Krig, Påskägg & Lustigkurre (Privat)

- Du är inte så illa som jag trodde! Ler jag lätt och besvarar kyssen försiktigt.
- Ska vi vidare eller vill du stanna här ett tag? Frågar jag mot Sarahs läppar.

"De ska äta, vilket betyder att vilken annan familj som helst ska göra det... Hm... Vill du äta eller klarar du dig i någon timma till?" undrar jag och tänker på att de flesta ståndare förmodligen har en lunchrast nu.

- För mig spelar det ingen roll. Fast vi kan väl äta lite snabbt, i fall att man blir hungrig sen?

"Duger bra", skiner jag mot honom och fattar lätt tag i hans hand. "Kom här, du har förmodligen inte vart i de här kvarteren förut", säger jag och leder honom mot marknaden. Turligt nog så är fortfarande alla stånd kvar.
"Vad vill du ha att äta?" undrar jag medan jag famlar med pengapungen tills jag får fram fem guldmynt, det borde räcka till en måltid. Eller, tre. Jag minns inte riktigt.

Jag går omkring och funderar allvarligt ett tag. Sedan väljer jag en tallrik ris med kött. Jag går och sätter mig på en bänk och ser på Sarah.
- Ska inte du äta?

"Ja, jo", mumlar jag och börjar gå runt mellan stånden. Till slut hittar jag ett som säljer mackor, otroligt nog.
"Skulle jag kunna få köpa två ostmackor?" frågar jag medan jag ser ner lite extra mycket så att huvan döljer mitt ansikte.
"Vad är det med dig, flicka lilla?" grymtar mannen framför mig. "Varför döljer du ditt ansikte?" fortsätter han fråga medan han börjar plocka mellan sina mackor.
Jag ler svagt för mig själv, mannen påminner om Akira. "Jag har ett förfärligt brännmärke över ena ansiktshalvan, som jag helst inte vill visa", säger jag. Det har varit min vanliga lögn i några månader nu.
"Åh... Jag beklagar. Här, låt mig bjuda på de här mackorna", säger han och jag kan se hur hans ler. Jag ler också. Han är vänlig.
Jag tar emot mackorna. "Hur mycket?" undrar jag.
"Nej, men, jag bjuder på dem. Men, säg inget till min fru, hon skulle bli galen. Hon säger att vi har ekonomiska problem - struntprat säger jag", skrattar han. Jag tar upp en av mina guldmynt och räcker det till honom.
"Räcker det?" undrar jag.
"Flicka lilla... vart har du fått tag i ett guldmynt?" frågar han chockat. "Det är alldeles för mycket", säger han sedan.
"Det gör inget. Behåll det du", säger jag och skrattar lätt. "Vad heter du?" undrar jag sedan.
"John. John Larsson", säger han sedan och ser undrande på mig. "Hurså?"
"Nej... det var inget, jag undrade bara", säger jag och niger lätt. "Det var allt för mig idag, tack för mackorna", säger jag.
"Glädjen är på min sida", hör jag honom mumla när jag går ifrån honom. Jag ler för mig själv och luktar lätt på båda ostmackorna. Både brödet och osten är färsk. Om jag inte misstar mig äger han en gård... Och, hans fru måste baka brödet medan han får fram osten.
Jag sätter mig mittemot Long vid det bordet han har valt och är glad för att jag slipper bekymra mig för Lukas då han är vid havs byn och den här byn inte är just den byn.
"Så, då har jag fått fram mat och ett namn", ler jag mot Long sedan.

Jag flinar lätt och äter upp min mat.
- Ett förfärligt brännmärke, va? Mumlar jag tyst och ser roat på Sarah,
- Du kanske ska ge prinsessan ditt namn så hon kan skicka dig lite salva att smörja brännmärket med? Säger jag och drar ner högra skjortärmen som åkt upp en bit.

Jag himlar med ögonen. "Hur sjutton hörde du det där? Jag var typ fyra stånd bort! Jag ska minnas att du hör saker när du vill", flinar jag mot honom. "Jag har inte kommit på något bra namn, vill den mystiske Long hjälpa mig?" undrar jag och nuddar lätt vid hans hand med ett leende.

Leende lutar jag mig mot Sarah och kysser henne lätt.
- Nog hör jag på när jag vill! Flinar jag stolt och sträcker på mig, som om jag inte är stor nog redan.
- Mystiske Long finns här för vilken hjälp ni än kan tänkas be om Miss. Sessan! Säger jag. Jag ler när jag känner det behagliga pirrandet under huden där Sarah nuddar min hand.

Jag skrattar till samtidigt som jag halvt och halvt väntar mig att någon ska komma och fråga ifall jag är prinsessan. När ingen gör det ler jag bara mot Long innan jag tar till orda.
"Så, vilket namn skulle passa mig då?" undrar jag medan jag tar ett bett av mackan - som smakar ljuvligt. Om jag inte visste att man behövde båda händerna för att äta ris och kött.