PRS Selma...|AlexZz

(Rin is the ultimate witch. And bitch. xD TÄNK när hon kommer she's gonna come with like lightning and thunder and kill everyone. XD That ending, right?)

Hydra har faktiskt nästan lyckats komma tillbaka till trädet vid det här laget och funderar på hur hon kan säga någonting utan att sätta fast honom och hans häst vid marken först. Men, han kanske har lust att lyssna på någon som ser ut som ett levande lik? Vilket är ungefär så hon tror att hon ser ut. Ett levande lik. Hon antar att han kommer ut snart. Hon borde väl inte behöva förklara att det är en fälla? Men hon kanske borde förklara hur han kan få tillbaka Celines minnen innan Rin gör det. För prinsen kommer åtminstone göra det av rätt anledningar. Rin gör det endast för att överleva.

Kenchi vandrar genom skogen för att försöka hitta Celine, eller någon för den delen. Skogen lever, men det stör inte Kenchi, han är inte där på riktigt. Rin må vara mäktig men uppenbarligen inte tillräckligt för att ge honom ett riktigt fäste. Så han måste försöka hitta Celine fort.

(Well... bättre än den nuvarande Plus, skulle vara sjukt intressant att se/läsa ;3 )

Att förhala sig är ingen idé så jag bara klampar ut, mer eller mindre, hamnar på stället där vi först upptäckte ingången till trädet, där Hydra ramlade in. Inte för att det var där jag gick ut, jag bara manade på Shadowfax att springa rakt in i trädets vägg, hur vi hamnade här är ett mysterium. På tal om Hydra. Hon står framför mig, eller framför Shadwofax ifall man ska vara exakt.
Jag känner hur den kalla prinsen kommer tillbaka, och den här gången är han nog tillbaka på allvar, tills Celine tinar upp mitt hjärta igen. Det är ganska tragiskt... men det är inget jag kan rå för. Jag är helt enkelt som jag. När jag inte orkar mer slås allt av, och då är jag mördaren igen - den iskalla prinsen. Kronprins han kanske till och med är nu för tiden.
"Vad vill du?" frågar jag smått irriterat och ser ner på henne då jag är så pass lång på Shadowfax rygg att jag måste se ner på henne ifall jag ens ska kunna se henne.

(sorry, har ingen fantasi xD )

"Berätta för dig hur du kan få tillbaka Celines minnen." Svarar Hydra leende. "Vilket jag hade för avsikt att berätta förut, men det blev lite turbulent." Fortsätter Hydra. "Och ärligt talat jag bryr mig inte om du vill höra eller inte." Hydra fortsätter faktiskt le även om det är mer mot hästen än prinsen. "Men problemet är att du måste lyssna på hela förklaringen och inte bara de delarna du vill höra." Fortsätter hon nästan helt känslokallt. Inte förvånande, hon tror faktiskt inte att han vill lyssna på hela historien. För hon tror inte det är hans stil.

"Låt gå, låt höra", säger jag och nickar. "Men, jag måste varna dig, jag lyssnar gärna men om det ska ta hela dagen så kommer jag inte lyssna... Då menar jag bokstavligen hela dagen, om det känns som hela dagen bryr jag mig inte om. Bara det inte är det", säger jag och ser på henne. Menar hon allvar? Varför har hon då inte sagt något tidigare? "Fast... du kommer råka illa ut av det, visst är det så?" undrar jag, det är den enda vettiga anledningen till att inte säga något... Och på något vis smärtar det mig. Att behöva se någon annan lida, det är något jag inte gillar. Jag grimaserar vid tanken men vet ännu inte om den är sann eller inte så jag bestämmer mig för att knipa igen, kliva av Shadowfax och ställa mig mittemot Hydra. "Visst är hon vacker? Magnifik?" undrar jag smått leende när jag ser hennes blick på Shadowfax.

"Eftersom jag är byggd av Celines minnen föredrar jag Tubby, om jag ska vara ärlig." Svarar Hydra och ser på hästen med ett svalt intresse. "De var små då, första gången som de tog kontakt med Tríwaña. Men det var av misstag, och de backade ur illa kvickt. Andra gången var efter att Max ville skydda henne från mardrömmar. För hon hade dem efter massakern." Säger Hydra och ser inte på honom. "Inte på grund av den dock, hon såg framför sig hur du dog om och om igen. Men det visste inte Max." Fortsätter hon och lägger huvudet smått på sned. Blicken är fortfarande fäst på hästen. "Den gången lurades Max till att göra ett sorts avtal med Tríwaña som jag hoppas du förstår själv för du vet mer om det än jag gör." Hydra är allmänt frånvarande vid det här laget. "När Max var runt 10 hade han samma avtal som du men trädet, fast han tog sig ur det genom att förnya och förvärra avtalet. Tríwaña skapade mig. Den gången blev jag Celines bästa vän. Då lät jag henne behålla minnena hon behövde, eller det var vad jag trodde. Egentligen satte jag dem på saker, fraser och ord. Hon mindes vem hon var när hon sa sitt eget namn till exempel. De kallas ankare." Hon är numera helt borta. Hon är förlorad i minnena. "Vad jag insåg då var att ju mer Celine kom ihåg, desto mer försvann jag." Fortsätter Hydra i samma trans. "När jag försvann helt så stängdes jag in av Tríwaña, jag var oanvändbar. Jag var ensam, jag var ingenting. Sedan kom jag tillbaka, jag fick alla minnen igen." Säger Hydra och tycks vakna till. "Och jag satte minnena vid nya saker igen. Problemet är att jag inte minns vad eller vilka det var. Inte allt." Säger hon. "Och jag minns bara två stycken. Hon minns dig om du säger ett ord du använder dagligen och hon minns sin titel och er trolovning om du skär henne i handen." Fortsätter hon och hon tar ett steg bort. "Det är ungefär i stora drag." Säger hon nästan roat.

