Skogens hemligheter

Indra visste inte vad hon skulle göra Vincent betedde sig så konstigt. Men skulle det vara oartigt att gå? Vincent hade försvunnit och hon gjorde sig med beredd på att försvinna ut utan att han märkte henne.

Utanför dörren drog Vincent ett djupt andetag och samlade sig. Varför skulle hans far komma och plåga honom? Han hade nästna aldrig funnits i hans liv och han hatade de gångerna han kom. Men samtidigt älskade han det och försökte få sin far att älska honom.

Indra försvann ut och fann en förtvivlade Vincent. "Hur är det?" sa hon oroligt och la händerna på hans axlar, han verkade inte bra.

Vincent såg på henne. "Jag träffar nästan aldrig min far, han älskar mig inte. Min mor dog pågrund av att jag föddes...Det är mitt fel att hon är död". Hans far var aldrig hemma för att huset påminde honom för mycket om hans fru.

Indra nickade och skakade på huvudet, "Det var inte ditt fel, du kunde inte rå för det och din mor ville att du skulle födas och leva det vill alla mödrar. Och din far älskar dig, han vet inte bara hur han ska visa det." sa Indra och försiktigt gav hon honom en kram, han verkade behöva det.

Vincent kramade hårt om henne, nästan njöt av hennes armar. "Jag borde inte visa mig såhär" mumlade han. Så svag. Men han släppte henne inte utan begrave ansiktet mot hennes axel.

"Ingen är stark nog hela tiden." sa Indra lugnt, när hennes mor dött hade hon legat och gråtit om kvällarna. Hon kramade om honom och hon erkände villigt att hon gillade det.

Vincent drog några djupa andetag till. Han tittade sedan upp från hennes axel och såg förundrat ner på henne. "Du är riktigt klok, vet du det Indra?". Han släppte henne inte ännu.

Indra ler lite roat, "Inte precis, jag bara vet att det är så." sa hon enkelt då hon absolut inte var klok, hon kunde varken skriva eller läsa.

Äntligen släppte han henne. "Tack" mumlade han. Han hade behövt hennes kram och ord. Han började sakta gå. "Jag vill inte prata med min far just nu, jag ber tjänare att ta upp mat till ditt rum".