Falsk Romans [SV]

du skriver så bra!!

Big Love To You Too Sweetheart♥

jättebra! älskar alla dina ff. du är så himla duktig

DUKTIG!! (ok, nu känner jag att jag börjar bli irriterande.. )

Hoppas att det kommer mer idag! ♥

Jag med!=D♥

Jättemånga kramar till er för att ni är så himla snälla och goa allihop ♥ ♥
_______________________________________

SUSAN BONES

Har ni någonsin haft en sån vecka där varje dag är som ett oändligt högt berg att klättra upp för, och varje natt ett fall ner på andra sidan där man upptäcker ett till, lika högt berg som man måste ta sig över, och så fortsätter det i all evighet?
En sån vecka hade Susan, och ärligt talat var hon helt slut.

FLASHBACK

"Jo", svarade hon sanningsenligt. "Det känns bra." Vissa saker känns bra. Och för att övertyga honom la hon blygt armarna om hans hals och slöt avståndet mellan deras läppar.
"Bra", mumlade han mot hennes mun och kysste henne med lite mer intensitet än tidigare.
Blotta smaken av honom gjorde Susan mjuk som smör. Tänk om hon bara skulle följa med honom till hans sovsal... Bara en gång. Han fick henne att må bra, så varför inte?
Det var som om Draco hade hört hennes tankar och ville hjälpa till med övertalningen.
"Du är så vacker", viskade han och strök med munnen över hennes käke och ner mot halsen. "Vacker."
Ett andetag stockade sig i halsen på henne och hon kände varm rodnad färga hennes kinder.
Hon förde upp händerna i hans blonda, bakåtkammad hår och rispade honom mjukt med naglarna i hårbotten, vilket fick honom att stöna lågt. "Igen", viskade han med halvslutna ögon.
Hon upprepade rörelsen och han kysste henne djupare och med ännu mer kraft än förut.
"Draco..." viskade hon enträget. Hon ville så gärna att han skulle fortsätta, och hennes tankar virvlade. Var det möjligt att han spelade? Lekte han med henne eller var hans känslor äkta?
Draco förde henne plötsligt två steg baklänges in i en stenvägg. Klämd mellan honom och väggen började hennes puls stiga på allvar. Ikväll slog Susans hjärta för Draco. Äkta eller falsk? Äkta eller falsk? slog det.
"Susan, mmmm", mumlade han och kysste henne hungrigt på halsen samtidigt som hans skickliga fingrar letat sig in under hennes blus.
"Nej!" tänkte hon panikslaget och det var som om en dimma lättat från hennes hjärna och tillät henne att tänka kristallklart. "NEJ!"
"Draco, vänta!" protesterade hon och sköt honom ifrån sig. Även hans vanligtvis bleka kinder hade antagit en svag rodnad och de stormgrå ögonen levde verkligen upp till sitt namn. De stormade och de var det mest fängslande hon någonsin sett.
"Vad är fel?" Slytherinaren backade ännu ett steg, och granskade henne avvaktande uppifrån och ner.
Susan gömde ansiktet i händerna under hans blickar.
"Förlåt. Förlåt, förlåt!"
"Vad ber du om ursäkt för?" fräste han irriterat.
"Jag... Hör här, allt var en fånig utmaning." En biljett rakt genom golvet, ner i underjorden och gärna ännu längre, tack. "Megan Jones sa att jag aldrig skulle få dig till att d-dejta mig och jag försökte bara motbevisa henne. Jag känner inget för dig, det... det blev bara fel. Förlåt."
Draco svarade inte och Susan vågade inte titta på honom. Av alla ord som hon kunnat stamma på, så hade hon stammat på just "dejta". Säg, var inte det pinsamt?
"Nu kommer det", tänkte hon och en slags stillsam skräck förlamade henne. "Nu kommer hans utbrott."
Men inget utbrott kom, och när hon ändå vågade sig på en blick såg hon att han kämpade mot ett leende.
Ett leende.
Osäker på om rösten skulle hålla la hon bara frågande huvudet på sned, hon fattade ingenting och undrade nästan om hon gått i en fälla av något slag.
"Du skojar."
"Varför skulle jag skoja om något sådant?"
"För... jävlar, vad du lurade mig." Han skrattade till, och ljudet hade fått henne att le om det inte varit så kyligt och märkligt motstridigt. Det var som om halva han ville skratta av en humor som bara han förstod och andra halvan ville hånskratta åt henne, och resultatet blev en knäpp blandning som Susan inte visste hur hon skulle tolka.
Nåja, det verkade i alla fall inte som hon sårat några eventuella känslor han haft för henne. Skönt.
