Love at first sight - PRS, Jessica Tonks och Sannie

Pontus var tyst. Han kände sig jobbig som inte sa något, och som inte fick ur sig det han skulle.
Hur skulle Ethan reagera? I och för sig verkade han försöka komma in på lite samma spår, men... tänk om det inte var så? Tänk om Pontus uppfattade Ethan fel? I så fall skulle kanske Ethan lämna honom, klassa honom som läskig...
Då Ethan verkade ha samma problem som han själv - tunghäfta och ovetande på hur han skulle fortsätta sin oavslutade mening - öppnade Pontus munnen på nytt.
"Jag är glad över att få lära känna dig åtminstone", sa han, "Riktigt glad, ska du veta."

Ethan kunde inte hålla det inom sig längre, det fick bära eller brista. Men detta ovetande var olidligt. "Jag.....jag" började han igen och tog ett djupt andetag. "Jag älskar dig...". Sedan blev han förskräckt över vad han sagt.
Innan Pontus skulle hinna avisa honom så vred han snabbt om och sprang ut ur hans rum, nerför trappan och ut i ösregnet. Han glömde till och med att ta sitt paraply.

Pontus tog några steg bakåt då Ethan rusade ut ur rummet och försvann. Innan han hunnit göra något, innan han hunnit samla sig, hörde han hur Ethan smällde i ytterdörren. Han var borta.
Pontus satte sig som slagen ner i sängen. Han stirrade framför sig och... och kände sig alldeles till sig. Glad, lycklig, varm. Han log.
"Jag älskar dig också", viskade han.

Ethan kände knappt hur tårarna började rinna då han fortfarande stod i regnet. Han var redan dyngsur. Han ville bara försvinna, Pontus skulle hata honom nu, äcklas av honom.....
Sakta gick Ethan in till sitt hus och in till sitt rum. Han drog av sig sina våta kläder. förutom sina underkläder och virade in sig själv i en filt och la sig i sin säng.
Nu kunde han känna sina tårar. Han hade gjort bort sig nog...Och han var alldeles ensam. Hans föräldrar skulle inte komma tillbaka på dagar. Han kände sig ensam och övergiven...

Pontus såg upp då Sandra kom in i rummet.
"Vad hände?" frågade hon med förvånat uttryck, "Jag hörde bara hur någon sprang, och sedan smällde det i dörren."
"Det var Ethan...", mumlade Pontus och lutade sig bakåt så att han låg med ryggen i sängen. Fötterna var fortfarande i golvet.
"Varför fick han så bråttom då?" frågade Sandra.
"Jag vet inte", sa han fort och otydligt. Han visste förstås, men ville inte berätta för Sandra, "Jag ska göra min läxa nu, stör inte."
Sandra försvann utan ett ord.

Ethan låg så en lång stund. Men trots filten började han frysa. Det var säkert det kalla regnets fel...
Han tog upp sin mobil och såg med smått dimmiga ögon på displayen. Inga meddelanden.
Han la ner den igen och blundade, strax sov han tungt. (Gör ett litet hopp här till nästa dag, hoppas det är okej!)
Ethan vaknade upp, han drog ett andetag och hostade till. Han mådde verkligen inte bättre, han frös fortfarande och det värkte i hans hjärta....
Han ville inte gå till skolan, tänk om Pontus skulle skrika på honom? Vara arg på honom? Det skulle han inte stå ut med.
Ethan drog upp sin mobil och slog snabbt numret till skolan och gav en grötig förklaring att han var sjuk och inte kunde komma.
Sedan sjönk han tillbaka till sängen.

Pontus hade gjort klart läxan föregående kväll, och idag var han faktiskt i tid. Han hade duschat, ätit frukost med sin syster och stod nu i hallen.
"Jag går nu", ropade han innan han försvann ut genom dörren med Ethans paraply i ena handen.
På väg mot skolan passerade han Ethans hus, och såg in genom fönstren som vette ut mot vägen. Hade han gått redan? Pontus ville prata med honom. Om vad visste han inte, men han ville se Ethan igen... höra hans röst, se hans ansikte.
Pontus svängde in på tomten och knackade på dörren. Sedan tog han ett steg tillbaka och väntade.

Ethan hörde plötsligt hur det knackade på dörren. Han reste sig sakta upp och virade filten om sig så att han inte skulle stå där i bara underkläderna.
Han öppnade upp dörren och stirrade på Pontus. "Ponuts...." mumlade han och darrade lätt. Av den förkylningen han nog hade och av känslor. "Snälla, skrik inte på mig, jag förstår om du inte vill vara min vän längre" mumlade han.

"Skrika på dig?" upprepade Pontus oförstående, "Inte vara din vän?" Han synade hans utseende och förstod att han måste vara sjukt, "Är det febern som spökar eller? Jag kom inte hit för att fräsa åt dig."
Han räckte fram paraplyet och log lätt.
"Det här tillhör dig", sa han, "Och... har du emot en liten snabb pratstund?"

Ethan såg förvånad ut och tog ett steg bakåt. "Vi kan prata...kom in". Han tog emot paraplyet och la det på en hatthylla.
"Vad vill du prata om?" frågade han och svalde hårt till. Han frös och ville bara tillbaka till sin säng. Men att Pontus var här...Och inte verkade arg eller något gjorde honom lite gladare.