Om du visste sanningen [Dramione]

Jag döööör!!!! Så himla bra!!!u

Nej, det är hemskt kan inte hans pappa vara bara snäll mot honom för en gångs skull? Så gryymt bra verkligen !!

Snälllllllllllaaaaaa kan du skriva ett kapitel om dagen

Det var superbra

JÄTTEFANTASTISKTULTRASUPERBRA!!!!!!!

Tack för alla underbara kommentarer!!!
Jag tror nog inte jag kan det..
Jag har ju mitt boklig att tänka på med

Här kommer ett litet kapitel till nu då!


Kapitel 25 ~Olyckan
Dagen innan julafton hade allt fortfarande gått väl, vilket fick mig att vela vara med mamma hela dagen.
"Ska du inte gå ut lite?" Frågade hon när jag satt och bredvid henne i biblioteket på eftermiddagen.
"Jag mår bra här, tack."
"Är det något?" Frågade hon.
"Nej." Svarade jag oberört och knöt nävarna så att inte handsvetten skulle avslöja mig.
Plötsligt drog en drömmande känsla tag i mig. En röst i mitt huvud sa åt mig att gå ut, och min kropp gjorde som den sa.
"Vart ska du, Draco?" Hörde jag mammas avlägsna röst, och jag hörde mig själv svara:
"Jag går ut." En annan röst i mitt huvud sa åt mig att sitta kvar, men den andra rösten var för stark. Pappa gick förbi med en glimt i ögat. "Släpp mig!" Försökte jag skrika, men inte ett ord. Jag tog ett steg utanför dörren som slog igen och gick i baklås bakom mig. Då släppte rösten mig och jag stod där och huttrade. Jag visste inte om det smartaste var att gå någon annan stans eller stå kvar, risken var att det skulle ramla ned något från taket.
Efter flera kalla minuter tog jag mig i skinnet och försökte ta ett steg framåt.
Steget avlöste en rad händelser. Dels kände jag en outhärdlig smärta som spred sig ut från foten upp i min kropp. Dels hörde jag ett skrik, om det var mitt eget visste jag inte. Och jag tyckte att jag såg en siluett i skuggan under ett träd.
Sen kom mamma och pappa springande och jag föll ned för trappan. Snön dämpade fallet, men det gjorde ont.

Jag vaknade i ett vitt rum, jag antog att det var ett sjukhus. Allt var vitt. Väggarna, sängen, bordet. Sängen som jag låg i var mjuk och man sjönk ned en halvmeter, och det var nog därför jag hade vaknat. Mamma satt bredvid sängen på en stol och sov. Hon hade huvudet lutad mot handen och munnen var halvöppen.
Jag kollade på klockan som stod på bordet på andra sidan av sängen. Den visade 05:08. Jag suckade och lutade mig tillbaka mot kuddarna.
Efter många försök att sova gav jag upp. Kuddarna var för mjuka och det var för ljust. Trots att det inte fanns en enda ljuskälla i rummet var det upplyst.
Jag satte mig upp och började försöka väcka mamma. När hon vaknade ropade hon:
"Du är vaken!" Och kramade om mig så hårt att jag skulle kunna svimma.
"Har jag sovit länge?" Frågade jag.
"Det är den tjugofemte." Sa hon lite besvärat. Jag suckade lättat. Jag hade sluppit fira jul med Pansy. Jag skulle resa mig upp och insåg att jag inte kunde röra på benet jag gått in i vad det nu var jag gick in i.
"Vad har hänt?" Frågade jag skrikande.
"Läkarna har sina aningar. De sa att de var tvungna att fråga dig lite saker bara." Hon log lugnande, men hur skulle jag kunna le nu? Jag försökte panikslaget rör på benet. Hur många gånger jag är försökte förblev benet stilla. Jag gav upp och tänkte be mamma om frukost, men hon hade försvunnit under mina högljudda försök att flytta på benet.
Ett tag senare kom hon tillbaka med pappa och en helare på släptåg. Jag stönade högt och klagade med min släpiga röst:
"Bara ge mig medicin så jag kommer härifrån nån gång." Helaren såg missnöjt på mig men satte sen igång och frågade en massa konstiga frågor.
Efter "undersökningen" tog helaren med sig mamma ut och lämnade mig ensam med pappa.
"Jag vet att du gjorde det här och att du vet hur man botar det." Sa jag surt.
"Jag vet inte vad du pratar om." Log han slugt. "Vet du varför inte familjen Malfoy firar jul nu?"
"Jag glömde bort att kolla, far." Det blev mer ett hot att vara i samma rum som pappa. Jag hoppades innerligt på att jag skulle vara under hög bevakning, åtminstone till jag steg på Hogwartsexpressen igen. Hans isande blick sa mig allt jag behövde veta. Jag skulle kolla upp det, snart, om jag ville komma levande upp på Hogwartsexpressen.
Mamma och helaren kom ingående igen. Helaren sa något om någon diagnos som skulle ta upp till tre timmar att genomföra och körde iväg mig till ett annat rum.

Samma eftermiddag kom jag hem igen. Det stora kråkslottet såg faktiskt ganska inbjudande ut efter vistelsen på sjukhus. Det var trots allt hemma.
Jag gick in på mitt stora rum, som fortfarande luktade lite spya, och såg Mervolo sitta med ett brev fäst vid foten.
När jag kom fram till honom sträckte han ut foten, men jag tackade inte ens. Jag ryckte upp brevet med sån kraft att jag rev sönder det på mitten. Jag veckade upp ena sidan och såg Hermiones handstil. Sen satte jag mig ned och lade ihop brevet.

Draco!
Jag skulle tycka jättemycket om om du kom till mig.
Ska vi säga 27?
Kommer du hit då kan du skicka en uggla.
Och om du inte gör kommer du också skicka en uggla.
Nu ska jag åka skidor, så jag kan inte skriva så mycket längre.

Skidor? Vad var skidor? Jag ryckte på axlarna och skrev ett litet Jag kommer. Var bor du? på ett pergament och gick mot Mervolo igen. Bakom mig stod pappa och läste mina brev. Jag blev så rädd att jag hoppade till.
"Vem skriver du till?" Frågade han.
"Pansy, far. Får jag åka dit den tjugosjunde?"
"Visst. Om vi pratar om Pansy Parkinson." Jag nickade skrämt. "Då så." Pappa som hade stått nedböjd reste sig upp till sin fulla, skräckinjagande längd. Han gick ut utan att ge mig minsta förolämpning eller slag. Förvånad stod jag kvar, men jag gick och postade brevet till Hermione. Lögnen om Pansy hade bara poppat upp i mitt huvud, som tur var. Annars skulle kanske pappa kolla upp det. Slaget hade gått så lätt! Lättat satte jag mig med den stora Malfoy-boken.

JÄTTEBRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
MEEEEEEEEEEEEEEEEEEER!!!!!!!!!!

Asbra som vanligt

Som vanligt... Med andra ord JÄTTEBRA

Dör så bra!!!!