Nya halvgudar

Nathaniel följde bekymrat Estelles blick mot Keiron. Hon var helt klart rädd för den gamle kentauren. För Nathaniel kändes det konstigt, då Keiron var en av de mest omtänksamma och snälla personerna han träffat, men sedan tänkte han på Estelles kropp, på skadorna hennes far orsakat henne. Han bet argt ihop käkarna när han tänkte på det. Där fanns säkert Estelle rädsla för Keiron. Hon applicerade säkert bara den rädsla hon måste känt för sin far - och möjligtvis andra - på kentauren.
Ju närmare de kommer huset, desto närmare går Estelle honom. Han vill lägga en arm runt henne, men vågade inte. Men när de stannar får han mest känslan av att Estelle skulle vilja kliva in helt bakom honom och gömma sig.
Nathaniel ger Estelle en något orolig blick, som han sedan vänder till Keiron, för att han ska förstå att allt inte är som det ska med Estelle. Kentauren mötes hans blick förstående.
"Nå?" säger han i lugnt ton till Estelle. Hans blick är stabil, men Nathaniel kan ana en orolig rynka mellan hans två ögonbryn. "Vill du förklara vad som hänt och vad du tror dig veta?"

Estelle ser inte på någon av dem, att hon alls stod kvar var jobbigt bara det. Hon hör Keirons fråga, men höjer inte blicken. Hela Estelle är blek och stel, beredd till flykt. Hon tar ett djupt andetag men kan inte svara direkt utan tystnar innan hon börjar om igen.
"Det var en dröm." börjar hon svagt och tystnar.
"Ja?" svarar Keiron uppmuntrande även om det inte lät så för Estelle.
"Jag drömde om mig och Nathaniel. Vi var i en grotta, jag kom inte ut. Nathaniel var i fara, jag kunde inte komma åt honom, jag försökte." Estelles röst kvävdes och hon tystnade. Hon kunde inte få fram ett ljud till och så Keiron rörde lite på sig ryckte hon förskrämt bakåt.
"Percy då?" frågade Keiron lugnt och stannade då han märkte Estelles reaktion och utbytte ännu en blick med Nataniel.
"Jag vet inte, jag hade bara en känsla att han inte var kvar här. Han var borta, långt borta, vatten, mörker." Estelle började tala osammanhängande, fick inte fram mycket mer. Men hon stod dock fast kvar även om det tycktes kräva all hennes energi just då.

Nathaniel spände sig när Estelle berättade om sin dröm. Trots att han redan hört delar fick det ändå det att gå rysningar nerför hans rygg. Det var för likt hans egna dröm, och han förstod precis hur Estelle måste ha känt.
Dock verkade hon ta den här drömmen mycket hårdare än vad han gjorde. Eller så var han bara mer van att dölja sina känslor. För drömmen hade skakat om honom också.
Nathaniel mötte Estelles blick när Keiron frågade om Percy. Han försökte se lugnande ut, men hans blick var nog lika frågande som kentaurens. Men när hon började tala osammanhängande kunde han inte hålla sig längre. Han la snabbt en arm runt hennes axlar och kramade åt.
"Det är okej", sa han mjuk och lugnande. "Kom, sitt ner"
Han ledde henne till en av stolarna som står längs väggen. Han satt sig ner bredvid henne, och släppte inte taget om hennes axlar. Han strök sin hand upp och ner hennes arm i en lugnande rörelse.
Han såg upp på Keiron och mötte hans oroliga blick. Nathaniel vände blicken mot Estelle igen, och svalde.
"Jag drömde också inatt", sa han och såg upp på kentauren. "I princip samma sak som Estelle"
Keirons rynka mellan ögonbrynen blev djupare.
"Enda skillnaden verkar vara att Percy inte var med i min", fortsatte Nathaniel och sneglade på Estelle innan han såg upp på kentauren igen.
Keiron stirrade ut i fjärran. Han verkade tänka intensivt, innan han vände blicken mot dem igen.
"Ta hand om henne", sa han och vände mot dörren. "Jag ska kolla hur det går med sökandet efter Percy"
Innan Nathaniel hann svara hade han travat ut genom dörren.

Det var först då kentauren försvann Estelle kunde riktigt slappna av. Hon lutade sig mot Nathaniel som om detta var naturligt. Det som egentligen inte alls var naturligt för henne. Att inte lita på någon särskilt inte en man. Men på något vis hade Nathaniel gått över den tröskeln, han hade fått hennes förtroende. Som nu, han bara höll om henne, tröstade henne. Hon drog djupa andetag, försökte skärpa sig. Sådär betedde man sig inte, man visade inte känslorna så, tack och lov hade hon inte fällt en enda tår i alla fall.
Då hon åter lugnade sig satte hon sig försiktigt upp och såg på Nathaniel.
"Förlåt, det var inte min mening att reagera så." sa hon något skyggt. Ett svagt leende började skymta i hennes ansikte. Leende för hans skull, för att hon gillade hans närvaro och leende för att visa att allt var okej med henne. Log man så visste folk att allt var bra och frågade inget, det visste hon.
"Vad betyder allt? Att vi har samma drömmar och det med Percy? Vad kommer ske?" frågorna var många, och hon gissade att inte ens Nathaniel hade svar på dem.

Nathaniel kände hur Estelle slappnade av och lutade sin lätta tyngd mot honom. Han kramade om henne och strök henne lugnande över ryggen. Hans bröstkorg fylldes av värme av hennes närhet, och han kunde inte låta bli att bli lite besviken när hon rätade på sig. Men han gav henne ett leende utan att visa sina känslor.
"Det är okej", sa han. "Det du precis gått igenom skulle göra vem som helst uppskakad". Han gav henne en försäkrande blick. Och rynkade sedan fundersamt på ögonbrynen när hon ställde sina frågor.
Han drog bort sin arm från henne axlar och lutade armbågarna mot knäna. Han placerade sin haka mot händerna och stirrade ut i luften framför sig.
"Jag vet inte riktigt", sa han långsamt. Han såg upp på henne. "Men något kommer behöva göras. Om Percy verkligen är borta, så måste vi hitta honom. Annabeth kommer åtminstone inte sluta förrän hon har hittat honom"
Han vände blicken framåt igen. "Vi får helt enkelt vänta och se. Att hitta Percy är prio ett nu"
Han reste på sig och höll ut en hand åt henne. "Tror du att du orkar följa med ut för att se vad som händer?". Han gav henne ett uppmuntrande leende, mycket för att dölja hur orolig han själv var.