Tredje Världskriget

Nike kom fram efter henne och tänkte bara fortsätta fram. Hon visste inte om alla maskiner, allt som fanns och var därför inte beredd på detta. Hennes hjärta dunkade, nu var det bara att ta dem.

Akhiti drar Nike mot sig.
"Är du från vettet? Maskinerna kommer döda dig!" Viskar hon vasst. Inga människor fanns här maskiner fans det gott om.

"Kommer den?" sa hon och nu såg hon de små hålen och hon ser intresserat på den.
"Nålar." sa hon och la det på minnet och pekade uppåt istället där det hängde kedjor i taket att dra sig upp på och klättra över.
"Du får nog fortsätta." säger Nike besviket och bedrövat att hon inte skulle kunna. De muskler hon tappat var en besvikelse och hon kände sig svag och vek men hon skulle inte orka klättra upp där.

Hon bara nickar till svar. Hon hoppar upp och tar tag i en kedja med båda händerna. Hon häver sig fram och tillbaka och lyckas ta sig över.
Hon får lätt tag i besticken. Hon sätter skedarna i munnen och gör samma sak tillbaka. Snart är hon frame.
"Ska vi tillbaka nu frun?" Frågar hon artigt med en bugning.

Nike ser oroat efter henne, vem visste vad som mer fanns? Men allt verkar gå bra och hon himlar lätt med ögonen åt hennes bugning och tar åter upp pudret. Hon blåser och de röda strålarna syns åter.
"Visst vi har en minut på oss innan den öppnas." sa hon, så skyndsamhet var av nöden och snabbt börjar hon ta sig tillbaka.

Akhiti ger ifrån sig ett skratt och följer efter Nike.
Det påminner henne lite om dans där hon glider fram.

Snart är de framme och dörren var på väg att slå igen.
"Kom" flämtar Nike till och drar men Akhiti genom dörren som precis stängs efter dem och sedan snabbt över glasväggen som är på väg upp och snart är hon åter i matsalen med ett stort leende på läpparna.

Akhiti flinar.
"Nu, är vi klara!" Säger hon stolt och gömmer besticken på insidan av sin kimono.
Hon leder dem mot deras rum så hon kan byta om.

Nike skrattar lätt men då de kommer in i deras rum förändras humöret som en handvändning. Hon hade fått syn på klänningen och glansen i ögonen försvann och blev mörka och tomma på liv. Det kanske skulle bli enklare då hon var van? Men nu var det inte så.

Akhiti märker ändringen i Nikes humör och följer hennes blick, som hamnar vi klänningen.
Hon tar och lyfter upp den innan hon kastar den i sarkofagen.
Sen ställer hon sig framför Nike med händerna på höften.
"Nej, våga inte tänka på det nu. Den här dagen inträffar bara 1 gång varje år!" Säger hon bestäm, men man kan höra hur hon faktiskt är orolig för flickan.