Spring innan de tar dig (Öppet)

Dawn hoppade in i bilen brevid Aravis. Hen uppskattade att hon beklagat sig över situationen vilket fick hen att inse att Aravis faktiskt hade brytt sig om tiden de spenderat tillsammans och kom ihåg hur hen kände kring sin uppgift som genmanipulerad. Hen tittade på Emory och såg skadan när Cealena påpekade det. Cealena verkade trött, även om hon själv inte riktigt ville medge det till de andra.
"Jag kan köra annars" svarade Dawn. "Är varken trött eller skadad så känns logisk" la hen sedan till. Dawn ögon svepte över de andra i bilen och insåg sedan hur det såg ut. Den enda som faktiskt hade någon anledning att lita på hen var Aravis och i den situationen som hon var i nj var det inte sannolikt att ens hon litade på hen.
"Fast vid närmare eftertanke så litar ni kanske inte tillräckligt på mig för att låta mig köra" filmade hen.

"Yep, jag kör", svarar Dakota utan vidare. Faktorn att han fick som han ville utan att faktiskt säga något var faktiskt roande. Så han går rakt över tillbaka till jeepen och märker att Mina verkar ha varit redo att rusa ut. För att fly eller skjuta? Det har han ingen aning om. Han är glad över att det löste sig utan onödigt våld dock. Han sätter sig vid ratten och tar vant tag i ratten.

Han känner sig plötsligt otroligt säker, självsäker nästan. Som om han kan göra vad i helvete han vill. Kanske för att han rent hypotetiskt kan det. Hans kraft tillåter honom det, men han tror det är mest på grund av att han vet att han kan köra. Körning är lättare än att skjuta åtminstone.

Mina stängde bildörren och kurade ihop sig till en liten boll.
Gud. Det här var första gången hon faktiskt kände sig som en liten tre-åring.
Hon visste inte vad det var med henne som fått henne att känna så. Det hade bara kommit.

Mina var trött. Det kände hon. Så det hade antagligen varit det.
Hon vände sig mot mannen som satt sig bakom ratten.
"Ehm.... Du.... Är det okej att jag sover lite?"
Det kändes konstigt att fråga det.
Men.... Hon kunde inte veta om dom snart skulle stanna eller om hon behövde vara vaken.
Men utan att vänta på svar så somnade hon.

Celaenas och Dawns ord gjorde att Emory log lätt. Det var tydligt att de inte kände honom särskilt väl och utan att säga någonting om hur de båda verkade tro att han var svag så pressade han istället ned gasen. Ifall de ville nedvärdera honom så var det deras problem. Han visste bättre. Och ifall inte Celaena lät bli att insistera på att ta hand om hans skottskada, skulle han tillslut ta saken i egna händer. Dessutom hade han inte ont. Även om han verkade bränna ut smärtstillande snabbare än en människa så hade det ännu inte slutat värka. Och även om det hade det så var det inget han inte kunde hantera.
Dawn kastade han en blick i backspegeln innan han vände den framåt på vägen åter igen. Tog upp radion med sin oskadade hand och räckte den bakåt till hen.
”Se till att vara till nytta istället”, sade han med ett leende i rösten. Han förstod sig inte på Dawns förmåga, visste inte vad hen kunde och inte kunde göra men det var värt ett försök.
”Sov”, sade han efter en stund till Celaena. ”Det finns inget du kan göra för någon av oss förtillfället. Och du är ingen nytta till oss ifall du är helt utmattad.”
Fortfarande med blicken på vägen drog han in ett djupt andetag. Det började bli dags för några svar eller eftersom att de nu hade timmar framför sig, ifall de inte stötte på problem så kunde de lika gärna tala.
”Så”, sade han något frågande. Det var inte ovant för honom att lirka ur information men han föredrog att vara rak. Frågan var vad som skulle fungera bäst. Han fann att det var enklare att få information genom att låta deras tungor lossas något med alkohol och i och med att han inte påverkades på samma sätt så brukade det fungera. Men inte alltid. Och aldrig med en genmanipulerad. Det fanns sätt att få dem att tala men Emory trodde sig att det skulle få hela gruppen att vändas emot honom. Och det var inget han ville. ”Vad vet ni om den ökända fristaden?”
Han var inte riktigt bekväm. Trots att Aravis inte var mer än en människa och med även Dawn i hans rygg fick det honom att känna sig hotad. Blottad och han visste hur lätt det skulle vara för dem att ta hans liv i det ögonblicket vilket fick det att krypa i honom. Han var inte van vid att lita på människor på det sättet. Lägga sitt liv i deras händer.

