[PRS] boknörd_ & WeasleyHufflepuff

Handen jag höll på Nemas axel började darra, liksom resten av min kropp, och jag drog ner den.
Det här var inte rättvist. Det var inte i närheten av nån jävla rättvisa.
Varför skulle jag få skulden för det här? Var det mitt jävla fel att Luke gillade mig lite mer och att jag inte hade kunnat göra ett skit då?
"Du kan inte bara gå och spotta orden i mitt ansikte när jag försöker få dig ifrån den här helveteshålan!" väste jag.
Ilskan flammade till i kroppen och spred sig som en eld i kroppen.
"Men du vill säkert sitta i din jävla cell och ruttna, så gör det!" Min röst hade fått en oroväckande gäll stämma och med tårarna i halsen sprang jag därifrån.

------

O jag satt tårarna i halsen

I minusgrader, jag försöker ta mig framåt
Menar du att det är över?
Gör vad som helst för att få det som vi hade
Vem sa att killar inte gråter?

"Fan ta dig Hazel Brooks!" vrålade jag.
Med torra tårar mot mitt ansikte drog jag mig upp på benen. Jag kände mig fånig.
Jag började gå i riktning mot cellerna.
Jag skulle förfan ruttna i en av dem där cellerna precis som Hazel hade sagt.
Där hade iallafall jag en kort framtid framför mig.
Brokollit syntes inte, och inte Miranda heller. Eller Luke. Eller nått fördjävligt monster.
Jag ville att nån av dem skulle hoppa fram och spöa skiten ur mig.
Vad fan skulle jag göra nudå?

~Tidshopp~

Kvällssolen fick ett härligt orange ljus att studsa mellan vägarna bland alla celler. Endast ur ett skitlitet fönster.
Jag satt på knä i ett säte längst väggen. I ena handen höll jag en vass metallbit som jag använde för att rista in ett N. i väggen

"Fan ta dig också Nema", viskade jag, vågade inte skrika.
Istället lade jag ner extra mycket tyngd i mina steg.
De var jämna och gick liksom på autopilot, precis som min jämna takt och andning, så att jag istället kunde tänka på annat, precis som på idrotten i skolan.
"Jag hatar livet", muttrade jag med jämna mellanrum. "H a t a r."
Jag var så inne på att räkna upp anledningar till varför mitt liv sög dase just då så att jag inte märkte återvändsgränden förrän jag med ansiktet först sprang in i en dörr.
BOM
Säg en anledning till varför mitt liv inte suger så ska jag ge dig en miljon dollar.
De fixar jag från Andrew men först måste du komma på en - jag ger dig femtionio år till det.
"Hazel?"
Fan då.
Luke.

Jag gjorde N:et bredare, djupare och mer synligt, sen rispade jag bara över det med massa smårepor.
Varför kom ingen? Vart var Miranda och den där andra killen?
Luke?
I ett ilsket morrande kastade jag metallbiten som en kniv mot andra sidan av rummet. Den touchade väggen och föll sen ner mot det kalla golvet.
Min uppmärksamhet vändes mot en välkänd person; Miranda.
Hon stod bredbent vid trappan och kollade intensivt på mig.
"Vad ska du göra då?" Snäste jag mot henne och satte mig ned på sätet. "Sälla säg att Castellan bad dig hämta mig för att typ spöa skiten ur mig eller nått."
"Nått liknande" Svarade hon kort, med en hand i sidan.

Jag svalde hårt och gjorde mitt bästa till att se oskyldig ut.
Han får inte se att jag har gråtit!
Såklart såg han det.
Med en försiktig rörelse var hans tumme på min kind och torkade bort tårarna.
Jag gjorde inget för att hindra honom.
Jag menar - om Nema hatade mig, vad var det för poäng att fortsätta kämpa emot honom? Percy skulle ändå rädda världen och yadda yadda... det kände jag på mig.
En oroväckande grej jag märkte som näst var att Luke hade slutat stryka bort de salta dropparna ur mitt ansikte och att han istället stirrade intensivt på mig.
Shit.
Mina misstankar var bekräftade när han böjde sig närmare mig.
Närmare -
våra näsor var fem centimeter ifrån varann, holy shit!
Ännu närmare -
kände hans andedräkt på läpparna
Och så nuddade våra näsor varandra och han böjde sig framåt och -
"LUKE!" Mirandas smått ilskna röst studsade i det lilla utrymmet omkring oss och Luke drog sig undan.
Äntligen vågade jag andas ut och dolde lättnaden som sköljde över mig. Hjärtat bankade fortfarande och Luke fuktade sina läppar innan han vände sig mot Korptjejen som passat på att blänga ihjäl mig när Luke hade vänt ryggen mot henne.

Strax efter att Miranda lämnat mig kom två andra halvblod ned mot mig. En av dem tog mig i nackskinnet och drog mig uppför trappan, medans den andra gick framför oss.
Det här var verkligen fånigt. Hur dum fick man vara? Fattade jag rätt så tog dem mig till Luke, vilket inte skulle vara så jävla poppis bland honom.
halvblodet bakom mig släppte taget om nacken. Min hand for upp mot stället han hade hållit, men han tog tag i min arm och vred bak den, medans han knuffade fram mig. Jag flämtade till av smärta, men fortsatte gå.
Mirandas kolsvarta hår syntes längre bort i korridoren. Hon pratade med snabb, och irriterad röst, ändå avvaktande.
Bakom henne stod han med en mordisk blick som om han helst ville vrida nacken av henne.
Luke.

