Prs med Wolf

Minosa började bli irriterad på hamnskiftarnas diskusion.
"Och jag är snyggare, kom igen! Det är lönlöst att diskutera det här för det spelar ingen roll! Det finns hundra tals vakter, soldater, adelsmän- och kvinnor, tjänare, slavar, kungligheter, köpmän, bönder..." Minosa pausade, "Vad jag försöker säga är att går vi dit blir vi upptäckta nästan direkt och det ställer till mer problem än nytta för både oss och Anaid! Det var fel av mig att ens ta upp blodrummet jag borde inte nämnt det..."
Astrid ställde sig vid Minosa.
"Vi vet ju inte ens vart tunneln är och vad händer om Anaid kommer tillbaka medan vi är borta? Det är är inte någon bra idé!"

Anaid blev mer och mer stressad ju längre tid det gick. Hennes bröder bevakade henne konstant, var hon än såg. När klockan närmade sig nio kom Anaid på vad hon skulle göra.
Med hjälp av magi drog hon åt sin korsett, hårdare och hårdare tills hon inte kunde andas längre. Hennes plan var riskabel men det var den ända hon kom på. Efter några sekunder började rummet snurra och Anaid kunde inte sitta upprätt längre. Hon föll bakåt i stolen och med en duns ner i det kalla stengolvet.
Det sista Anaid kom ihåg var Claude och några adelsherrar på huk runt henne.

Rascal ville inte erkänna det, men Minosa hade rätt. Det var lönlöst. De hade ingen chans att ta sig in på slottet. Allt de kunde göra var att hoppas och fortsätta lita på att Anaid skulle kunna ta sig ut själv.
Tiden som följde blev jobbig. De satt alla runtom i gläntan och tystnaden var påtaglig. Shams frustration övergick sakta till depression och han vilade huvudet i händerna med en uppgiven min. Aimil försökte få tiden att gå fortare genom att samla på sig olika växter och örter hon kunde hitta. Rascal satt på marken med benen uppdragna under sig och stirrade ihärdigt på platsen han senast sett Anaid.

Anaid satte sig upp med ett ryck samtidigt som hon tog ett häftigt andetag. Hon såg sig om i rummet hon var i. Det var hennes eget gemak. Tur.
"Det var på tiden! Vet du hur länge du var medvetslös?" Claude's röst ljöd från andra sidan rummet. "En hel timme! Klocka är redan tio! Vad tänkte du på när du drog åt korsetten så hårt? Du är redan förlovad!"
Anaid svarade inte. Hon satt helt stilla och bara andades. Att kvävas till medvetslöshet var fruktansvärt.
"Säg något så jag vet att du är vid medvetande"
Anaid svalde.
"Jag lever" hon tog ett djupt andetag och ställde sig vid sin säng, "Står det vakter utanför? Var är mina bröder?"
Claude såg förvånat på Anaid.
"Lugn och fin nu Anaid, nej det står inte vakter utanför, Norman var och såg till dig för tio minuter sedan, Vagn och Adam förbreder för attacken och du måste vila"
Anaid hade ingen tid att förlora.
"Claude, säg till mina bröder att jag...hmm...behövde frisk luft, okej? Men bara om de frågar lämna inte mitt rum före midnatt, sen är du fri att göra vad du vill..."
"Va? Om jag inte visste bättre trodde jag att du skulle rymma..." längre hann inte Claude innan Anaid satt uppflugen i det öppna fönstret, "Du milde Anaid? Vad håller du på med!?"
Anaid vände sig om och log.
"Jag ska träffa någon" sedan hoppade hon rakt ut genom fönstret och sprang vidare mot mötesplatsen i skogen.
Kvar stod Claude och såg efter henne i fönstret.