Gwen nickade åt Dakota och slängde över bildnycklarna till honom. Hon gav Emory, Celaena och Dawn en sista blick.
"Ni leder", sa hon, innan hon gick runt och satte sig i passagerarsätet i bilen hon kört tidigare.
Hon gav Mina en kall blick, då de yngre kvinnan stängde bilddörren efter sig igen. Varför hade hon öppnade den till att börja med? Men Mina kurade hop sig till en boll i baksätet och Gwen orkade inte fråga högt. Eftersom den unga lönnmörderskan stannat i bilen kunde det inte vara allt för viktigt.
Hon vände blicken mot Dakota istället. Han verkade självsäkrare nu än vad han gjort tidigare. Det fanns något nytt i hans blick som Gwen noterade nästan lite missnöjt. Men hon var tvungen att lita på honom tills vidare. Så länge hon inte såg honom direkt i ögonen var det någorlunda säkert.
"Ja, sov", svarade Gwen på Minas fråga, även om det verkade ha varit riktad till Dakota. "Jag tänker också vila ett tag", la hon till och sjönk ner djupare på sätet. Pistolen la hon på magen för att ha den inom räckhåll.
"Försök att inte få oss dödade", kunde hon inte låta bli att tillägga, innan hon med ett kyligt leende på sina läppar slöt ögonen.

Aravis såg på radion som gick från Emorys hand till Dawn utan att säga ett ord. Inte så att någon hade frågat henne? Hon visste inte ens att den var sönder. Nej, tydligen var det bättre att fråga en för dem okänd genmanipulerad. Hon bet ihop och vände blicken ut, ut i den tomma natten då Emory startade bilen.
Hon undrade om det alltid skulle vara såhär. Eller vadå alltid? Hon skulle inte precis stanna här med dem, ensam var man stark och hon kunde inte lita på dem. Hon kunde inte ens lita på Dawn, vem visste hur hen förändrats.
Men så var det med hennes ben och hon hade trots allt Celaena att tacka för det. Hon var smart nog att inse fördelen med att stanna kvar här tills benet var läkt.
"Ökända fristaden?" mumlade hon för sig själv vid hans fråga och kastade sedan en blick på honom genom backspegeln innan hon svarade ordentligt.
"En stad för genmanipulerade. Jag är inte genmanipulerad och inte välkommen där. Har inte precis brytt mig om att ta reda på något om den." svarade hon kort och vände åter blicken ut, hon borde egentligen sova nu, det fanns inget annat att göra.
Hon visste inte mycket om den, samtidigt hade hon hållit sig undan från allt levande för att inte bli infångad eller dödad. Så hon hade inte fått reda på något och hade heller inte varit så intresserad. Hon visste dock att den låg någonstans i norr.

"Har inte gjort det än...", mumlar Dakota och gasar faktiskt. Den ligger i norr och just nu är det lite väl långt söder enligt Dakota. Fast möjligheten att de kan komma dit allihopa med bensinnivåerna i jeeparna är nog väldigt låga. Dessutom skulle de säkert behöva irra runt ett tag innan de faktiskt hittar dit. Kort sagt, de kommer säkerligen tömma bensintanken innan de hittar staden.

Något Dakota faktiskt vet är att det ligger ett flertal olika center för mutanter, inte riktigt träningscenter. Han tror det kan finnas ett eller två sådana... eller var det för människor? Dakota vet att han har varit på något laboratorium i norr. De utförde ett flertal tester på honom, tog prover och sådant. Mest standard saker för honom. Dakota är en bra förare, han minns väldigt klart att han kört runt i cirklar på slöa dagar med de få andra mutanter som han räknat som sina vänner. Vänner kanske är att ta i, de var han och tre andra som tvingats ihop för att de inte hade någon annan att vara med. Forskarna var inte speciellt givande sällskap.

