prs yehet & kkaebsong

Frågan får Joshua att spännas, hur ska han kunna svara på det? Visserligen vet han innerst inne vad det är han vill, men varje gång han lyssnat på den rösten har saker och ting gått åt helvete. Artonåringen måste börja tänka igenom sina handlingar en hel del mer. Huden ryser till en aning när han känner Zihaos hand mot sin kind.
"Du vet att jag aldrig slutade älska dig, och det kommer jag antagligen aldrig att göra," börjar han i viskande ton, kniper ihop ögonen av osäkerhet. "Men jag kan inte vara med någon där jag jämnt och ständigt behöver vara orolig om han kommer lämna mig.. det är alldeles, alldeles för utmattande."

”Jag lämnade dig aldrig för att jag ville det, Joshua”, började Zihao med de mörka ögonen låsta på den andre. ”Men du förstår inte rädslan..tänk om jag skulle tappa kontrollen och göra dig eller Yaosu eller Ms Lewis illa. Jag var vettskrämd och när du blev sårad över att jag skrattade åt sig, så var det sista droppen för mitt bräckliga psyke”, förklarade han lågmält och lät handen falla åt sidan. Nittonåringen var fortfarande rädd på någon nivå, men nu hade han i alla fall lite bättre koll på sig själv. Alla aspekter av sig själv.

Joshua är minst sagt osäker på sina känslor, kanske det bara är faktumet att Zihao dykt upp från ingenstans som får känslorna att bubbla upp. Kanske hans hjärta endast dunkar för Ethan nu, men bara är förvirrad? Hur som helst har han det svårt att förlåta nittonåringen.. Ethan har alltid varit så omtänksam, det är inte rättvist.
"Nej, det gör jag inte," svarar artonåringen, känner pojkvännens arm om sig, nej han borde stanna med honom. Han kan inte gå tillbaka till Zihao varje gång han dyker upp, då kommer det aldrig att ta slut. "Förlåt, men jag tror att jag bara är förvirrad, Zihao.."

Med en liten suck, rullade Zihao över på rygg och fäste istället blicken i taket. Han rynkade lite på ögonbrynen, torkade snabbt bort tårarna som letat sig fram. Nej, det där kunde inte vara sant, det fungerade inte så..varför hade artonåringens hjärta annars slagit så snabbt förut?
”Älskar du Ethan?” Frågade han tyst, följde linjerna ovan sig med de mörka ögonen som var alldeles glansiga. ”För om du helt ärligt kan säga att du gör det, så lovar jag att lämna dig ifred”, fortsatte han ännu tystare och rullade ihop sig till en liten boll. Varför? Varför måste Joshua ha gått och hittat någon som Ethan? Någon som tillsynes var helt perfekt för artonåringen..

Nej, Joshua har ingen lust alls att svara på de orden.. Zihao har ingenting med det att göra. Allt var perfekt, han tvekade aldrig om sina känslor för Ethan förrän nittonåringen kom och förvirrade honom. Även om han är extremt glad och tacksam över att få träffa Zihao igen, och att han mår fint, så var det världens sämsta timing.
"Zihao.. det har gått två år," viskar Joshua tyst, känner hur hans egna tårar börjar svämma över i ögonen av förvirring. "Vi pratade om det tidigare, vi är inget bra för varandra." Så varför hade han gått exakt samma stig och slutat äta för att sedan hamna på sjukhus igen, så fort Zihao lämnat dem? Nej, Joshua orkar verkligen inte tänka på det.

Diskret sneglade han bort mot Joshua, försökte att ignorera tårarna som slingrade sig ner för de puffiga kinderna. Usch, han fick verkligen bara den andre att må dåligt så fort han öppnade sin dumma käft. Men trots att han mycket väl var medveten om detta, kunde han inte sluta diskussionen nu när han väl dragit igång den.
”Det har gått två år, men du kan ändå säga att du älskar mig samtidigt som du inte kan säga detsamma för Ethan”, påpekade Zihao och satte sig tvärt upp. De samla fingrarna letade sig upp i håret där de började rufsa omkring i de svarta lockarna. Fy fan vad frustrerad nittonåringen var. Hela situationen fick honom att vilja kräkas och skrika på samma gång.

Förbryllat sluter Joshua sina ögon, stryker snabbt bort sina tårar som lämnat ögonen. Gud vad mycket han gråtit under dagen.
"Jag slutade aldrig att älska dig Zihao.. Men det betyder inte att jag fortfarande är kär i dig." Förklarar han försiktigt, osäker på sina egna ord. Eller? Joshua ser tyst ner mot Ethans arm som är slingrar runt hans midja. "Jag älskar honom.." Joshua skakar på orden, är de sanna? De är hur som helst ingen simpel lögn.

Lögner. Zihao vände ögonen mot Joshua, samtidigt som ansiktet blev vitt som ett lakan.
”Du kan ju alltid intala dig själv det”, sade han bittert, utan att riktigt vara säker på om artonåringen verkligen menat det han sagt eller ej. Han reste sig upp och gick med bestämda steg ut från rummet, tankarna alldeles omöjliga att hantera. Det var inte konstigt egentligen, man kan inte vara borta i två år och förvänta sig att sin föredetta pojkvän fortfarande ska vara kär i en. Tyvärr fungerade inte världen så. Men det var en viss Mr Xie Zihao på tok för självisk för att banka in i sitt huvud.

Herregud, kan saker och ting bli någonting värre? Nej. Joshua sluter ögonen och tar djupa andetag, känner hur huvudet dunkar ännu mer. I tystnad kravlar han sig försiktigt upp, noga med att inte väcka den trötta pojkvännen bredvid honom. Dumma, dumma Joshua. Allt är hans fel. Han förtjänar inte Ethan, han förtjänar inte Zihao. Han förtjänar verkligen ingen. Ingen. Joshua stryker än en gång bort tårarna och stirrar ner i golvet, Gud vad löjlig och patetisk han är. Han kniper igen läpparna, käken och bänkar än en gång huvudet i golvet, som tur är blir han inte medvetslös den här gången. Det skulle bara förstöra allt mer. Joshua kryper ner i täcket igen, det förtjänade han, och försöker falla ner till sömns.

För tillfället var Zihao så jävla dum att det knappt var sant. Han begravde ansiktet i händerna och drog dem sedan genom det rufsiga håret. Nej, han hade ingen som helst lust att bli hemsökt av dessa jävla känslor som fick honom att må piss. Nittonåringen sneglade upp i badrumsspegeln, vände sedan bort blicken och sjönk ihop på golvet när benen började knäckas. Det gjorde inte speciellt ont, inte då han gjort det så många gånger innan. Önskan att kunna styra det var stor, massiv faktiskt, men just där och då orkade han verkligen inte bry sig. Dumma kropp, dumma psyke, dumma Ethan, dumma Joshua. Han orkade verkligen inte med livet, inte när det gjorde så jävla ont att leva.