Sham var den första som upptäckte det. Han reste sig upp så plötsligt att Aimil tappade ormbunken hon höll i.
"Jag hör någon!" utropade han och gick fram till Rascal. Han spetsade öronen och kunde mycket riktigt höra de nätta stegen från en ung kvinna. Om han höjde ansiktet kunde han känna den söta, behagliga doften av Anaid. Han sken genast upp och reste på sig. När Anaid anlände tvekade han inte utan omfamnade henne hårt.
"Jag var så orolig", viskade han och andades in doften av hennes nytvättade hår. Aimil gick fram till dem med ett leende.
"Vi var alla oroliga. Vad hände?" sade hon och Rascal slet sig från Anaid för att titta på henne.

Under tiden hon sprang tappade Anaid båda skorna och upptäckte att hennes högra fot var stukad efter fallet. Det var nätt och jämt att hon kunde spring därför tog det extra lång tid att komma fram. Väl vid mötesplatsen hade hon så ont i hela kroppen att hon knappt kunde stå. Kvävningen hade kostat mer än vad Anaid trodde och den stukade foten skiftade i en blå-lila svulnad. Hon var mycket andfådd när hon kom fram och då Rascal kramade henne så hårt kände hon det komma upp genom strupen. Så fort han släppte taget om henne vände hon sig bort och kräktes.
Sedan sjönk hon ner mot ett träd och såg på alla runt omkring henne.
"Jag...andetag...möttes...i...andetag...porten av...andetag...Vagn" Minosa och Astrid satte sig brevid Anaid.
"Såja, ta det lugnt Anaid, börja med att andas, sen kan du berätta vad som hände" Minosa lade en lock av Anaid's hår bakom örat på henne.
Anaid satt stilla och andades i nästan fem hela minuter innan hon svalde och började berätta.
"Jag möttes i porten av Vagn, han tvingade mig att fixa till mig till middagen på kvällen" Anaid nickade mot sin klänning, "Kung Halvvar och massor med hertigar var där, de diskuterade ett anfall nu inatt...mot varglägret"
Anaid gjorde en paus och såg på Rascal.
"Jag visste att jag inte kunde stanna och vänta tills de gett sig av så jag använde min magi till att..." Anaid rodnade, "Dra åt min korsett tills jag inte kunde andas...jag svimmade och vaknade upp en timma senare i mitt gemak tillsammans med Claude, så jag hoppade ut genom fönstret och stukade foten..."
Hon drog upp klänningen så att man kunde se den svulna vristen.
"Sedan sprang jag hit" Anaid försökte resa på sig men föll direkt.
"Vi...måste varna din far Rascal, de tänker anfalla nu om en timma med fyra gånger så mycket män som vargarna hade när de anföll slottet förra gången...som hämnd för mordet på min far"

Först blev Rascal rädd att det var hans kram som hade fått henne att kräkas och han kunde inte hjälpa att känna sig lättad när hon berättade att det var korsettens fel, vad nu det var. Hans hjärna hade inte registrerat orden hon sagt innan dess och han kunde inte förstå Aimils och Shams förskräckta miner. Han skulle just fråga vad problemet var när Anaid berättade om kungens planerade hämnd. Rascal flämtade till. Han hade visserligen förväntat sig att människorna skulle anfalla, men han hade aldrig trott att det skulle ske så snart.
Aimil dolde paniken hon kände genom att vara praktiskt och skära av en bit av sin kjol och använda den som ett provisoriskt bandage åt Anaids fot. Hennes känslor sken dock igenom när hon drog åt för hårt och var tvungen att lägga om det. Sham tycktes ha problem med att välja en känsla att känna, hans min gick från arg till förvirrad, till rädd. Till slut talade Rascal.
"Jag, Sham och Aimil ger oss av direkt."

Anaid kved när Aimil klämde åt det provisoriska badaget. Vanligt vis skulle en liten stukning inte varit några problem att hela men kvävningen hade tagit alla krafter att överleva för tillfället så Anaid kunde inte använda någon magi.
Efter en liten stund testade Anaid att resa på sig igen. Denna gången gick det bättre. Hon provade att gå på foten, det gjorde ont men det gick, om någon timma skulle hon ha krafter nog att hela sig själv igen.
"Nej Rascal, vi följer med, jag kan fler detaljer om attacken, tekniker och mål, jag måste följa med! Dessutom kan ni inte lämna oss här, då är vi verkligen dödsdömda alla tre" Anaid skakade på huvudet, vilket hon inte skulle gjort då efterslängar av kvävningen visade sig och hon föll ihop på marken. Fortfarande vid medvetande satte hon sig snabbt upp igen och log ironiskt.

