PRS(Dragon Fantasy)

"Imorgon?" San lät en aning trumpen, han gillade inte att vänta. Men han ryckte snabbt upp sig. "Nåja...Antar väl att man har gott om tid då". Han studerade Meira och log.

"Ja, men tid är något en soldat inte kan styra över nästa dag kan vara din sista." sa Meira en aningen dystert och såg ut över ängarna, som i egna dystra tankar.

De orden verkade inte dra ner San. "Ja, men om man är villig att leva och kämpar så går det!". Han började väbönda henne ryggen. "Tja, jag antar att vi sea imorgon".

"Jag vet." sa hon bara och sedan nickar hon, "God natt." hon lämnade även hon tyst byn och går till tälten.

"God natt". Han gick tillbaka längre in i byn för att spendera tid med sin familj.
Nalel hade faktiskt vaknat till lite då Meira började komma tillbaka. Hon satte sig sömnigt upp, men var mycket mer utvilad än förut.

Meira kom in med ett dystert och frånvarande uttryck. Hon slängde en blick på Nalel. "Är det bättre?" frågar hon.

Nalrl nickade och log. Men leendet försvann snabbt. "Hur är det?". Hon gick fram till Meira mrd orolig blick.

Meira såg på henne och satte sig ner på filtarna. Brydde hon sig verkligen? "Tänkte på min familj och döden, vilket är samma sak." mumlade hon.

Nalel satte sig försiktigt bredvid Meira. "Jag vet att det inte är mycket till tröst med.....". Hon bet sig hårt i läppen. "Men du har vänner i alla fall". Hon själv hade bara Meira nu, som hon kände.

"Jag vet, men jag önskar att jag fått träffat dem." säger hon och får fram guldmedaljongen som är gömt under kläderna. "Min mor och far." säger hon och visar porträtten inuti.