Från olika världar!

Jezebel tog sig med stapplande steg framåt, handleden bultade men han välkomnade smärtan, han visste att smärtan i handleden inte skulle bedöva smärtan han kände inombords men han hoppades att den skulle dämpas en aning. Doktorn stödde sig längs husväggen, bakom honom längre ner på gatan låg resterna efter två människor, han hade skurit upp dem, lemlästat dem och sedan lämnat dem, han var täkt i blod och det fanns knappt någon plats på hans kläder eller kropp som inte var blodig eller lerig, Cassians blod blandades med blodet ifrån främlingarna. Han hörde en hund skälla längre bort och för en stund ville han inget annat än att skära halsen av den för att den störde hans sorg, men sedan skakade han på huvudet, det var inte hundens fel att han sörjde och han skulle aldrig kunna skada djuret, det var människornas fel att Cassian dött, de hade upptäckt gift, de hade inte stoppat Alexis, ingen hade gjort något för att hjälpa honom, inte ens han själv. Jezebel sjunk ihop längs väggen, leran på gatan trängde in genoms hans kläder men han brydde sig inte, han märkte inte ens sirenerna som ljöd på gatorna längre bort. Han böjde huvudet och kände tårarna komma rinnande.
"Varför var du tvungen att dö?" sa han ner i sina händer. "Varför var det inte jag?"
Jezebel visste svaret, hans far ville plåga honom, det var inte svårare än så. Jezebel hörde fotsteg och reste sig genast upp, han såg inget men började springa bort ifrån platsen, han ville inte bli tagen nu, inte av någon, han var tvungen att hitta Alexis först och döda honom. Jezebel började röra sig mot en plats där de haft sitt högkvarter för något år sedan endast för att se om det fanns något kvar där.

Sol hörde ljudet och vände sig om, hon stod vid de två människor som precis förlorat sina liv. Det var Jezebels verk det visste hon, men skulle hon finnas vid dessa två skulle det vara hennes fel. Hon visste inte vad ljuden innebar, mer än att det innebar fara. Förra gången hon hört dem var vid branden, så vem visste vad detta betydde?
Hon försvann in på en annan gränd, Jezebel fick förtillfället ta vara på sig själv. Hennes instinkter sa henne att skulle ljudet komma fram till de döda människorna och hon skulle befinna sig där, skulle hon ligga pyrt till.
Gränden hon nu befann sig i var mörk och kall. Sol såg sig om men upptäckte ingen, vid dessa tillfällen önskade hon sin förmåga tillbaka mer än någonsin. Helt försvarslös var hon väl inte men nästintill om hon inte hade turen på sin sida. Hon gick tyst men hörde ljudet allt tydligare, skulle hon springa skulle det väl bli för misstänksamt, dessutom ville hon inte för långt bort från Jezebel när hon väl funnit honom.
Plötsligt tog någon tag i hennes handled och en stor mansfigur uppenbarade sig bland skuggorna, han såg på henne som han nyss funnit en guldklimp och drog henne närmare. Hans andedräkt var förfärlig, han stank alkohol och försökte hårdhänt ta sig innanför Sols skjorta. Sol såg på honom men var inte rädd, just detta gjorde henne sällan något. Hon flinar till och med en glimt i ögat skriker hon hjärtskärande på hjälp, med den försvarslösas röst. Hon hade hört steg i gränden och om mannen åkte dit för mord gjorde henne inget. Han tog tag om hennes mun för att tysta skriket, men stegen var på väg mot dem. Sol drar hans kniv i bältet och skär sig längst handleden. Blodet droppar och även mannen får på sig, han måste se ut som en mördare med. En mördare som våldför sig med, det bästa offret. Flera kom längst gränden och Sol spelade med, gjorde tarvliga försök att komma loss från den nu dödsförskräckta mannen. Kanske hon gjorde något dumt att locka dit dem, men de skulle inte vara efter Jezebel nu.

Ljudet av sirener dämpades desto längre bort han kom ifrån kropparna han lämnat, han tyckte sig höra ett skrik, kanske ifrån någon som funnit kropparna, men det var inte väsentligt vem det var som skrikit. Han stannade utanför det öde huset och gick bort till väggen som var täckt av murgröna, han tänkte inte ta huvudingången ifall den var bevakad, han tänkte ta den hemliga gången som ledde till hans rum. Jezebel sköt undan murgrönan och gick in i byggnaden. Den mörka gången sluttade uppför och han följde den tills han kom till sitt gamla rum.