Rascal tvekade. Han hade litat på henne och det hade slutat med hennes tillfångatagning. Och det var ändå människoterritorium. Om hans far fick syn på henne skulle hon förlora huvudet. Å andra sidan hade hon en poäng. Han hade ingen egen information om anfallet.
Sham hjälpte Anaid upp på fötter igen och höll kvar en arm bakom hennes rygg ifall hon skulle bli yr igen.
"Om vi går in i lägret på den västra sidan är chansen liten att vi träffar på din pappa", sade Aimil som om hon hade läst Rascals tankar.
"Det är minst bevakat och längst bort från din pappas tält." Rascal nickade eftertänksamt. En av vargarna som han delat tält med hade vaktskiftet på den västra sidan så här dags. Kanske han kunde övertyga honom att låta dem passera?
"Okej, men ni håller er bakom oss och gör inget utan att vi säger det. Särskilt inte du Anaid", sade han, påmind om Anaids häftiga temprament gentemot hans fader.

Anaid suckade och grep tag i en gren för att få bättre balans.
"Okej, okej, vi...jag ska inte göra något...dumt, men vem ska vi varna om inte din far? Han är väl Amiral och ansvarig för militären?" Minosa och Astrid glodde med stora ögon och öppna munnar på var sida om Anaid.
"Vad är det?" Frågade Anaid irriterat.
"DU BARA RÅKAR STÖTA PÅ AMIRALENS SON?" Minosa slog handen för pannan, "Och blir jättebra vän med honom direkt? Anaid! Du är halv-brorsdotter till kungen och dotter eller nu mera syster till den huvudansvarige för kungliga armen!"
Anaid ryckte på axlarna.
"Ja" hon suckade, "Jag reagerade på precis samma sett när jag fick reda på det också, men det spelar ingen roll! Släpp det bara!"
Minosa skakade på huvudet och blängde, först på Anaid sedan på Rascal, men sade inget mer om saken.
"Så, ska vi ge oss av?" Sade Anaid och vände sig till hamnskiftarna igen.

De började gå i ett raskt tempo. Vargarna hade helst sprungit, men med Anaids fot var de tvungna att gå långsammare.
"Jag känner en av vakterna. Om vi kan övertyga honom kan han säkert ta oss till pappa", sade Rascal och hjälpte Anaid över ett omkullvält träd. Det var en aning mer komplicerat i verkligheten, men Rascal lämnade det ute. De hade motvind, så lyckligtvis kände de lägrets dofter innan det kände deras och sällskapet hukade sig och saktade in.
"Vänta här", viskade Rascal och gick i förväg. Han hörde vargens steg en sekund för sent. I ett virrvarr av rödbrun päls rullade de nedför en backe och ut i en sänka. Rascal gjorde sitt bästa för att hålla de vassa tänderna borta, men fick ändå en hel del bitmärken.
"Eoin! Eoin, lyssna! Vi har inte mycket tid!" skrek Rascal och flämtade av vargens tyngd över hans bröst.
"Snälla, låt mig förklara mig, om du fortfarande vill döda mig efteråt ska jag inte kämpa emot", bad Rascal och Eoin tvekade. Det räckte för Rascal. Med en kraftansträngning tvingade han ner vargen på rygg och satte sig gränsle över den. Eoin kämpade vilt ett tag, men det var uppenbart vem som var starkast. Till slut gav han upp och återtog ursprunglig form. Ett runt ansikte med rödbrunt hår och matt gröna ögon såg upp på Rascal.
"Du är en förrädare till flocken", sade han och blängde på Rascal.
"Jag vet, men ni har en större fiende på halsen just nu. Människor är på väg för att anfalla. Vi behöver prata med min far." Eoin såg snett på honom.
"Vi?"