Minnen från förr (PRS)

"Vad fan knuffade du mig och höll mig fast då?" fräste hon åt honom, oförstående och arg. Hon visste att hon retat upp honom och rykte till då träet splittrades väl medveten att det kunde vara hennes men han knäckte. Det kändes som hon lekte med döden och det gjorde hon troligen med största sannolikhet.
"Men du kanske kan lära dig? Ta kontroll över din situation och möta dina rädslor, precis som jag måste göra." sa hon och försökte låta lugnande, men hon var inte lugn hon darrade och var blekare än ett lakan då hon såg på honom. Kanske hon var en idiot men sakta tog hon sig fram till honom, sträckte ut handen för att smeka bort hans tårar, trösta honom.

"För att jag är girig och har aldrig känt något annat än förtret riktas mot mig innan", mumlade Zachary sanningsenligt och såg ner i golvet, på träsplittret.
Det här rummet som för några minuter sedan varit det mest inbjudande rummet i hela huset, hade nu blivit kallt och luften laddad med förargelser. Han rörde sig inte ur fläcken när hon kom fram till honom, lekte med elden precis som hon alltid verkade ha en tendens att göra. Egentligen ville han dra henne till sig igen och glömma bort sin egen obetänksamhet, men han gjorde det inte utan nöjde sig med att betrakta henne.
"Vad är kontroll?" frågade han långsamt, lika tyst som innan. "För jag har ingen aning. Det var nog något jag föddes utan eller som jag tappade på vägen..."
Han sträckte fram sin hand mot henne för att vidröra hennes kind men lät den falla till sidan igen.
"Varför kan du bara inte inse att du är en mycket bättre människa än vad jag är?"

"Kontroll är när du vet vad du gör och inte gör. Det är inte när du faller ihop galen i mörkret. Det är inte när du hör röster som du följer. Det är inte när man brusar upp i vrede som man inte kan kontrolera." sa hon långsamt och tog hans hand, förde den mot sin kind.
"Jag är inte bättre än vad du är, du har inte fått chansen till något annat." försiktigt tog hon hans hand i sin, förde den mot sin kind och kysste den sedan.
"Jag har inte kontroll, inte alls och inte du heller. Men jag vet att man kan lära sig. Våga ta kontroll över sitt liv och sin kropp." hon smekte långsamt hans kinder, strök bort hans tårar.
"Förlåt om jag gjorde dig illa, men jag blev rädd. Jag har varit med om det förr." hennes röst dog sakta bort, men hon lutade sig fram och slog armarna om honom. Hon lekte med elden, men det gjorde inget, även om den ofta bränndes ville hon lära sig tämja den, kontrolera den.

"Jo, du bättre än jag", viskade han, nästan oförmögen att tala, och tittade undrande på henne när hon självmant förde hans hand mot hennes kind. "Det spelar ingen roll om du hör röster eller blir sinnesrubbad av mörker. Du är godhjärtad och omtänksam...tros allt du har gått igenom. Det är just där skillnaden ligger mellan oss två. Jag är varken godhjärtad eller omtänksam."
Han tog det som ett okej att omfamna henne när hon gjorde det självmant. Försiktigt virade han sina armar omkring henne och drog en liten smula på munnen. Hon trodde att hon hade gjort honom illa genom att bita honom i läppen, vilket roade honom.
"Tror du att det där gjorde ont?" frågade han och skrattade till. "Har du inte lagt märke till hur jag ser ut ännu?" fortsatte han och skakade på huvudet. "Jag ber om...eh...ursäkt för att jag skrämde dig förresten."

"Jo, det är du, du ser det bara inte. Du tog hand om mig i mörkret, tröstade mig. Du kom och hämtade mig. Du är den första som någonsin brytt sig om mig på riktigt." sa hon sakta och vilade sitt huvud mot hans bröst, kände värmen. Han la armarna om henne och de stod bara så, i en underbar omfamning.
"Se där, du har funnit lugn och är i kontroll nu." viskade hon nästan fram och ryckte på axlarna.
"Kanske inte, men lite grann och att jag gjorde det alls. Men det var rent försvar, inget mot dig personligen." försäkrade hon och nickade godkännande åt hans förlåtelse.
"Det är okej, försök att inte göra om det bara. Jag gillar inte att hamna i underläge."