Efter att ha sökt igenom hela huset stod han åter i sitt gamla rum, han hade inte funnit något, inget av värde iallafall. Han sjunk ner på sängen i famnen hade han en av Cassians tröjor, han hade nästan glömt hur liten mannen varit innan han fått Cassandras kropp. Jezebel hade händerna på knän när han slöt dem och skrek till av smärtan i handleden och smärtan över att Cassian var borta, doktorn sjönk ihop på golvet, han var utmattad av att dödat så många människor på en kväll, över att ha druckit, sprungit runt och smärtan han kände inombords. Jezebel såg ner på golvet som han låg på och sedan på skalpellen han höll i handen och drog den längs armen, ifrån handleden upp till armvecket, han fann ingen mening med att fortsätta utan Cassian.

Män kom inrusande i gränden och tog tag i mannen, ryckte undan honom från Sol som till och med lyckades pressa fram tårar för sakens skull.
Hon berättade osammanhängande och uppskakat hur mannen dödat de båda människorna och sedan var på väg att ge sig på henne. Det hela var självklart lögn men nu spelade hon ut allt. En av männen höll om hennes medan en annan band hennes arm. De fängslade och drog iväg med mannen som skrek och svor att han var oskyldig. Männen berättade att flera hade blivit dödade de senaste dagarna men att de var glada att nu funnit gärningsmannen. Sol spelade förskräckt av upplysningen och lovade männen att genast skynda hem, här vågade hon inte vara ute på gatorna mer. De nickade och snart försvann de och det där ljudet iväg.
Sol andades ut och sjönk för ögonblicket mot väggen, ett problem ur vägen nu var det bara problemet Jezebel som återstod. Hon torkade de falska tårarna och kom ut ur gränden och insåg var hon var och var Jezebel var, detta var Alexis hus, eller? Hon visste inte, inte heller visste hon hur lika hus kunde vara och sakta tog hon sig närmare så hon snart stod på gården.

Jezebel kände ett stadigt tryck över armen, men det kändes avlägset och främmande, han var omedvetande om vad som hände. Han såg Cassian stå framför honom och han sprang genast mot den andra mannen i tron att han var vid liv, men ju mer han sprang desto längre bort kom Cassian. Han skrek ut den andra mannens namn men Cassian reagerade inte och Jezebel kände en oförklarlig förtvivlan, den mannen han älskade svarade honom inte eller ens noterade honom.
Långsamt sjunk Jezebel ihop på en mörk gräsmatta, tårarna rann längs hans kinder och han hörde steg försvinna bort och när han tittade upp ifrån gräset var Cassian borta, i sin iver att försöka finna honom snubblade han på sina egna fötter.
Plötsligt vaknade Jezebel av att han slog i golvet, han hade på något sätt hamnat i sängen och någon hade bandagerat hans sår, han tittade ner på bandaget där blodet började tränga igenom, var det Cassian som gjort det? Den andra mannen hade räddat hans liv ett flertal gånger innan, kunde det vara han nu också? Var det han som precis lämnat rummet? Jezebel tog sig ansträngt upp på fötter, han såg på blodpölen på golvet, var det hans blod? Han tog stöd av väggen när han lämnade rummet ropandes på Cassian, någonstans måste den andra mannen finnas, han hade ju precis sett honom, eller var det inte Cassian? Men vem kunde det annars vara? Långsamt började Jezebel vandra genom huset rum och salar i jakt på Cassian som måste ha återvänt ifrån de döda för att rädda honom.

Sol kom in i huset och såg sig om, svaga minnen sedan hon var här sist. Men minnena behövde hon inte ha hjälp av här så länge hennes öron var i behåll. Hon kände på sig att Jezebel var där, kände hans närvaro och hörde även stegen. Hon hoppades att dessa var Jezebels, att han var okej och inte gjorde något dumt. Hon kände att hon var skyldig Cassian det, han hade faktiskt varit vänlig mot henne. Sedan hur det än var ville hon mycket hellre ha Jezebel i livet.
Hon tar sig upp för några trappor och får snart upp spår, blod. Sol blev orolig för honom, han hade väl inte skadat sig själv? Hennes steg blev snabbare och snart fann hon honom.
"Jezebel." sa hon lågt nästan viskandes.
"Gör inte detta, snälla." bad hon med mjuk röst, bevekande. Hon gick försiktigt närmare, rädd för vad han skulle göra, att han skulle springa eller gå till attack.
"Han hade inte velat det." sa hon lågt.

