PRS mellan HP_Maja och Harry-Potter-Bokslukaren

"Men var..." börjar jag, men tystnar. Jag ville inte visa Umbridge att jag led av det.
"Potter, fortsätt med ditt nu", säger Umbridge, och jag lipar åt henne i hemlighet.

En timma senare gäspar jag och är nära på att somna på mitt papper. De båda andra ser också trötta ut.
"Får vi snälla gå, professorn?", mumlar jag. Min handrygg svider och det känns som om jag doppat den i lava.

"Hm, jag antar det", säger Umbridge till min förvåning.
Vi mässar god natt som vanligt, och går trötta därifrån. Jag slickar på mitt sår och känner smaken av blod. Det är äckligt.

Jag känner hur blodet rinner ned för min handrygg, men jag är för trött för att bry mig.
"Läxorna nu då?", frågar jag.

"Orkar vi?" frågar jag, men när jag möter Hermiones blick tystna jag.
"Ni skulle ha gjort dem tidigare!" klagar hon, "ni har läxor tills imorgon, och ni kan inte skjuta upp mer!"
"Orka", stönar jag.

"Jag ska bara vila lite", mumlar jag.

Jag vet att st är viktigt med läxorna, oh eftersom Hermione förväntar sig mer av mig och Harry, ger jag med mig till sist. En av läxorna är Snapes, så jag tar den först. Jag får säkert ett K, tänker jag, och börjar med den urtråkiga efterforskningen om månstenar.
"Hermione, du råkar inte veta vad månstenar gör? Eller hur man kan hitta dem?"

Jag sätter mig med i en fåtölj och lyssnar med ett halvt öra på vad de andra har att säga. Hermione gör en lång predikan om att vi måste lära oss att göra våra läxor själva, men när hon tillslut ger sig och börjar informera oss om månstenar sätter jag mig upp och börjar anteckna lite.

(Shit, ledsen att det tagit tid. Trodde det var dig tur...)

(Ingen fara )

När uppsatsen äntligen är klar har vi fem minuter på oss att ta det lugnt. Jag och Harry går ut till Hagrid en stund. Han hade sagt att han saknade oss.