Ett plus ett är lika med fyra

Zuko bara nickade och lutade sig emot en av stolparna som höll uppe tältet. Han var osäker på vad de skulle göra, helst ville han elda upp hela lägret men han hade lärt sig att inte agera för hastigt, att tänka först och göra sen, men ibland var det svårt.
"Vad skall vi göra nu?" frågade han lågt.

"Slå in skallen på dem." sa Aravis lika lågt tillbaka men hon menade det inte, eller hon menade det men det vore dumt om de gjorde det. "Följa med dem tag till, de kommer ju förmodligen att leda oss till en stad." sa Aravis men gillade egentligen inte tanken även om den kanske var bra i sig.

Zuko skrattade, han förstod henne det gjorde han verkligen.
"Jag hade föredragit lite eld" sa han och blinkade med ena ögat. "Jag antar att vi inte kan göra så mycket mer" sa han.

Aravis flinade till svar, tanken var tillfredställande att lägret brann. "Nej, troligtvis inte. Men jag är hungrig." sa Aravis och såg på honom menande, hon kunde inte gå ut och skaffa mat.

Zuko nickade och såg på henne.
"Gå ingen stans" sa han och log roat innan han gick ut ur tältet och fram till närmaste soldat.
"Jag vill ha två tallrikar mat" sa han och soldaten såg frågande på honom.
"Två?" sa mannen och Zuko suckade.
"Ja två, är du trög, jag kan inte svälta henne, jag har ingen nytta av henne då" sa han och vände för att gå tillbaka till tältet.

Aravis himlade med ögonen åt honom då han gick, nej vad skulle hon ta vägen då? Hon log roat åt konversationen och ställde sig upp för att sträcka på sig. Armarna var stela efter att ha hållit dem damma ställning hela dagen och hon var blånupen av männen, men och andra sidan hade de fått igen, hon visste att många hade märken efter hennes tänder.

Zuko gick in i tältet igen och såg på Aravis innan han tröt slängde sig på sängen. Det var länge sedan han hade behövt vara så arrogant och elak. Det var en sak när man var det utan att tänka men när man skulle spela på det tog de på krafterna. Zuko stirrade in i tältduken innan han slöt ögonen och somnade.

Aravis satte sig tyst vid honom då han somnade, hon ville inte väcka honom då han verkade så trött.
Men hon ryckte till då hon hörde en röst utanför,
"Sir er mat." sa den och kom sedan in och såg på den sovande Zuko och den frisläppta Aravis. Aravis kom genast på fötter det måste se ut som om hon försökt att rymma.
"Kom hit." väste mannen till henne, dock tyst han verkade inte vilja väcka Zuko och ha henne för sig själv.
Han la ifrån sig tallrikarna och kom närmare Aravis som backade, "Jag ska få dig fri, bara en liten tjänst?" sa han och tog sedan tag i hennes handled och vred om. Aravis kved till och kände kallt stål mot hennes hals, "Ett ord och du är död." väste mannen hotfullt.

Zuko hörde röster långt borta och slog upp ögonen. Han förstod att de inte var ensamma i tältet längre. Han hörde en man prata lågt.
"Släpp henne om du inte vill dö" sa han hotfull.
"Hon försökte döda er sir när ni sov" sa mannen och Zuko vände sig om med ett kallt leende emot honom. Hade han inte känt Aravis och de hade varit på riktigt kunde det ha stämt men då hade han inte somnat heller.
"Och jag är en drake" sa Zuko och satte sig upp. Han såg hotfullt på honom men gjorde inget. "Släpper du henne glömmer vi allt! Om inte och ni försöker ta henne ändå lär ni inte gå ut genom den dörren levande" sa han lugnt.

Aravis kände bladet tryckas hårdare mot sin hals då mannen tänkte äventyra Zukos hot och dra med henne ändå. Men sedan verkade han besinna sig släppte henne och knuffade ner henne hårt på marken. "Er mat sir." sa han endast och pekade på tallrikarna och gick sedan utan ett ord snuvad på vinsten.