Jezebel vände sig om mot rösten som tillhörde en kvinna, Sol. Han såg förvirrat på henne, vad gjorde hon här? Han undrade om hon hade sett Cassian, hon måste ha gått förbi honom.
"Göra vad? Vad pratar du om?" sa han förvirrat och såg sig omkring i korridoren. "Vem hade inte velat det?"
Jezebel fortsatte gå och vände sig sedan om mot Sol.
"Såg du vart Cassian tog vägen, gick han förbi här?" frågade han och började öppna alla dörrar, han stödde sig fortfarande mot väggen och han kände sig yr, men han var tvungen att finna Cassian och tacka honom för att han kom tillbaka ifrån de döda för att rädda honom.

"Jezebel." sa Sol mjukt och tog försiktigt tag i hans oskadade handled, men så att han såg vad hon gjorde. Sol ville inte skrämma iväg honom få honom att försvinna. Sol var varm, hela hennes kropp tycktes koka och just nu ville hon bara få hem Jezebel i säkerhet så han kunde få hjälp.
"Kan vi inte sätta oss på soffan? Cassian vill inte att din arm ska se ut sådär." sa hon lågt och sa inget om att Cassian var död, hon gissade att det skulle vara förödande. Hon fick honom till soffan och såg upp i hans ögon.
"Får jag se på din arm? Den måste bli bra, se fin ut, eller hur?" sa hon lågt men kände förtvivlan inom sig, visste inte vad hon skulle göra. Hon frågade för hon mindes första gången de setts då hon inte fick röra vid honom, fast hon hade senare gjort det. Jezebel behövde bättre hjälp och hon hade inte sin påse med örter och liknande med sig, den var kvar hon Alexis.
"Lägg dig ner." fortsatte Sol och försökte få ner honom på soffan utan våld, han var illa däran.

Jezebel såg förvirrat på Sol som av någon anledning talade med honom som om han var ett barn, som om han skulle gå sönder av någon anledning, men nu när Cassian var tillbaka var allting bra, det fanns ingen anledning för henne att vara sådan här mot honom.
"Nej, Cassian la precis om det, rör det inte" sa Jezebel och drog armen med bandaget till sig och höll det tätt mot kroppen, han ville inte att hon skulle förstöra det Cassian precis gjort, han hade räddat honom genom att lägga om såret. Jezebel försökte putta bort Sol som försökte få honom att sätta sig ner.
"Jag måste hitta Cassian, Sol!" sa han och såg på henne och gick förbi henne. "Han är här någonstans i huset och om jag inte skyndar mig kommer han försvinna bort igen" sa Jezebel och började gå så fort han kunde ifrån rummet, han började röra sig mot utgången ifall Cassian hade lyckats ta sig ut på gatan.

Sol suckade och kom på fötter efter honom. Hon orkade inte med honom nu, men tänkte inte släppa honom ur sikte nu när hon äntligen fått tag på honom.
Varför skulle han försvinna från dig Jezebel? Är det inte troligare att han begett sig hem?" frågar hon med lugn röst. Hon borde verkligen få pris i att hålla sig lugn, vilket hon sällan var bra på. Hon visste inte vad som var bäst, men han behövde någon som betydde något för honom.
"Han kanske bara sökte efter katt? Katt är ju därhemma." försökte hon åter för att få honom hem, där fanns Marie, Katt och de andra. Hon hade en förhoppning av att Cassians kropp var borta med. Hon följde tyst efter honom och funderade på hennes nästa drag och vem hade bundit om Jezebels arm? Sedan var det där med att väcka döda till liv, men Jezebel nekade bestämt att Cassian var död. Hon visste i praktiken hur man gjorde, men allt var osäkert om det ens skulle kunna fungera och det var farligt, väldigt farligt.