Magic Bounty (PRS)

Peter gjorde som Anna sade och lade brevet i lådan. Sedan gick de hemåt. Trots det Anna sagt kände Peter sig betraktad. Han vände sig om flera gånger, men såg aldrig mer än en skugga. Plötsligt hörde han fotsteg från minst tre människor, alla kom bakifrån. Peter snurrade runt och knuffade Anna så att hon hamnade bakom honom. "Vem där!?" ropade han och hans hand sökte sig instinktivt till höften, men hans kniv var inte längre där. Tre killar i ungefär samma ålder som han själv steg hotfullt fram från skuggorna. De verkade inte fulla och de såg målmedvetet på dem. Om Peter varit själv skulle han ha flytt, men han kunde inte lämna Anna. "Vad vill ni?" morrade han och knöt nävarna. De var snart omringade och killen närmast Peter svarade. "Vi vill bli av med en mördare", sade han och och de andra killarna nickade instämmande. "Jag vill inte slåss", svarade Peter lågt och visade upp sina handflator för att visa att han var obeväpnad. "Men vi vill!" skrattade killen närmast Anna. "Oroa dig inte", fortsatte den första killen. "Vi kommer inte att döda dig... Och vi kommer inte att skada Anna. Vi skulle aldrig göra något mot vår polares syrra", sade han och gjorde ett plötsligt utfall. Peter skulle försvara sig, men killen som varit tyst tacklade honom och han föll till marken. Han lyckades ta emot med händerna så att han undvek skador, men på marken var han utsatt. "Ta Anna!" röt den första killen och den andra killen greppade hennes armar bakifrån och höll fast henne. Peter försökte ta sig upp och hjälpa henne, men fick en spark i bakhuvudet. Den tysta killen gjorde samma sak och sparkade honom i sidan. Den första sparken hade gjort Peter yr och han kunde inte göra annat än att kura ihop sig, skydda huvudet och vänta på att de skulle sluta.

Anna märkte det först inte. Hon bara log och fortsatte hålla hans hand, tills han började vända sig om. "Vad är det?" undrade hon oroligt och kände också samma känsla utav att vara förföljd. Hon kände hur hennes hjärta bankade snabbare och önskade att hennes hus bara kunde synas, men vägen kändes otroligt lång nu, och det hade blivit mörkt fort. Hon såg ingen men det gjorde henne bara oroligare.
När Peter plötsligt knuffade henne bakom sig flämtade hon till och såg sig omkring. Snart såg hon killarna. Alla var Sams vänner, det visste hon, men Sam var inte där. Hon insåg snabbt vad som skulle ske och kände panik. Hon ville inte att Peter skulle bli skadad, och att han inte skulle skada någon, det var risk att han blev utslängd i sådana fall. Men hon tänkte aldrig lämna honom.
"Låt honom vara!". När de tacklade Peter till marken snyftade hon till. Innan hon ens hann lyfta handen tog en av killarna tag i henne och höll hårt fast henne. Hon försökte slita sig loss och snyftade mer. "Nej! Gör inte honom illa! Han förtjänar inte det här! Sluta!". Hon blev mer och mer hysterisk tills hon mindes sin magi. "Jag är inte ens ledsen för det här!". Hon visste att de alla var ickemagiska, det var därför de och Sam hade kommit så bra överens med varandra. Snart skrek killen bakom henne i smärta och släppte henne. Hon gjorde snabbt samma sak mot han som sparkade Peter i huvudet och hon försökte sedan knuffa undan den sista killen. "Sluta!". Hon lyckades bara knuffa honom lätt och det fick nog honom att tappa humöret. Han knuffade henne hårt, väldigt hårt, ifrån sig. Hon ramlade baklänges och slog med huvudet först i marken. Hon svimmade inte, men hon kände hur allt snurrade och gjorde ont. Tårar rann sakta nerför hennes kinder. "S-sluta...".

Peter var fortfarande yr och öm och det gjorde ont att andas, men det hindrade inte honom från att ställa sig upp när killen vid Anna knuffade omkull henne.
Peter ställde sig över henne och framför killen.
Utan ett ord, men vreden brinnande i ögonen, spände han armen e.och körde sin knutna näve rakt i hans ansikte.
Han kunde höra hur näsan knäcktes och killen föll bakåt med ett vrål av smärta. Han höll handen för näsan och blod droppade på marken. De andra killarna kved fortfarande av smärta och Peter såg sin chans.
Han drog upp Anna och flydde. Adrenalinet dämpade den värsta smärtan och trots att han brutit ett revben och fått en mindre hjärnskakning sprang han fortare han någonsin.
De sprang genom staden och nådde snart Annas hus.
Peter stannade vid dörren och kollapsad

