Piraternas fånge(PRS)

Mona snyftade mer då hon hörde skotten. Det var hemskt, men samtidigt var hon väldigt lättad. Hon fortsatte gråta och kände att han kramade om henne igen. Hon kramade om honom hårt tillbaka, desperat och förtvivlat. Hon hörde hans röst och lyckades sluta snyfta och mötte hans blick då han lutade sin panna mot hennes. Det kändes skönt, lugnande. Hon lyssnade på hans ord och lyckades tystna helt och slöt ögonen igen. "Ja, han är borta nu" mumlade hon skrovligt. "Jag älskar dig Seamus" hon kysste honom mjukt och kärleksfullt innan hon reste sig med honom. Just då hon släppt honom skakade hon till igen. Det hade hänt så mycket att hon inte kunde ta in allt. Hon föll rakt in i hans armar, avsvimmad.
Fowl kom äntligen ut på däck efter all uppståndelse och stirrade på Mona en stund innan han sa något. "Ta henne till ditt rum Seamus, jag tror hon känner sig tryggare där" beordrade han innan han la armen om kaptenen.

"Jag älskar dig också." Mumlar Seamus till svar och hjälper henne upp från marken för att lyda Fowl. Seamus har en egen hytt nu också... lite rolig fakta. Inte lika stor som kaptenens med mycket större än vad Seamus var van vid och närmare övre däck än vad han var van vid. Han leder henne försiktigt dit för att lämna kapten och Fowl ifred. Han öppnar dörren för henne dock.

Det är fortfarande väldigt simpelt, han har åtminstone en riktig säng... dubbel till och med. Fast det är mindre viktigt. Han har någon möbel här och var. Det är bra för Seamus som inte riktigt orkar med allt utsirat och färgglatt som kapten har.

Mona vaknade snart till igen då de kommit in i hans rum. Hon tog sig sakta ner från hans famn men kramade än om honom och slöt ögonen. "Jag är så glad att allt är över".
Hon kramade honom en stund innan hon sjönk ner på hans säng, hon orkade knappt ens fråga ifall det var okej. Hon såg upp på honom innan hon drog ner honom bredvid sig. Hon ville känna honom nära, ville känna sig trygg. "Jag älskar dig" mumlade hon igen och kramade hårt om honom igen.
Hon begravde ansiktet mot hans bröstkorg. "Men han hade lite rätt" mumlade hon med smärtfylld röst. "Han gjorde mig till en hora, han utnyttjade mig och förödmjukade mig till och med inför andra, jag är inget bättre längre" mumlade hon.

"Jag har sett horor, Mona, du är inte en av dem." Svarar Seamus lika tvärsäkert som förut. Han bryr sig inte i vad hennes make gjort mot henne, förutom att han önskar att han borde gett honom en mer smärtsam död än så. Revolvrar råkar vara väldigt användarbara i många situationer... till exempel de när Seamus råkar behöva få bort någon han inte vill ha där. Han ljuger inte för henne, hon ser inte ut som en hora och han har sett sin del av hororna, han vet hur de beter sig, hur de klär sig och hur de kan ändras som kameleonter för att kunden ber dem om det.

Mona fortsatte krama om honom. Hon kände sig faktisk trygg då. Han var bland de få hon hade tilltro till nu. Hon hörde hans ord och logsvagt och släppte honom en aning så hon kunde se på honom. "Tack". Hon sträckte upp handen och smekte hans ansikte. Det var underbart att se honom, att känna vid honom. Det gjorde henne lycklig.
Hon böjde sig sen upp igen och kysste honom. Hennes händer gled nerför hans bröstkorg medan hon gjorde det och hon suckade nöjt mellan kyssarna.

Seamus besvarar kyssen utan att bry sig i något annat innan han känner hennes hand på hans bröstkorg och blir plötsligt nervös... inte nervös. Illa till mods. Som om det är fel, han vill verkligen dock, han vill verkligen bara låta henne fortsätta med vad hon än känner för men samtidigt känns det fel. Han tycker det är fel, hon har precis talat om att hennes förre man gjorde henne till en hora och sedan börjar de kyssa varandra. Han vet inte riktigt hur det ska tolkas. Han besvarar det ändå, låter det gå så långt hon vill ta det... fast samtidigt kommer han avsluta det om den här känslan inte ger sig då den stunden kanske, möjligen, kommer.

Mona fortsatte kyssa honom och hennes hand låg stilla. Hon insåg vilka signaler det kanske sände, men hon ville inte sluta kyssa honom. Det var för underbart att vara så nära honom. Men tillslut drog hon ifrån och lutade huvudet mot hans bröstkorg. "Förlåt" mumlade hon och slöt ögonen. "Jag inser hur illa det ser ut då jag nyss sa..." hon tystnade en stund. "Men jag litar på dig" sa hon tillslut. "Jag vet att du aldrig skulle bli som honom, aldrig skulle göra mig illa" fortsatte hon och gäspade sedan till. Hon var trött. Och det dröjde inte länge fören hon sov tyst mot hans bröstkorg.

Seamus låter henne vara, låter henne somna och känna sig trygg. Han stryker henne lätt över håret och gör sitt allra bästa för att vara lugn och försiktig med henne. Han hade väldigt många frågor, men ingen han egentligen visste om han ville ha svar på. Kapten har väl haft diskussioner med sin framtida make om Mona nu. De pågår säkert just nu och de kommer säker fortsätta tills långt in på natten med det också. Som skvallertanter, det är säkert därför kapten vill bli frälst. Så hon kan gifta sig bibliskt med Fowl.

Mona sov tyst och lugnt i några timmar. Hon hade varit väldigt trött av att rymma, träffa Seamus igen och bli av med sin make. Men hon var glad med, gladare än på länge. Nu skulle bara alla sår läka och allt skulle bli bra. Under natten började också skeppet sakta röra sig utåt från hamnen, de behövde ge sig av innan fler såg kroppen och kallade på polis.
Mona vaknade några timmar senare. Hon märkte först inte vart hon var. Hon trodde hon var 'hemma'. Hon kände armar om sig och stelnade först till av rädsla. Hon såg sakta upp men fick istället syn på Seamus. Hon suckade lättat ut och kramade om honom. "God morgon" mumlade hon och kysste honom. Hon mådde mycket bättre idag. Sakta ställde hon sig upp och sträckte på sig. Hon hade än den blåa klänningen, hon hoppades det fanns något annat hon kunde ha, vad som helst, klänningen var bara något hon fått från sin make, och hon ville glömma honom helt.

Seamus besvarar kyssen kvickt innan han reser sig. Det är egentligen av ren vana som han reser sig så snabbt han gör. Mestadels för att han brukar bli uppjagad ur sängen av någon, han ruskar på huvudet och drar ena handen genom sitt hår och den andra drar han nedför ansiktet för att väcka sig själv lite grann. Han hade somnat efter ett tag, väldigt lugnt faktiskt. Seamus kastar en blick på henne, den blå klänningen är fortfarande på henne. Hon vill säkert ha något annat eftersom hon sovit i den... fast det enda han har i sina klädlådor och skåp är för honom.
"Vi kan gå längre ned under däck om du vill hitta något att klä på dig istället." Säger Seamus med en vag gest mot hennes klänning.