PRS Emma07 och wolfy

Thomas lyssnade tyst, visserligen hade han blivit rätt sårad av det hela att hon inte sagt nåt. Men han kunde också förstå henne på ett vis. Ifall han hade kunnat skulle han gärna lärt känna personer utan att dem visste om att han var prins. Det verkade alltid få personer att ändras enligt honom, inte säga vad de tyckte osv. Så nu i efterhand kunde han ändå förstå henne på ett vis.
"Jag vill inte vara sårad längre, jag vill kunna vara med dig igen", sade han ärligt då det just nu inte fanns nåt annat han hellre skulle vilja.

Alysia studerade honom misstroget, kunde inte riktigt tro sina öron utan var nästan övertygad om att det var ett elakt spratt. Men det var inte en sådan person Thomas var. Visserligen kunde han retas en hel del men det var aldrig på ett elakt sätt.
"En kronprins med en brottsling? Har man hört på maken," sa hon och tillät sig att le lite prövande mot honom. Hon ville ingenting hellre än att återgå till att vara hans.

Thomas såg tyst på henne, med en nästan vädjande blick. Han hade verkligen saknat henne otroligt mycket, och det var först nu när han fick se henne igen som han egentligen förstod riktigt hur mycket. Han önskade bara att de kunde få vara tillsammans igen, längtade efter att få hålla om henne. Han log lite försiktigt emot henne och lade huvudet lite lätt på sned.
"Vad sägs om en kronprins med en adlig då?", föreslog han lite retsamt, han visste ju om varför de tagit dit henne.
"Det är därför vi ville ta hit dig, för att erbjuda dig en plats på slottet för att du hjälpte till att få ut mig", sade han vänligt. Han var också väldigt glad för det av den enkla anledning att det skulle göra deras kärlek inte lika omöjlig.

”Va?” utbrast hon häpet och såg förbryllat på Thomas, gav ifrån sig ett litet skratt eftersom hon liksom tidigare var övertygad om att det här var ett skämt. Hon tystnade efter en stund och såg allvarlig ut igen. Blev hon erbjuden en plats på slottet?
”Jag? Adlig?” Hon sjönk nästan utmattat ihop i fåtöljen. Det lät för bra för att vara sant. Alysia övervägde för- och nackdelarna med det hela innan hon sprack upp i ett finurligt leende.
”Oj vad ni alla kommer ha fullt upp med mig,” fnittrade hon och slog ihop händerna.

Thomas granskade henne och kunde inte låta bli att flina brett av hennes reaktion. Han var riktigt glad över det faktum att hon nu skulle vara närmare honom, de skulle inte behöva smyga nu riktigt. Om hon fortfarande ville vara med honom vill säga.
"Men du kan inte säga än att du fått reda på det, jag får egentligen knappt vara uppe och gå", sade han med ett snett leende, såg på henne. Han förstod att hon var chockad över det med att bli adlig men han var fortfarande fast på ifall de kunde förlåta varann.
" Vill du fortfarande vara med mig?", frågade han rent ut sen, måste få veta.

Alysia låtsades fundera på hans fråga trots att svaret var självklart för henne. Det var självklart att hon ville vara tillsammans med Thomas. Det fanns ingen hon hellre var med.
”Om du kan förlåta mig.” Om han kunde förlåta henne och släppa det som hänt, så fanns det ingenting som hindrade dem från att vara tillsammans. Hon sträckte ut sin hand mot honom med samma prövande leende på läpparna som tidigare.

Thomas såg tyst - och nervöst - på Alysia medans hon verkade fundera, rädd för att hon skulle neka honom. Han log lite snällt mot henne av hennes svar, andades ut lite och blev genast lättad.
"Såklart jag kan förlåta dig", sade han vänligt, log lite bredare mot henne nu och tog försiktigt hennes hand. Han tvekade lätt innan han drog henne intill sig i en kram, hade saknat henne så.

Utan att tveka la hon omedelbart armarna om hans midja i en kram, var noga med att inte krama för hårt så att hon inte skulle komma åt hans sår och skapa honom mer smärta.
”Och mitt förflutna stör dig inte?” frågade hon efter en stund då hon sneglade upp på honom. Ville han fråga om det fick han gärna göra det nu, för det var inget hon helst ville tänka på då det var en tid hon nu ville lämna bakom sig.

Thomas kramade genast om henne ordenligt, drog in hennes härliga doft. Jisses vad han hade saknat henne. Han lyssnade och log lite snett.
"Det spelar ingen roll, jag älskar den du är och då spelar inte ditt förflutna nån roll", sade han ärligt. Han brydde sig inte egentligen alls vart hon kom ifrån eller så, det skulle inte ändra nåt.

Hans svar fick henne att långsamt andas ut. Hon hade inte ens insett att hon hållit andan efter att ha ställt sin fråga. Men det var en lättnad att han inte verkade se på henne på ett annat sätt trots att han till viss del var medveten om hennes förflutna.
”Tack,” sa hon uppriktigt och kikade upp på honom med allvarliga ögon. Det betydde mer för henne än vad han kunde ana.