunda. Jag var tvungen att vara med dem på rasterna, jag hade inga ursäkter kvar. Dem gångerna jag sagt 'Nä, jag ska nog bara läsa nu' har dem skrattat.

Och på något sätt har jag varit med dem fortfarande. Med det där påklistrade leendet. Och när någon ville vara med dig, skulle du bort. När du egentligen låg under täcket och bara ville bort.

Jag är inte den glada flickan som skrattar och ler hela tiden. Jag är flickan som lägger sig ner på sängen utslagen. Ser saker, slår upp mugglis och slappnar av. Och det där leendet bara flyter bort. Och du är du. Den tjejen som ibland kan skratta och vara trevlig mot alla. Men samtidigt den tjejen som bara tar det lite lungt.

Och när datorn inte är på, har jag inte styrkan att sätta igång den, då är det bara tv:n kvar. Bara mina Vänner-boxar, som utvecklat sig till mina vänner. Där slipper jag le. Där behöver jag inte le. Där kan jag bara ligga och titta på dem med ett tomt ansikte. Men egentligen är det hela dagens höjdpunkt.

Vet du ? Jag känner precis samma sak. Andra anledningar, but still. Och det känns bara som att inget kommer bli bra igen..

Jag med.
jag har alltid haft ett superliv, men nu, de senaste veckorna har ALLT förändrats. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv.
Det började med att min bästis blev kär i mig. Det är en tjej, och jag är också tjej, så ja, det blev lite chockerande.. Men jag mådde inte dåligt av det direkt.
Sen tittade jag lite på facebook, och då upptäckte jag att hon hade skrivit "Hur kan man älska någon samtidigt som man hatar den?". Jag förstod att hon syftade på mig så jag frågade henne i chatten varför hon hatade mig. Då sa hon att det var mina kommentarer ibland.. Och då insåg jag att jag suger. Jag började få för mig att jag var ful, äcklig, taskig, dum, elak och återigen äcklig. ´Men efter ett tag återgick mitt humör nästan till det normala. Jag hade aldrig visat att jag var deprimerad i skolan.
Men sedan förändrades allt igen, av en enda mening.
Vi var på busshållsplatsen, och en tjej som jag tror hatar mig utan anledning stod också där. Hon är nog den populäraste tjejen i klassen, och hon dricker och röker.
Plötsligt sa hon till mig : "Jag kommer ihåg när vi gick i trean. Då tyckte jag att du var jättefin, och jag ville ha dina ögon, men nu är du äcklig."
Gissa om ens självförtroende sjönk som fan då? Nu har jag mer och mer börjat säga till mig själv att jag är äcklig, ful, dum i huvudet, dryg och äcklig.
Jag ställer alltid samma fråga till mig själv:
Vad är det för fel på mig?

Luna 1
Att fly verkligheten? Många som känner så. Många som gör så. Även jag.
Ett falskt leende betyder inte mycket för en själv. Men de som inte har varit på botten, kan heller inte förstå en smärta.
Men är man inte lycklig, så ska man inte spela en roll som är lycklig. Känslor är viktiga att visa. Vad folk än säger, tycker eller tänker om dig så ska du inte vara någon du inte är.
Har du hört att efter mörkret kommer ljuset?
Det de hoppar över att säga är att ditt liv brås på dig. Det är dina val, dina handlingar. Och alla handlingar har konsekvenser.
Jag tycker att du och alla andra som känner liknande bör följa sina hjärtan till fullo, och då är det inte känslan vad hjärtat säger, utan den inre rösten av hjärtat. Dock lättare sagt än gjort, men det går.
Men var rädd om dig och som jag tidigare i tråden själv fick höra, gör inget för andras skull, gör saker för din egen.

SweWolf: Det är det, jag kan inte få bort det där leendet. Det går inte bort. Det sitter... fast. Vilket gör att all sorg och ilska bara sitter fast inuti. VIlket gör att jag har ett väldigt hetsigt humör med dem här hemma, dem jag inte träffar i skolan. Dem jag verkligen behöver nära mig, fryser jag bort. Bara för att allt fastnar.