Flygande giraffer!

"Förstår inte att du kunde tro det om mig Jag trodde du var död." Elionoras tårar föll nu med och hon föll på knä vid honom och grät hejdlöst. Hon hade saknat honom så, så mycket hade hon saknat honom.

Mattias kramade hårt om henne och grät nu han med av alla ord av smärta och sorg. "Jag var bara arg och ledsen, jag är änka nu, och rik".

"Änkeman" rättade hon honom en aningen roat och torkade ögonen.
"Har du varit gift?" frågade hon sedan förvånat och såg på honom.
"Jag bryr mig inte om rikedom, har du inte förstått det? Ska detta vara ett frieri?" flinade hon sedan till.

Mattias skrattade darrigt och nickade. "Jag såldes till en man osm gifte bort hans dotter med mig, men båda gick bort i sjukdom så jag har allt". Han nickade sedan. "Nej det är inget frieri, du ville ju aldrig bli gift igen.." mumlade han, han mindes det väl.

"Det var tråkigt att höra. Några barn?" frågade hon mjukt och drog upp dem båda på fötter glad att han mindes.
"Nej, du har rätt. Jag vill inte gifta mig med någon som tar min frihet ifrån mig. Jag vill veta min gåva med. Men allt kan inte bli som jag vill. Jag har en son som kallas för horunge och står fader okänd i kyrkoböckerna och en till på väg." sa hon med olycklig stämma. Ibland för att ha råd med mat hade hon varit tvungen att sälja sig.

Mattias skade på huvudet. "Nej inga barn...". Det hade aldrig blivit några. "Men jag är glad att de är borta, hon var tio år äldre än mig".
Han nickade sakta och såg sorgset på henne. "Men David är min?" sa han frågande och rörde sen försiktigt vid hennes mage.

Elionora nickade och la handen över hans.
"Ja, David är din. Men ingen vet inte prästen, inte han inte någon." sa hon och suckade, hon lutade sig mot honom, uppgivet.
Hon undrade om han ville ta emot henne, ta emot det ofödda barnet och alla de bekymmer.

Mattias kramade mjukt om henne och nickade sakta. "Ni kan stanna här..Jag ska se till att ni har det bra". Han kysste hennes hjässa.

"Tack, tar du till David som din?" frågar hon då hon inte hade hopp för det ofödda barnet. Men hon kunde inte begära något, att han ens ville ha dem där var bra, hon ägde inget längre.

Mattias nickade mjukt. "Det gör jag...Men vet han om mig?" undrade han sen. Han reste sig upp och borstade av damm från byxorna och hjälpte henne upp