"Antar att jag också får be om ursäkt", började han med ett kyligt leende och backade ännu ett steg från henne. "Jag lurade väl dig lika mycket. Jag... Susan, nu fattar jag att du verkligen är smartare än vad jag trott. Tack och lov för det."
"Hur menar du?"
"Jag trodde verkligen att du hade... känslor för mig. Och det hade bara varit jävligt jobbigt, eftersom jag inte hade känslor för dig och helt hjärtlös är jag inte, vad folk än säger..." Något i hans ögon bekräftade hans ord och för första gången kunde Susan se förbi den iskalla masken av likgiltighet han alltid bar, och in till personen Draco. Och det var ingen idé att förneka det, hon gillade vad hon såg.
”Jag har inga känslor för dig”, försäkrade hon sanningsenligt.. ”Och... du har inga känslor för mig.”
"Nej. Ledsen. Hör här, jag-"
"-leker med folks känslor och krossar deras hjärtan. Jag vet. Och jag är oskadd. Ingen fara skedd."
"Du visste bättre än att lita på mig."
Vad kunde hon säga? Han hade ju rätt. Hon ryckte på axlarna, och tittade bort.
Tystnaden som uppstod mellan dem var minst sagt pinsam och obekväm, men den var fortfarande inte outhärdlig eftersom det enda Susan (och hon kunde sätta alla sina besparingar på att så var fallet hos Draco också) hade i tankarna var den senaste veckans händelser.
Lögner. Spel.
"Jag är en värdelös Hufflepuffare", muttrade hon och stirrade på sina skor. "Jag skäms för det jag gjorde, även om ingen skada är skedd. Fattar inte hur jag kunde sjunka så lågt att låta Megan få den makten över mig." Hon kunde inte vara arg på Draco längre, det gick bara inte.
All ilska koncentrerades nu mot Megan Jones.
"Hör du, vad är egentligen felet på den människan?"
"Vem, Megan?"
"Ja?"
"Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag hatar henne av hela mitt hjärta. Draco, jag vet att jag egentligen inte kan be dig om detta, men snälla, gör mig en tjänst och... bjud aldrig med henne som din dejt på någon Hogsmeadeutflykt. Får du för dig att du vill börja dejta henne, så kan jag väl inte hindra dig- rättare sagt, det KAN jag inte- men... ni kanske skulle kunna hålla er borta från Hogsmeade? För min skull?"
Draco såg både misstänksam och oförstående ut där han tornade upp sig över henne.
"Jag hänger inte riktigt med, men jag kan försäkra dig om att jag inte planerar att lägga så mycket som ett finger på den där... häxan."
Susan drog en lättnadens suck, även om hon visste att Draco mycket väl kunde komma att göra det trots känslorna han för tillfället hade för Megan Jones.
"Tack", sa hon med eftertryck. "Vadet gällde mer specificerat att jag skulle få dig att ta mig som Hogsmeadedejt och inte henne. Skulle du någon gång få för dig att ta henne kommer hon att använda det mot mig resten av mitt liv. Tro mig, jag känner henne."
Draco log lite snett.
"Jag visste inte att jag skapade så mycket drama hos Hufflepuffarna, av alla elevhem."
Nu log hon för första gången på hela kvällen ett ärligt, varmt leende.
"Tro mig, du skapar mer drama än du någonsin kan ana. Inte för att jag förstår hur, jag menar... du har väl dina positiva sidor, eller vad man kan kalla dem, men du är ju inte direkt..."
"Avsluta inte den där meningen om du vet ditt eget bästa."
Men även Draco log.
"Det är synd att folk inte får se dina fina sidor oftare", tillade hon rodnandes men envist. "För det var dem jag fastnade för."
"Jag trodde att du sa att du inte kände något för mig."
"Alltså, jag känner ju något, och det tror jag att du också gör för annars skulle du inte be om ursäkt för att du försökte... krossa mitt hjärta... men vi kanske kan komma överens om att det inte är romantiska känslor."
"Vart vill du komma? Vill du att vi ska bli vänner? Ledsen att behöva säga det, men glöm det."
Inget hon inte väntat sig.
"Nej", svarade hon tålmodigt. "Det fattar väl jag med att det inte skulle se bra ut för din image. Det skulle kanske inte se så bra ut för mig heller, men vad jag ville säga var att... ja, vi kanske inte behöver återgå till att hata varandra."
"Ärligt talat la jag aldrig märke till dig tillräckligt mycket för att hata dig, Susan."
"Men jag hatade dig."
Draco ryckte på axlarna.

