Divergent

"Så ska vi klättra?" frågade hon glatt men suckade snedan.
"Glöm det, mina armar är inte till för att klättra med." muttrar hon och tar honom därifrån mot något som kallades spegelsal,men där vville hon inte ta sig in där var mörkt och läskigt.

Kai tvekade men log när hon gick iväg. Spegelsaöar var han inte heller särskilt förtjust i. "Karusellen kanske?" frågade han och pekade på en karusell i rosa och himmelsblått med en massa hästvagnar på. Även om här var läskigt måste Kai erkänna at karusellen var väldigt fin. Han drog med sig Sol och satte sig i en av vagnarna. Han klappade på platsen bredvid sig och drog upp taket som skydd för regnet som nu smatrade hårt mot plasten.

Sol tvekade ett ögonblick men hon ville inte bli mer blöt än hon var och drog upp benen under sig, de satt i vagnen under ett rosa plasttak och regnet smattrade allt mer. Sol huttrade lätt till då regnet drog med kyla men annars var det mysigt här vid Kai.
"Nu har jag berättat lite om min barndom, berätta om din." sa hon uppmuntrande och försökte hålla still sina hackande tänder.

Kai såg på Sol där hon satt bredvid honom. Det syntes att hon frös, skulle hon ha mågot emot att Kai kramade henne? Antagligen..
Kai funderade tillbaka. "Jag hade väl en ganska vanlig barndom..." mumlade han först. "Ehm...Bodde med min familj hos de tappra, tog hand om min lillasyster rätt mycket, utforskade Chicago på nätterna... Jag vet inte, det är inte något speciellt direkt."

Sol lutar sig försiktigt mot honom stel i kroppen att hon gjorde fel, men hon frös och ville ha värme.
"Vanlig och vanlig barndom det beror på var man lever den skulle inte vara vanlig för mig." mumlar hon och ser på honom nu lutade hon sig mot honom.
"Din lillasyster..." men hon sa inget då hon inte visste vad hon skulle säga.
"Saknar du dem? Din familj? Dina vänner? Din falang?" frågar hon istället med lätt oro i rösten.

Kai ryckte lätt på axlarna, han tänkte inte sin barndom som konstig eller ovanlig. Han var väl likadan som de flesta andra.. Kai såg ner på Sol med fundersam min. "Kanske det." sade han tillslut.
Han såg upp igen, ut på karusellen och tänkte tillbaka på sin familj. "Ja, jag saknar dem. Hela tiden. Inte mina vänner kanske, men min syster. Mina föräldrar och.. De tappra, helt enkelt." mumlade han och slöt ögonen.

Sol tog hans hand och tryckte den lätt som tröstande och stödjande. Hon visste inte vad hon skulle säga då hon inte saknade någon.
"Vi är falanglösa lagen är inte till för oss." mumlade hon och såg upp på honom.
"Du skulle kunna besöka din familj fast inte så någon märkte." sa hon åter och såg upp i taket där regnet än smattrade och var lätt lutad mot Kais bröst.

Kai kramade Sols hand tillbaka och log tacksamt. "De skulle inte låta mig, de skulle tjalla för våra ledare. Falang före blod du vet. " suckade han. "Men det är snällt att du bryr dig....tack." sade han sedan och såg ner på henne. Hon lutade sig mot hans bröst. Kai lade en arm om hennes axlar försiktigt. Det var lite kyligt, tänkte han, så hon behövde all värme hon kunde få. Kai suckade och såg åter ut på karusellen.

Sol nickade och suckade.
"Det är hemskt de är ändå din familj." mumlade Sol och log då han la armen om henne, det var mysigt och varmt. Hon som knappt hade kött på benen, var blek och mager frös lätt. Men hon hade fått i sig mer mat än någonsin förr och bara att hon fick röra på sig mer hade börjat väcka hennes kropp.

"Mm... Men det är så det är. Inget jag kan göra åt saken." svarade Kai tyst och såg ner i knät. Han kände hur Sols beniga axlar trycktes mot hans betydligt köttigare arm.