The marauder's map [SV]

^ omg nej absolut inte det blir bara jättekul, ju förr desto bättre dessutom c;

Det kan inte hända för mycket när du skriver, det blir awesome hur du än gör^^

Det kan aldrig bli för mycket som händer.

Absolut inte! Det kan hända jättemycket i ett kapitel, med tanke på hur bra du skriver kommer det inte alls bli långtråkigt!..

Det kan absolut inte hända för mycket i ett kapitel.
Så skriv skriv skriv!!!

Tack till alla er som läser!
Det här hade absolut inte funkat utan er!



Kapitel 19 ~ Sirius försök
Jag möter Sirius blick.
Sirius' gråa ögon är blanka.
Jag vill skrika åt honom att säkert bara är ett missförstånd, men jag kan inte. Det är som om min strupe är knuten av en inre kraft.
Jag får en knytnäve i sidan och väcks ur mina dagdrömmar.
Någon nämner mitt namn.
"Va?"
"Vad tänker du på egentligen?" frågar Te.
"Sirius", svarar jag uppriktigt.
"Någon är kär", retas Peter.
Jag ger honom en mörk blick.
"Jag tänker på Bellatrix", säger jag funderande på vad Peter sa.
"Nån borde prata med honom", säger Lily.
Jag rycker på axlarna.
"Jag gör det", säger jag halvhjärtat och går fram till Sirius.
"Hej", säger jag. Än en gång möter jag Sirius gråa ögon.
"Du pratar med mig, va?"
"Ursäkta?" utbrister jag sårat.
"Gå bara."
"Kände du henne väl?" frågar jag istället och sätter mig bredvid honom.
"Henne? Nej." Han frustar och skakar på huvudet. "Jag hatar henne. Henne och hela min släkt. Gissa varför jag bor hos er", ler han.
Jag suckar lättat och klumpen i min mage, som jag inte ens visste att jag hade, löses delvis upp, delvis blir ännu tyngre.
"Varför är du så nere då?"
"Flickan, hon som dog, hon var något av en vän. Det är mitt fel", säger han och slår händerna framför ansiktet. "Jag skulle aldrig sagt något."
Jag kan inte annat än att kolla på honom.
För andra gången den här veckan visar han sig svag.
Det värsta är att jag inte kan trösta honom. Jag suger på att trösta folk.
Lo går förbi och jag ropar på henne. Hon kan trösta folk.
"Hjälp", mumlar jag och går.

Senare samma dag ser jag det något jag aldrig skulle få se.
Sirius sitter på en bänk utanför skolan, bredvid sitter Lo med ena handen i Sirius. De ler och pratar.
"Vad..?" frågar jag mig själv.
Lo ser mig, säger något till Sirius och springer sen mot mig.
Till min förvåning kramar hon mig.
"Tack, Kendra", viskar hon i mitt hår. "Jag trodde aldrig att du skulle göra något för mig."
Förvånat ser jag Sirius ge mig en blink. Han ser glad ut, trots allt som har hänt.
Sirius reser sig upp och går mot oss.
"Vad?" Jag fattar inget.
"Vi tar det en annan gång", säger Sirius.
Förvirrat går jag med Los fnittrande röst bakom mig.

"Jag är lite förvirrad här. Det har hänt för mycket på för kort tid", säger jag på middagen samma kväll.
"Samma här", svarar Lily.
"Speciellt när det gäller Sirius", inskjuter Te. "Han heter Sirius va?" Peter nickar fundersamt.
"Jo", mumlar han, mest för sig själv. Jag försöker få ordning på alla trådar i min hjärna, utan större framgång.
Sirius-tjej-död-Sirius-tjej.
För Sirius egen skulle hoppas jag på att ingenting händer mellan Lo och honom.
"Förlåt, jag är så dålig på namn", ursäktar sig Te.
"Du lärde dig mitt fort", påpekar jag.
"Jag är ju med dig, inte med Sirius", säger han, och jag säger inte emot.
"Syn om Sirius. Men konstigt att han aldrig sa något till mig om henne", tänker jag högt.
"Privatliv", säger någon tyst. Jag blir sårad över kommentaren men håller mina känslor osynliga.
"Jag läste aldrig hela artikeln", erkänner jag. "Stod det några namn?" Peter och Te ser ut som frågetecken så Lily svarar:
"Elizabeth Merrith. Ja, och Bellatrix då."
Vi sitter ett tag i tystnad.
"Jag måste plugga", säger jag och reser mig upp.
"Vänta, jag kommer", säger Lily och skyfflar in den sista gaffeln potatis i munnen. Jag ler och väntar på henne.

På fredagen sitter fortfarande Lo med Sirius.
Ärligt talat vet jag inte riktigt hur deras relation fungerar.
Ibland beter de sig som om de inte känner varandra, och ibland som om de känt varandra sen de var två år gamla.

