~Bayrios~ [Fantasy Roll]

Arya nickade kallt. Freja var långt ifrån lika vänlig som Erik, men hon hade rätt, nu när kriget äntligen var över måste de gå skilda vägar. Garudier till Söder och Letoyaner till Norr. Antagligen skulle de aldrig se varandra igen, kanske var det bra, kanske var det dåligt? Arya visste inte. Men vad hon visste var att var och en skulle återgå till det liv och det hem de haft före Mongralernas invasion. Många hade förlorat närstående, familj och vänner som de mist i stridandet, men livet för de som överlevt måste gå vidare och slaget som utkämpats till historien.

Arya tog ett par steg tillbaka från Letoyanerna och hatarin. Hon skulle vara tvungen att stanna kvar i gläntan och vänta på Parvati ett tag till innan hon kunde bege sig tillbaka hem till Söder. Tillbaka till palatset och hennes gamla, vanliga, ensamma liv.

Arya stod tyst en liten stund och såg efter Freja, Erik och hatarin när de försvunnit mot Letoyanernas läger. Det kändes konstigt inom henne, tomt på något sätt. Den korta stund hon haft med Erik några minuter tidigare hade antagligen varit de sista hon haft med honom i hela sitt liv. Vid den tanken kändes det som om något inom henne gick sönder. Något på insidan skrek av sorg, skrek att hon måste rusa efter Freja, stoppa henne ifrån att föra bort Erik till Norr igen. Men Arya rörde sig inte. Hon stod bara helt stilla och såg dit hon senast sett den Letoyanske prinsen med de vackraste gråa ögon hon någonsin sett.

När Parvati kom tillbaka och berättade att både Ravi och Aryas morbror och kusin överlevt stridandet och återvänt helskinnade till Söders läger gjorde Arya inget mer än att nicka och följa med tillbaka mot lägret. Hon sade ingenting under hela resan tillbaka och för ovanlighetens skull gjorde inte Parvati det heller.

Då de två vänninorna var framme hos sitt folk i Söders nu halvt nerpackade läger möttes de av en mycket ilsken och orolig drottning. Både Parvati och Arya skälldes ut direkt och Parvati var på vippen att börja gråta igen men Arya sade inte ett ljud under hela tiden. Hon nickade ett par gånger men sade aldrig emot eller ursäktade sig för vad hon hade gjort. När drottningen till sist lät kvinnorna vara lämnade Arya Parvati att ta hand om sig själv och Daya och gick som i trans mellan tälten tillbaka till sitt eget. Där föll hon ihop på sin hängmatta och stirrade upp i tälttaket utan att röra sig ur fläcken tills tyget försvann och ersattes av mörker och drömmar om en blond, Letoyansk prins med de vackraste ögon Arya någonsin sett...

Arya slog upp ögonen och stirrade upp i tälttacket. Nånting var annorlunda. Utanför tältets väggar kunde hon höra ljuden från när det Garudiska stridslägret i en snabb takt packades ihop. De söderländska soldaterna gjorde sig redo att äntligen få återvända hem till sina familjer och närmaste, fira sin vinst och sörja sina förlorde. Arya kunde höra på ljuden att de, trots de många förluster folket lidit, var muntra denna morgonen. En del sjöng eller visslade glada visor, andra skrattade högt utan bekymmer och de som inte gjorde något utav detta lät ändå glada på rösten då de talade. Men Arya var inte glad. Inom henne fanns av någon anledning mer sorg och smärta än glädje och lättnad. Trots att ingen närstående till henne hade dött eller skadats i stridandet kändes det som att hon förlorat något. Något mycket värdefullt hon inte kunde leva utan. Det kändes konstigt tyckte hon. Men det konstiga var inte känslan i sig. Det konstiga var att Arya inte kunde komma på vad det var hon förlorat. Hur mycket hon än ansträngde sig för att försöka förstå sin egna känsla och minnas vad hon förlorat kunde hon inte komma på nånting hon haft innan men som hon gått miste om i kriget mot Mongralerna. Det ända som visade sig i hennes sinne när hon sökte efter anledningen till sin sorg var Erik. Hans vackra ögon, blonda hår och varma leende dök upp varje gång Arya försökte tänka på vad hon saknade. Men Erik kunde väl ändå inte vara upphovet till hennes konstiga känsla? Hur kunde han vara det? Även om Arya medgav att hon saknade den Letoyanske prinsen väldigt mycket var det omöjligt att han skulle orsaka så mycket saknad inom henne. Hon kände honom knappt och han var ju vid liv!