"Du... du måste skämta..." utbrister jag. "Seriöst... Det kunde du typ inte ha sagt då hon var här så att jag slipper göra inbrott hos Hyron? Gud, vad irriterande den här situationen är", muttrar jag. "Jaha, bara att ge sig iväg då... Bara så att du vet jag kommer försvara mig själv med dig när jag... skär henne", säger jag och biter ihop käkarna vid tanken. "Ett alldagligt ord? Du måste verkligen skämta? Du var då mig en smart sak... men att sedan glömma det... Hydra, var du tvungen?" stönar jag och räcker sedan fram min hand till henne. "Du... Du kommer ju försvinna, men... vill du följa med ändå?" frågar jag smått oroligt, men jag vill verkligen ha med henne, efter det hon berättade. "Du kan skapa dina egna minnen", ler jag mot henne. "Och... kanske kan du till och med bli kvar i den här världen?" undrar jag sedan.

"Men då var hon säker." Svarar Hydra med ett litet retsamt flin. "Och jag minns dem inte för att jag inte berättade om dem för Celine eller någon annan." Fortsätter hon mumlande. "Och jag sa inte alldagligt, jag sa ett ord som du använder dagligen." Hydra överväger att säga det, att det skulle göra ont att se honom och Celine bli... glada tillsammans. Hon äger Celines minnen, hon äger alltså en kärlek till Dominick hon också, hon ville inte ha den. Det känns fel, som om hon gör fel. Fast hon säger ingenting, hon tar hans hand och drar sig upp på Shadowfax. Det som var det intressant är att Celine och Hydra båda två känner den, båda två känner den... men Hydra är troligen den som känner sig skyldig på grund av den.

Jag drar mig också upp men ger henne ett leende samtidigt som jag rynkar på ögonbrynen, irriterat. "Shadowfax? Nej... hon kom in i mitt liv alldeles nyligen... Strid? Svärd? Kung? Drottning? Prinsessa? Mamma? Pappa? Mor? Far?" börjar jag men kniper sedan igen för att säga något. "Nej, förresten, svara inte. Inte ännu. Jag vill inte att jag ska veta och du bara... försvinna först... Jag... Jag vill att du ska vara kvar, ett litet tag åtminstone", tillägger jag medan jag tänker. "Om... Om Celine skulle ge upp ett minne för din skull... ett jättelitet, skulle du överleva då och sedan kunna skapa egna minnen?" undrar jag medan jag tänker på att trädet säkert har någon lösning, efter att vi har lyckats rädda Celine kanske vi även kan rädda Hydra?
"Håll om mig", säger jag och smackar sedan lätt med tungan för att få Shadowfax att börja röra sig. "Du råkar förresten inte ha en aning om vilket håll vi ska?" frågar jag och skrattar till åt min egen dumhet.

Hydra håller lydigt om honom, hon har ingen anledning att inte göra det. Hon vill ju göra det. Hon vilar huvudet mot hans skuldra. Känner sig utmattad. Hon insåg just att vad som än händer med Celine borde hända med henne. Så på något sätt kanske hon får effekterna i alla fall.
"Ditåt." Hydra gjorde en liten gest mot samma håll hon pekat Max åt. Hon sa ingenting om minnet, hon kan inte skapa egna minnen. Hon har inte ens någon av sinnena. Hörsel, smak, syn, känsel, doft... hon har det bara för att Celine känt eller smakat det först. Om hon skulle hitta något Celine aldrig funnit förut skulle det inte ens existera för henne. Hon finns inte.

Situationen är hopplös. Eller kanske inte, minns jag. Svärdet... Kommer det ens vara till hjälp, egentligen?
Ryck upp dig, idiot. Jag skakar på huvudet och vet inte vad jag ska göra, säga, låter bara Shadowfax fara fram över marken, hon verkar kunna vägen bättre än mig.
Allt jag har i tankarna är att orsaken till att Hydra lutar sig mot mig kanske är på grund av Celine, av vad hon känner.
Jag behöver veta ordet, inser jag... Men, kan bara inte. Vad brukar vara ett alldagligt ord för mig? Träning? Svärd? Framtid? Frukost? Vad vet Hydra om mig egentligen?
"Hur... Det där ordet, varför valde du just det? Du kommer inte berätta det, men varför valde du det? Du känner ju mig inte ens, hur kan du... veta?" undrar jag och försöker formulera mig men lyckas inte något vidare...