På eftermiddagen sitter jag, Te, Peter och Lily under ett träd på skolans område.
En kylig vind blåser förbi, så jag huttrar till och drar min kappa tätare om mig.
"Kall?" frågar Te och lägger en arm om mig. En rysning går genom min kropp och jag får en obehaglig känsla av att jag har gjort samma sak tidigare.
Men jag nickar, jag är ganska kall.
Den här gången är det inte Peter, tänker jag för mig själv.
Egentligen är det lite konstigt. Med Peter, som jag känt i halva mitt liv, känns det fel, fel, fel, fel. Men nu, nu när jag sitter här med Te, har jag inte alls samma obehagliga känsla.
Också något jag ryser över.
Jag vänder mig mot skolan och ser Sirius komma gående, och för en gångs skull är han ensam.
Peter, som också har sett Sirius, säger:
"Alla tröttnar på honom nån gång", och ler.
Sirius vänder riktning och går med bestämda steg mot James och Remus.
"Korkskalle", säger jag och slår min ena hand för ansiktet.
"Inte hans smartaste drag, nej", fyller Peter i.
"James gör inget dumt, han är en schysst kille", säger Lily och ler som en byfåne.
Te håller sig utanför diskussionen, förmodligen för att han inte känner någon av de utsatta.
"Vad gör han nu?", säger Peter när Sirius stannar vid James och börjar vifta med armarna i luften. Det är tydligt att han pratar högt.
Jag skakar plågat på huvudet.
Remus flyger upp på fötter och drar upp du stav. Han trycker den mot Sirius strupe och låser hans kropp - utan magi.
"Nej, nu", säger jag och gör en ansats till att resa mig upp, men blir hindrad av Te som tar tag i min arm.
"Skulle han göra det för dig?", frågar han så jag sätter mig ned.
"Nej, nej, nej", mumlar jag. "Nej. Men nån måste göra något, det där är inte likt Remus."
"Sannerligen inte", säger Peter förbluffat.
James kollar upp mot Remus, men gör inget. Det ser ut som om han njuter av allt.
Samtidigt skriker Remus så att jag hör det, även om jag sitter en bra bit ifrån.
Sirius ryggar tillbaka och jag ser att flera nyfikna ansikten vänder sig mot Sirius och Remus.
"Det här har jag gjort förut", säger Lily och jag förstår precis.
"Jag går", säger jag, och går. Jag vill inte se vad som kommer hända.
"Kendra!", ropar Remus välbekanta röst när jag går förbi lite närmare än nödvändigt.
Jag blundar och drar ett djupt andetag. Det är känns som om det är helt tyst och jag vet att alla kollar på mig.
"Kendra!", ropar han igen och jag vänder mig om.
Precis som jag anade kollar alla på mig. Te ger mig en svag skakning på huvudet.
Jag kollar rakt in i Remus ögon och det är som om tiden stannar. Det är som om det bara är han och jag i hela världen.
"Kendra", ropar han ingen.
Jag slår ned blicken mot min fot och lyfter den ett steg mot Remus.
"Vad?", säger jag när jag kommer fram till honom.
"Han", Remus nickar mot Sirius, "säger att du", han nickar mot mig, "skickat honom", han nickar mot Sirius igen, "för att du", han nickar mot mig ingen. Remus pratar så långsamt att jag tappat intresset.
"Snabbare tack", avbryter jag.
"Kort sagt; vill du be om ursäkt?", frågar han.
Jag släpper inte Remus blick. Jag blir knäsvag, men visar inget.
Jag vet vad Sirius vill, han vill få oss samman igen. Men jag vill inte bry mig. Jag vill inte vara med honom nu.
"Kom Sirius", säger jag utan att släppa Remus blick.
Remus viker inte ens undan blicken när han knuffar Sirius mot mig.
"Spring. Han mördar dig", väser jag till honom. Sirius har ett sår på sin läpp, förmodligen eftersom Remus slagit honom.
"Vet du vad", säger jag och vänder mig mot Remus. Jag tar några steg mot honom och fortsätter samtidigt som jag går, "jag ångrar inget jag har gjort. Speciellt inte angående dig", jag jag petar till honom på bröstet.
Remus öppnar munnen på ett förolämpat, förbannat sätt.
Folk han börjat bete sig så konstigt.
Jag vänder mig om - Sirius har redan gått - och börjar gå ingen.
Jag hinner inte långt förrän jag får något kastat på mig.
Förbannat vänder jag mig om, men någon drar tag i min arm och vänder mig tillbaka.
Förbluffat kollar jag upp på Peter, och Lilys röda hår avslöjar att hon är där med.
Peter vänder mig rätt igen.
"Du." Först tror jag att Remus pekar på mig, men inser snart att det är Te han pekar på.
Te backar flera steg. Jag kan se att han är livrädd.
Vad har Remus gjort med honom?, frågar jag mig själv.
Remus går lite framåt och gör en ansats att bryta sig igenom muren vi skapat runt Te.
"Håll dig borta Lupin", säger jag. Det känns som om någon sticker in en kniv i mitt hjärta när jag säger det. Lupin. "Håll dig borta." Jag betonar varje ord.
"Vet du vad Potter", säger han och det känns som om någon vrider om kniven, "vänta tills du får veta mer. Du kommer ångra allt då."

Bääääst

GAH MER JA DÖR


Men kooooooom igen var inte så korkade alla!!
Åååååååhhhh jag älskar den ♥

Väntar tålmodigt^^

Bäst!!!!

Kan knappt vänta tills nästa del kommer!
Men Majaluna har rätt: väntar tålmodigt...