De utvalda

Eletha log och gav honom till den andra kvinnan och log då hon hörde barnens skratt utanför. "Ni ska ha tack för att vi får bo här, att vi får vara i er by." säger hon till dem, det brukades inte ens särlingar tillåtas.

Ethan nickade, han var tacksam han med. Kvinnan som nyss hållit i Simon talade äntligen. "Särlingar är inte alltför ovanliga här, och ni har aldrig gjort oss någon skada".

Eletha ler och skakar på huvudet, "Skulle aldrig göra det heller, man kan välja var man kan använda sin gåva till och jag vill inte längre göra människor illa, det har jag aldrig velat." sa hon lågt men log lite.

Kvinnan nickade sakta. Hon svarade dock inte på det, hon ville inte veta om vad de gjort innan de kommit hit.
Ethan tog emot Simon som kvinnan nu lämnade tillbaka.

"Vi går ut till barnen." sa Eletha och såg att Ethan tog Simon och de gick ut till dem på gården.

Simon hade aldrig varit utomhus förut, så den lilla pojken verkade facinerad och glad över vinden mot hans ansikte, och solen.
Ethan log och gick fram till sina bröder. "Här har ni er brorson".

Eletha vinkade till sig Sonja och de andra två flickorna med så de kunde hälsa på Simon. Hon var glad att barnen kom bra överens och att man inte såg något av den lilla skrämda flickan i Sonja längre. Hon hade växt på sig, blivit längre,, inte så mager och mer mod och självkänsla hade hon.

Ethan satte sig mer på huk så alla barnen kunde se ordentligt. Simon tittade upp på dem alla med stora, bruna ögon och viftande små händer.

"Han är glad att se er, vill leka med er när han blir större." ler Eletha och låter blicken vandra, hon kunde se åkern härifrån, kanske skulle de kunna ut där imorgon?

Barnen fnittrade förtjust. "Så söt han är!" sa de två flickorna Ethan inte kunde namnet på. Hans egna bröder log stort och såg ut att tycka likadant.
Efter att ha stått där en lång stund så märkte han plötsligt att det började mörkna.