Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

Mona log pch kände sig åter igen överlycklig. Det här var nog det bästa som hänt henne! Hon älskade honom så, och att han brydde sig om henne. Hon följde utan att fråga efter honom upp på hästen. Det var ett vackert sto, starkt och lugnt. "Vart tar du mig?".

"Kolla." sa Niel lugnt utan att egentligen svara på frågan. Längre fram fanns ett enormt berg, och i ett litet hål i klippan lyste det varm och betryggande. Niel hoppade av, hjälpte Mona ner och började raskt gå uppför en liten stig. Efter ett par meter stannade han. "Här."

Mona såg på berget, hon förstod inte riktigt vad han menade. Hon tog sig ner med hjälp av honom och gick stelt efter. Vinden kylde ner henne trots rocken.
"Det är ett vackert berg....Men jag förstår inte vad du vill visa mer". Hon knöt sina händer för värma dem.

"Shh!!"
Niel lyssnade noga - ingen var där. Då började han riva upp ett tjockt lager mossa från marken. När det var borta syntes ett hål, stort nog att en mycket bred man skulle komma igenom. "Kom" sa Niel och hoppade ner för Mona. Där inne ställde han sig att ta emot Mona.

Mona stirrade ner i hålet då Niel försvunnit i det. Hon svalde hårt innan hon tog mod till sig och lät hålet sluka henne. Hon tryckte sig mot honom.
"Niel" sa hon med ynklig röst. "När jag var mindre, och var olydig brukade kungen stänga in mig i en grotta, så nu så är jag....jätte rädd". Hon vågade knapptvtitta.

Niel suckade, la mossan över hålet igen, och gick längre in. Så snart man gått fram lite började stearinljusen dyka upp, tätare och tätare. Efter någon minut var de framme - de befann sig i klipphålet de tidigare sett. På marken låg skinnfållar utslängda, och vid ett hörn rann klart vatten ner i en djup grop. Ljusen lyste upp alltihop och förvandlade den läskiga grottan till ett rätt hemtrevligt hål. Och utsikten - wow. "Läskigt va?" log Niel skämtsamt mot Mona och satte sig med henne i sitt knä.

Mona var tvungen vae erkänna att den här grottan inte alls var så illa. Den var mycket mysigare. Hon var trots allt rädd och skyndade sig efter honom.
Då,de kom fram til fålarna sjönk hon med i hans famn. "Nej....Men jag ser bara grottan jag var i framför mig. Kungen lät först slå mig". Hon böjde på halsen och visade ett ärr. "Sedan så stängde han in mig i hålet. Ensam i två dagar utan mat". Sem dess hade hon alltid lydit,.det var därför hon försökte behaga alla andra och aldrig sa emot.

Niel lyssnade på Mona och rörde ärret försiktigt. "Ingen ska slå dig mer." suckade han och kramade henne hårt.

Mona såg ner i sitt knä. "Det är inte att de slår mig som gör mest ont" mumlade hon. "Utan allt de säger om mig...Och att de roar sig med mig som om jag vore en leksak". Hon hade fler ärr på kroppen, och i själen. "Men, det som spelar roll är att du inte gör så" mumlade hon och kurrade ihop sig i hans famn.

Niel kysste Mona mjukt på läpparna.