Celaena suckade och tittade ut genom fönstret. "Inte till någon nytta?" Det fanns något konstigt i hennes röst. Hon började le. "Det var länge sedan." Och det var sant. Hon hade alltid behövts. Om inte av andra så behövde hon alltid sig själv. Att fortsätta gå. Att hitta mat. Att försäkra sin egen säkerhet. Att inte vara till nytta var en lyx hon inte hade haft råd med sedan en evighet. Flera månader. Hon var ständigt omringad av saker som behövde göras.
Men Emory hade rätt. Hon var inte till någon nytta just nu och hon lät sig själv fyllas av lättnad i en liten stund. Bara en liten stund av att inte ständigt vara på sin vakt... vilket hon fann hysteriskt med tanke på att vare sig hon nu kom överens med Emory eller inte så hade han mördat en oskyldig person. Mer eller mindre oskyldig åtminstone.
Men Aravis ord höll henne vaken. "Nej... det skulle vara ett högkvarter för rebeller, Aravis. Fristaden är tänkt att välkomna alla. Människor såsom genmanipulerade. Jag tror till och med det finns fler människor än genmanipulerade för att vara ärlig. Kan tänka mig att det är ett familjeområde. En människa blir ihop med en genmanipulerad och vill inte riskera sitt liv genom att hålla den genmanipulerades hand... jag tror flera familjer bor där", förklarade Celaena och kunde ärligt talat inte föreställa sig att staden inte skulle tillåta människor. "Eller forskare som ångrat sig, eller helt nya forskare, som hjälper de genmanipulerade vars dna har vänts emot dem. De som får epilepsiliknande anfall på grund av fel... Jag blev misslyckad men att ha blivit en fel genmanipulation har större och värre konsekvenser", sade hon i svagare ton. Hon rös nästan vid tanken på hur hennes kropp skulle vändas emot henne och till slut bli hennes död. Hon hatade den tanken. Hon ville mer än gärna hjälpa forskarna i fristaden om hon kunde...
"Säg till när någon lyckas fixa radion", sade hon sedan innan hon lutade huvudet mot den svala fönsterrutan.

Dawn tog emot radion och nickade mot Emory. Tydligen var radion sönder och det var hens uppdrag att försöka laga den. Hen öppnade upp baksidan av den och tittade ner i den. Allt var kaos, som om någon annan försökt laga den.
"Vem har totalt fuckat upp denna?" frågade hen och tittade sig omkring i bilen och suckade djupt. Hen försökte reda ut hur det skulle ligga för att kunna identifiera felet.
"Vad är det som är fel? Ingen mottagning eller vad?" frågade hen Emory för det verkade som att det var han som visste något om radion.
Den ökända fristaden, mycket rykten och väldigt lite fakta. Dawn visste knappt något om det mer än vad hen snappat upp på gatan, men det var inget hen litade på var sant. Riktningen som denna fristaden skulle ligga har hen hört alla riktningar. Trots det hade hen hört mestadels folk säga att det ligger i norr, dock var detta inget som hen var säker på och därmed inte tänkte dela med sig av.

Aravis lyssnade förundrat på Celaenas ord.
"Välkomna alla?" mumlade hon lågt och såg ut genom fönstret. Om hon skulle se något, eller kanske för att slippa se på de andra.
"Det skulle vara en ovanlig känsla." konstaterade hon och kastade en blick fram på dem som att i framsätet och sedan på Dawn. Något litet hopp kanske hon kände, att hon kanske skulle vara välkommen någonstans. Att kunna få sova och vila någonstans utan att veta att man kunde dö under natten.
"Det låter dock mer hoppfullt. En blandning av alla som är emot regeringen. Skulle vara skönt att inte vara själv." konstaterar hon och visar lite av den otroliga ensamhet hon kände. Den ensamhet säkert många av dem kände bara Aravis mer. Hon var svag det visste hon, svag i jämförelse med dem. Hon låter blicken vila på Dawn och hon ler snett.
"Av alla vi plocka upp är jag glad att det var du som kom med." hon tystnar och sluter tillslut ögonen, hon behövde sova, behövde mer sömn än de alla.