Efter en lång stund av grubbande hit och dit utan att komma någon vart gav Aryas mage ifrån sig ett bestämt ljud som talade om att den krävde mat ögona böj. Arya reste sig ur sin hängmatta och drog för första gånge på länge på sig sina vardagskläder hon inte haft sedan dagen innan kriget bröt ut. Det kändes otroligt skönt att få på sig sina bekväma, mjuka, vanliga kläder igen efter flera dagar i den hårda, obekväma stridsklädnaden. Därefter smög hon tyst ut från sitt tält för att leta reda på ett mattält och tysta sin sin hunger.

"Arya? Arya!" Arya ryckte till andra gången Parvati ropade hennes namn, "Arya, vad är det med dig? Du har suttit och stirrat rakt fram i snart tjugo minuter utan att ens röra vid din frukost!"
Arya såg sig omkring.
"Har det gått så lång tid?" Frågade hon och greppade långsamt den bit bröd hon hade framför sig. Men hon stoppade den inte i munnen utan lät den bara ligga orörd i sin hand. Parvati såg från Arya till brödet och tillbaka på Arya. Utan förvarning rykte hon maten ur handen på sin vän och tryckte in den i hennes, förvånat öppna mun.
"Hmpf...? Pajvati!" Arya spottade ut brödet på marken och vände sig förargat mot väninnan igen, "Parvati! Du kan inte bara trycka in saker i min mun sådär!"
Parvati snörpte på munnen och antog en sur min.
"Du måste äta, vi ska resa hem idag och då behöver du energi!" blicken mjuknade, "Arya, vad är det med dig idag? Ända sedan du vaknade har du bettet dig som om du inte är där, vilket inte är likt dig då du alltid är överdrivet vaksam och medveten om allt som händer runt omkring dig! Vad tänker du egentligen på?"
Arya funderade en kort sekund på om hon skulle berätta för Parvati vad som snurrat i hennes huvud hela morgonen. Men hon beslöt sig för att hålla tyst.
"Jag är ledsen Parva, jag är antagligen bara trött efter allt som hänt de senaste dagarna." Hon tog upp det som fanns kvar av brödet och stoppade det i munnen. När hon svalt fortsatte hon; "hur mår Priyanka?"
Parvati var tyst en liten stund innan hon svarade.
"Hon är väldigt ledsen såklart, båda hennes bröder dog på samma dag och de hittade aldrig Hasin's kropp igen." Parvati gjorde en paus, "Jag tänker gå och se till henne så fort du ätit klart, vill du följa med?"
Arya skakade ledsamt på huvudet.
"Priyanka har aldrig gillat mig precis så jag tror det är bättre om du går ensam, men hälsa och beklaga sorgen från mig."
Priyanka var en av de många personer föraktade Arya och trodde på det falska ryktet om hennes demoniska bakgrund. Hennes far och äldre bror hade båda förlorat sina huvuden efter ett kidnappnings försök på Arya som barn.
Parvati nickade och reste sig från marken.
"Ses senare," sade Parvati och lämnade Arya själv med det sista av sin frukost.

Resten av morgonen flöt på. Så snart Arya ätit upp sin frukost och packat ihop sina saker gjorde hon så gott hon kunde för att hjälpa till att plocka ner övriga delar av lägret. Men det var svårt. Så snart hon kom fram till ett tält på väg att plockas ner tystnade alla som redan var där. De hoppades alla på att hon skulle gå sin väg och hjälpa till någon annan stans. Men när Arya inte gjorde detta blev stämningen mycket spänd och det så uppenbara föraktet mot drottningens systerdotter blev ännu tydligare. Ingen ville komma i närheten av Arya eller ens röra vid något hon vidrört. När hon bad någon att hjälpa henne bära något gav de henne först en förfärad eller ilsken blick innan de motvilligt gjorde som de blev tillsagda. Alla var noga med att inte röra prinsessan. Vanligt vis skulle Arya inte brytt sig om denna typen av behandling, men av någon anledning smärtade det henne förvånansvärt mycket. Efter den korta tid hon umgåtts med Erik, som inte kände till något om hennes bakgrund eller visade något som helst förakt emot henne, hade hon nästan glömt bort hur mycket folk avskydde henne tillbaka bland Garudierna. Arya suckade. Dessa tankar fick bara saknaden för den Letoyanske prinsen att växa.

Morgonen gick över till förmiddag och nu var äntligen hela lägret nerpackat. Arya satt upp på Daya och ställde sig bredvid sin kusin längst fram i ledet tillbaka till Söder. Om några timmar skulle hela det söderländska folket vara tillbaka i sina hem och gamla vanor tillbaka i Söder. Arya tog ett djupt andetag och manade på Daya.

får jag vara med och rollspela