När jag fick syn på Nemas flammande röda hår ville jag helst att marken skulle öppna sig så att jag kunde falla ner i Tartaros.
"Vad vill du ens?" frågade Luke snäsigt och Miranda vred på händerna, som om hon var sotis och nervös på samma gång.
"Vad vill du?" frågade Nema syrligt. "Stänger in mig i en cell? Wow."
Hen kollade inte åt mitt håll, men jag såg att Nema visste att jag var där.
"Fråga den", sade en av halvbloden som släpat på Nema uttråkat.
Den. Som om Nema var ett värdelöst djur.
Nävarna knöt sig och jag grävde ner naglarna i handflatan.
"Eftersom att allt är meningslöst kan du väl lika gärna spöa skiten ur mig", svarade hen trotsigt men uppriktigt och det kändes som om det var riktat mot mig, som om hen hoppades att det sved.
Och det gjorde det.
"Nåväl", sade Luke efter en stunds tystnad. Han knäckte knogarna innan han vände sig mot mig, med ett litet, slugt flin på läpparna. Ögonen lyste och det smälte något i mig.
Gudars, Hazel. Håll ihop.
"Ska du inte önska mig lycka till, babe?"
En djup rodnad vällde upp på mina kinder och jag öppnade munnen för att säga något, men inget kom ut. Bara en högljudd andning.
Lukes flin växte och innan jag hann reagera pressade han sina läppar mot mina.
Jag andades in utan att andas ut när hans mjuka läppar verkade dra ut livet ur min kropp och mina knän blev svaga.
Och så, trettio sekunder senare, drog han sig ifrån mig och leendet på hans läppar var större än någonsin.

Det gick som ett rus av rädsla genom mig. Ja, rädsla. Inget jag kunde förklara.
Luke vände sig om mot mig, men jag kollade bara häpet på honom. Trotts att jag hade anat nått sånt där så var det en chock.
Hazel lutade sig mot väggen bakom henne, hon såg minst lika chockad ut som jag kände mig. Led hon? Gillade hon det?
"Du..-" Flämtade jag, men kom inte på nått att säga.
Han kom emot mig med tunga steg, precis som när han Tryckt upp mig mot väggen med händerna runt min hals.
Jag stod som fastklistrad kvar där på stället, även fast resten av mig ville springa därifrån med Hazel.
Efter vad som känts som evigheter knöt han näven och riktade den mot min axel.
Smärtan slog i efter någon sekund. Jag knep ihop ögonen och tog mig för armen med min andra hand.
Han tog ännu ett steg fram och satte knäet i sidan på mig.
Jag snubblade bakåt, och ramlade ned på rumpa. Precis som att få en stenhård boll i magen, bara hårdare.

Sekunden efter ryckte jag ur min trans och gjorde ett försök att rusa efter Luke, men de två halvgudarna som släpat dit på Nema drog tillbaka mig och jag undvek nätt och jämt (till Mirandas besvikenhet) att slå i väggen.
"JÄVLA IDIOTER!" vrålade jag och det var riktat mot Luke, för att han misshandlade Nema, Nema för att hen lät sig misshandlas, halvbloden för att de stoppade mig från att hoppa på Luke, på Miranda... för hon var en allmän stor idiot.
"Du borde fan va glad!" sa Miranda hetsigt. Hennes ögon glödde och hennes löppar var uppdragna i en morrning, likt Lukes.
Vanor smittar av sig, I guess.
Den idioten stal min första kyss.
Det fick mig att hata Miranda ännu mer - hon sa åt mig att vara lycklig medan Nema misshandlades för att Lukes läppar hade varit på mina.

Jag var tacksam; Hazel brydde sig.
En metallisk smak hade spridit sig i munnen, blod. JAg gjorde mitt bästa för att få ur blodet ur munnen, medans jag långsamt kröp undan från Luke. Jag ville bara vinna liite tid att återhämta mig.
Jag hann se honom ta sats och sen flög ena foten in i mig. Smärtan flammade upp som eld inuti, och lungorna tömdes på luft. Anfått kippade jag efter luft. JAg lyckades vända mig om på mage, spottade ut blodet som samlats som en flod i munnen på mig, sen luta huvudet mot golvet. '
Det dansade stjärnor framför ögonen på mig, och ett illamående sköljde över mig. Jag andades med korta, snabba andetag. Ändå kändes det som att inget av luften verkligen var luft. Det hjälpte inte. ¨
Jag hörde svordomar i bakgrunden; Hazel som skrek på Luke och någon annan som verkade svära på henne. Miranda?
Ett skratt också. Ett mycket närmare mig.
Luke placerade sin fot på min vrist, tryckte ner den och vred långsamt om den.
Ett KNAK hördes, och sen kände jag bara smärta. När jag öppnade ögonen låg armen i en konstig vinkel.
Jag försökte öppna munnen, men jag fick inte ur mig ett ord.