"Du har helt rätt när det kommer till att jag bryr mig om dig", instämde Zachary. "Men jag tvivlar på att någon annan än du skulle kalla mig för godhjärtad", fortsatte han och flinade.
Han undrade om hon hade rätt, om han verkligen kunde lära sig att finna kontroll när han tappade självbehärskningen. Men han var en pessimistisk person. Den där kontrollen hon talade om var något han endast kunde drömma om att någonsin finna.
"Nu ja, men det skulle kunna brista på en sekund", mumlade han och slängde en snabb blick ner på henne för att sedan le.
"Om du kallar det där för självförsvar föreslår jag att du utbildar dig vidare inom det området. Var glad över att jag är rädd för blod. Du kommer aldrig behöva hamna i underläge speciellt länge tills den stunden då jag slutar svimma så fort jag ser någon större mängd av det. Med andra ord: i all framtid."

Tasha putade surt med läpparna men med en vänlig blick i sina ögon.
"Jag sparkade dig med och jag har varit bättre. Nu orkar jag inget, för du har rätt jag är bräcklig." hon ser på honom med ett snett leende.
"Dessutom ska väl inte kvinnor slåss och försvara sig?" sa hon även om hon ändå tänkte göra det. Hennes barndom hade gjort henne mer vild än tam då det krävdes mycket att leva i slummen och på gatorna. Då man fick slåss för sitt liv och maten man stal.
"Får väl ta det till min fördel då, blodet." sa hon och ställde sig på tå för att kyssa honom, kyssa bort blodet.

Zachary skrattade kort och drog en hans genom hennes hår med samma, retsamma flin på läpparna.
"Jag vet att du är bräcklig. Den där sparken måste ha varit oväsentlig eftersom jag inte ens kan minnas den", sade han och började omedvetet leka med hennes tunna hår.
"Du kan få slåss hur mycket du vill när du är i mitt sällskap, även om det inte kommer att ha någon större inverkan mot mig. Du är som sagt var, ganska klen.."
När hon kysste honom besvarade han fjäderlätt kyssen och grävde ner sina händer i hennes hår.
"Det där är bara äckligt", påpekade han mumlande och placerade händerna om hennes midja istället.
Den här gången var han noga med att inte vara varken för på eller hårdhänt. Om han råkade göra någonting fel fanns risken att han skulle råka bryta en arm på henne eller liknande.

Tasha morrade lågt då han retade henne att hon var klen. Han skulle allt se, se då hon åter blev stark och kunde slåss.
"Jag må vara det nu, men inte förr. Förr kunde jag slå till en dunkare så den for all världens väg." hon log och hennes ögon glittrade av de glada minnena. Då hon kände vinden i håret, farten och då adrenalinet pumpade genom hennes ådror, då hon kunde känna segerruset i kroppen.
"Jag saknar det. Saknar att flyga, att orka saker, att vara stark." hon log teatraliskt och mötte hans blick innan hon smekte hans kind.
"Men då hade jag inte mött dig." log hon mjukt.
"Är du inte trött?" frågade hon sedan, det var sent och det var väl dags att sova? Eller ja, försöka.

"Jag vet. Tro det eller ej men jag vet nog att man måste vara allt annat än klen för att spela quidditch", sade Zachary och fångade upp hennes hand i sin egen.
"Du kommer att spela igen, någon gång", lovade han och kvävde en gäspning.
Det gladde honom att hon fortfarande hade mål i livet, men han kunde inte låta bli att gräma sig över att han troligen hindrade henne från att komma upp på fötter igen. Det var i alla fall så han kände, oavsett om det var sant eller inte.
"Och vad betyder det?" frågade han fundersamt medan han på något sätt lyckades hindra ännu en gäspning.
"Vilken dum fråga...jag är alltid trött."
Den där sängen såg mer än bekväm ut vid närmare eftertanke och han hade faktiskt ingen lust att försöka spendera ännu en natt i rummet med den mörka färgpaletten. Det hade ändå bara slutat med att han vaknade mitt i natten och satt och sov nere i köket istället, på en hård stol - inte ett speciellt ergonomiskt alternativ.