Anna andades långsamt och tungt och försökte fokusera blicken, men det var svårt. Hon såg dock den suddiga figuren av Peter som stod över henne, för att skydda henne. "Nej..." mumlade hon. Hon ville inte att han skulle göra illa någon, även om det var för att skydda henne. Men det var försent, även i hennes virriga tillstånd hörde hon knakandet av killens näsa.
Hon kände sedan hur han drog henne upp och gjorde sitt bästa för att hålla sig vaken, men snart tappade hon medvetandet. Då de nådde huset så öppnades snart dörren och Maria och Mark fick stoppa sig själva för att inte råka springa över Anna och Peter. Hon flämtade till och Peter lyfte snabbt upp Anna och bar henne in och la henne i sin säng innan han kom ut och tog Peter. Det var med lite mer besvär men snart låg han i Sams säng.
Maria kollade under tiden till Anna, men bedömde att hon bara behövde vila. Hon tog sig till Peter och stoppade in ett litet piller in i hans mun för att få honom att vakna och placerade sina händer på hans bröstkorg för att börja hela honom.

Peter öppnade långsamt ögonen. Omgivningen var suddig och han hade svårt att fokusera blicken.
Han hade ont och kände ett tryck över bröstet.
Han böjde på nacken, men sjönk tillbaka när världen började snurra. "V-var är jag...?" sade han hest och grimaserade då smärtan i bröstet blev värre. Han mindes att Sams kompisar hade attackerat dem och att Anna använt sin magi på dem.
Han mindes att han hade slagit en kille efter att han knuffat Anna, men efter det var allt dimmigt.
"Anna...", viskade han och slöt ögonen.

Maria såg oroligt på honom då han öppnade ögon och uppenbart var i smärta. Hon hyschade honom och fortsatte hålla händerna över hans bröstkorg. Innan hon kunde koncentrera sig dock så hörde hans fråga. "Du är i ditt rum...Det är jag, Maria. Anna är i sitt rum och...sover. Hon måste ha slagit i huvudet, men hon blir bra. Men du, har ett brutet revben, var tyst så läker det".
Hon koncentrerade sig sedan och Peter skulle kunna känna hur smärtan från revbenet försvann. Hon placerade sedan händerna på hans huvud för att försöka lindra hjärnskakningen. När hon var nöjd såg hon på honom igen. "Hur känns det? Och vad hände? Vi fann er båda avsvimmade utanför dörren!". Hon lät väldigt orolig. "Ni har slagits med varandra väl?".

Peter tog ett djupt andetag då han kände hur smärtan lättade och när han öppnade ögonen stod världen stilla.
Han tittade upp på Marias ansikte och reste sig upp i sittande ställning. Han lade en hand över bakhuvudet och återkallade alla minnen från kvällen. "Vi... Vi lämnade ett brev. När vi gick hem träffade vi några av Sams vänner... De ville att jag skulle ge mig av... De anföll oss och sedan..."
Peter stelnade till och hans hand föll till hans sida.
"Jag slog en av dem. J-jag... Jag måste lämna byn nu...", sade han och började skaka. Han kände tårarna bränna i ögonen. "Jag lovade mig själv att bättra mig för Annas skull, men..." Han gömde ansiktet i händerna i grät tyst.

Maria log lätt då hon märkte att hans smärta hade minskat. Hon satte sig bredvid honom på sängen och fortsatte se på honom och lyssnade noga. Hon suckade djupt och la lugnande en hand på hans axel. "Lugna dig Peter..Du försvarade bara dig, och Anna. Du kommer inte tvingas lämna byn för det, jag lovar. Men Sam däremot...". Hennes ögon blixtrade till. "Han är i stora problem...Han var kanske inte med, men jag anar att han hade något med detta att göra". Hon skakade på huvudet. "Sov nu, jag tar hand om Anna. Ni behöver inte jobba imorgon. Vila bara upp er så ni fortfarande kan gå på festen, jag vet att Anna skulle bli besviken över att missa den". Hon gick sedan ut ur rummet och in till Anna.

Peter behövde inte övertalas.
Han var lättad över att han inte skulle utvisas och utmattad efter dagens händelser.
Han tackade Maria och tog av sig kläderna så snart hon gått. Han kröp ner i sängen igen och stängde ögonen.
Inom några minuter sov han djupt.

Nästa morgon var både Maria och Mark borta. Men bredvid Peters säng fanns en tallrik med frukost och en lapp från Maria. "Peter, både jag och Mark jobbar. Stanna inne nu tills festen börjar och ta det lugnt. Anna har inte vaknat någon gång än och du får gärna titta till henne och se till att hon äter något. Ta hand om er, Maria".
Inne i sitt rum hade Anna precis vaknat. Hon hade också en tallrik med mat bredvid sin säng. Hon stönade lätt till och tog sig för huvudet och satte sig upp. Det gjorde lite ont, och hon kände att hon hade en liten bula i huvudet.