Hon hade förlorat vadet. Det var inte det att Draco inte kunde tänka sig att ta henne med sig bara för att det skulle reta Megan, snarare att Susan inte orkade med fler spel. Det hade tagit en falsk romans för henne att inse att detta inte var hon själv, och hon tänkte hellre ge upp än att ändra på sig för någon annans skull.
Hon vägrade förvandlas till en hämndlysten, sniken bitch på grund av Megan.
Det var jobbigt, det kändes nästan inte värt det, men på onsdagskvällen hade hon bestämt sig för att det räckte.
Hade hon inte kvar Wayne som vän- fine. Han kunde göra vad han ville. Han kunde konvertera till Slytherin om det så gjorde honom lycklig- Susan brydde sig inte.
Hon var värd en bättre vän en så, en bättre vän än han.
Någon som, tja, Ron Weasley, kanske?
Det var lite lustigt, faktiskt, men ju mer hon pratade med den rödhårige Gryffindoraren desto mer förändrades hennes bild av honom.
Hon hade alltid sett honom som Harry Potters sidekick, en kille som visserligen hade ganska hett temperament men som var orubbligt lojal mot sina vänner.
Därför förvånade det henne när han i förtroende berättade för henne om hur han fortfarande ibland kände att han stod i skuggan av den berömde Pojken som överlevde.
"Och Hermione..." Ron suckade djupt och begravde ansiktet i händerna. "Ibland undrar jag om hon ens ser mig över huvud taget. Jag undrar vad jag har gjort för fel, för när jag kommer in i ett rum där hon redan är så reagerar hon inte ens men när Harry kommer så tittar hon alltid upp och ler och det är de här små grejerna, de här små grejerna dödar mig..."
Susan la lite tafatt en hand på hans axel och öppnade munnen för att svara honom, men i samma stund kom Megan klampandes in i den tills alldeles nyligen övergivna korridoren. Den svarthåriga häxan tvärstannade dock när hon fick syn på de två tonåringarna som satt några decimeter för nära varandra på bänken. Ron tittade upp men sa inget, och varför skulle han? Han var förmodligen lyckligt ovetande om vad hon ens hette.
"Men ew", sa Megan och rynkade på pannan. Sen skrattade hon muntert. "Detta tolkar jag som att Draco nobbade dig. Ledsen att du förlorade, men det är ju sån du alltid har varit- en loser."
Susans ögon smalnade till springor, men Ron rynkade på ögonbrynen och tittade från Megan till henne.
"Vad snackar du om? Äsch, skit samma- vem du än är, kan du sticka och brinna. Vad har Susan gjort dig?"
Ron försvarade henne.
Ingen hade någonsin försvarat henne mot Megan förut, ingen av hennes kompisar i Hufflepuff hade varit dumma nog, men Ron Weasley som hon "känt" i mindre än en vecka nu hade gjort det utan att ens tänka.
Inte ens Wayne hade haft kurage nog att ifrågasätta Megan när hon mobbade Susan.
...och Megan blev helt paff.
"Ursäkta?" spottade hon. "Vem jag än är? Jag är Megan Jones, kan jag be att få tala om. Ringer det några klockor?"
Ron såg ut som om han trodde att hon skämtade.
"Nej, borde det göra det?" frågade han, och det gick att urskilja misstänksamhet i hans för övrigt förvånade tonfall.
Megan hade satt händerna i sidorna och blängde nu på honom med sprakande elektricitet i ögonen.
"Gryffindor och Slytherins tid som dom som betyder något är över", sa hon hätskt. "Saker på Hogwarts förändras, fattar du det? Det är dags för Hufflepuffarna och Ravenclawarna att köra sitt eget race, vi tänker inte stå i bakgrunden och kolla på er löjliga fajt mellan godhet och ondska. Det är så ute."
"Du måste skämta", sa Ron hånfullt, fortfarande som om han inte trodde sina öron. "Det var det löjligaste jag hört, och jag går ändå i samma klass som Parvati och Lavender. Förresten, vad var det där du sa om Susan om? Hon har inte gjort dig något."
Megan såg ut som om hon var redo att kunna mörda någon, förslagsvis Ron Weasley. Susans grepp om hans axel hårdnade- hon ville inte att han skulle råka illa ut på grund av henne.
Tyvärr var Megan väldigt bra på en hel massa olika förhäxningar...
"Ron..."
"Susan? Hon är bara en sjukt jobbig och efterbliven människa, detta är för övrigt anledningen till att hon inte har några vänner, som inte fattar att världen inte är någon jävla saga där hon är prinsessan som den osannolika prinsen till slut kommer att gifta sig med... Till och med självaste Draco Malfoy dissade henne."
"Och detta ser du som anledningar till att vara elak mot henne?" frågade Ron argt. Han hade rest sig upp och dragit fram sin trollstav, och så hade Megan.
"Ron, kom, vi går härifrån", mumlade Susan som också ställt sig upp och drog försiktigt i hans höjda trollstavsarm.
"Nej, inte förrän jag har gett den där knäppskallen vad hon förtjänar", sa Ron ilsket och utan att släppa Megan med blicken. "Hörde du inte vad hon kallade dig? Hur kan du bara stå där och ta emot allt hon slänger över dig?"
För jag är feg.
För jag är inget mer än en Hufflepuffare. Jag har inte ditt Gryffindormod, tänkte Susan sorgset.
"Jag bryr mig inte om vad hon säger..." ljög Susan, men Ron trodde henne inte. Han vände huvudet mot henne och såg henne rakt i ögonen, och såg sanningen där.
"Du bryr dig visst."

Längtar så mycket efter ett nytt kapitel på Fanfiction så kommer läsa om alla, svääär!
Du är verkligen sjukt duktig, gör en bok ! Snälla?

Denna gång måste jag faktiskt hålla med Megan, den här löjliga fajten mellan Slytherins ondska och Gryffindors godhet är faktiskt ute nu.

Great.

jag meeed, lääängtar galet mycket!